I smyg

Jag har lite flyttat. Nästan i smyg. Inte sådär fysiskt. Men här i cybervärlden. Nu tror jag att jag mest kommer att befinna mig på adressen http://karolinahoglund.blogspot.com/ istället.
Välkommen att titta in dit om ni vill.

Jag vill ha

Sällan vet jag vad jag vill ha på beställning, Det är bara då jag saknar något som jag märker att jag vill ha eller behöver det.
Men nu vet jag faktiskt en del saker som skulle mätta en del av mitt tillfälliga ha-begär eller glädja min själ.

Som t.ex.

-Ett bra tält

-En silverambandsklocka

-En lärobok i (brasiliansk)portugisiska

-Ett par rutiga pyjamasbyxor
-En locktång
-Den där rosa mymmelimuminmuggen
-En ny rinkka
-Boken "Renovation of the heart" av Dallas Willard
  (andra bra böcker också för den delen)
-En iPod
-En febertermometer-Tips på bra musik
-Ett nytt kameraobjektiv med bättre zoom
-Möjligtvis ett par fivefingers
-Ett par röda bekväma skor.
-Jordgubbar
-En flaska amarula
-En volleyboll
-Ett par "grusplansbyxor"

och så vidare...

Gränslös

Förra veckan började jag på riktigt fundera om jag har råd att åka ner till Åbo över vappen. Eller egentligen inte om jag har råd, utan mera om jag kan sätta så mycket pengar på nöjen en helg. Tågbiljetter är dyra, och att leva kostar också. Dessutom skulle jag ha fått jobba på vappen, så det var inte bara det att jag skulle ha slösat pengar, utan jag skulle också ha gått miste om inkomst. 

På något sätt tänker jag bara inom mina egna ramar. Visst tror jag att Gud har alla pengar i hela världen, och jag vet att han kan, men jag är inte alltid helt säker på om han vill del med sig av dem till mig. 

Men sen då jag plötsligt fått en gratis tur ner till Åbo med bil, så flödar mitt hjärta över av tacksamhet. Det samma hände då jag märkte att jag kan resa fram och tillbaka till Helsingfors och betala mindre än en tredjedel av det egentliga priset. Då jag sen befinner mig i Helsingfors och plötsligt blir bjuden på kaffe, och bara knappt två timmar senare blir bjuden på glass, börjar jag inse att jag nog har råd att åka tåg hem med gott samvete. Det finns tydligen någon som vill överösa mig med goda gåvor. Jag tror att jag börjar förstå vad det innebär att ha en Gud som älskar mig. 

Men när jag sedan på kvällen ska gå och lägga mig, får ett meddelande att ursprungliga planer ändrats och att det nu också erbjuds bilskjuts tillbaka till Österbotten vet jag inte vad jag ska säga. 

Och på jag bara visste att jag inte skulle få betala för den resan. Och inte nog med det blir jag bjuden på mat på vägen också.

Bägaren flödar över. 

Jag vet att det inte är något jag förtjänar. Jag vet att det inte är något jag fixat själv. Det är bara gränslös kärlek. Och jag lär mig mer och mer hela tiden att ta emot den.

Naating ti ita.

Jag har befunnit mig i hufvudstaden. Jag har lunchat, druckit kaffe, druckit mera kaffe, ätit middag och ätit glass, och allt detta i härligt blont sällskap.

Jag har varit och lämnat in min visumansökan till den sydafrikanska ambassaden och hoppas nu på det bästa. Redan på trappan till ytterdörren dit, träffar jag en artig sydafrikans herreman som önskar mig en bra dag och låser upp dörren åt mig och meddelar att ambassaden är på våning tre.

Jag förstår inte hur jag har fått elva timmar att gå utan att jag hunnit få tråkigt alls.

Och tack till VR som låter mig åka för 9€/per väg och dessutom har internet tillgängligt på tåget.
Jag tycker fortfarande om att åka tåg.

Vår, vapp och palats

Jag chillar i palatset. Jag har druckit god latte och jag njutit av en lång morgon. Sen har jag hunnit fläta hår också. Inte mitt dock. Eller det också, men det var inte det som tog tid.
Vad skönt att kunna och att få känna sig så hemma på en plats där man inte bor. Det finns en gästfrihet utöver det vanliga här.

Ikväll ska jag sjunga in våren i vårdbergsparken för att sedan fortsätta firandet på annat håll. Mat, musik och andra festligheter finns på agendan. Frankas ungdomsorkester har lovat uppträda, och det bäddar ju för succé.

Det är vår i luften. Folk tycker att det är varmt. Jag tycker att det är kallt. Men kanske jag vågar gå med bara ben i allafall.  Valborg i Åbo. Varför känns det som evigheter sedan sist, då jag bara varit borta ett år.

En kväll

då jag saknar Sydafrika.

Idag önskar jag att jag vore där. Det känns som att hela mitt DTS gäng är där utom jag. Men det är inte sant. Det är bara en fjärdedel som samlas ikväll. Men nästa alla från staffen är där också. Det är tillräckligt stor del för att jag ska känna att jag är den ända som inte är det.

Mina brunbrända ben bleknar mer och mer för varje dag. Men nu har jag inlett säsongen med blåa ben istället. Årets första lårkaka har jag också dragit på mig. Men fotboll är nog fortfarande härligt.
Och det är så roligt att hinna träna lite i år också. Och vi har riktigt bra träningar i år skulle jag vilja påstå.

Jag såg några bilder på facebook från TDTS:en som Ina går nu. Jag kunde se och känna igen vad de gjorde. Jag började sakna. Samtidigt blev jag riktigt glad, då jag insåg att jag kommer att få vara med om allt det där en gång till.

På onsdag ska jag till sydafrikanska ambassaden för att ansöka om nytt visum. Förhoppningsvis är de lika trevliga och effektiva där den här gången som de var då jag var där i augusti.

Och imorgon får jag återse palats och friffemänniskorna. Happy day!

Och helt oväntat fick jag skypa med några härliga från i Sydafrika ikväll. Happy moment!

Frisyrer

Idag har jag gjort något som kanske är förbjudet. Och om det inte är borde det kanske vara. Jag har lyssnat på julsånger. Det är nog mot mina principer att göra det den här tiden på året. Men det blev inte riktigt någon julmusik förra året, förutom då grannarna spelade Mariah Carey's julskiva på hög volym på andra sidan staketet då vi var ut och spelade beachvolleyboll i solskenet förstås. Och så for jag ju in i frysrummet och sjöng några julsånger med Alaskapojkarna för att få lite julkänsla då vi hade weekend duty i köket i början av december. Men mycket mera än så blev det inte.

Men nu kompenserar jag det hela med att lyssna på Ted Gärdestad och annan sommamusik istället.

Och idag har en sida av konstnären i mig väckts till liv igen. Och nu är jag jag helt förundrat över hur mycket vackra och coola saker det går att skapa. Tack Abigail! Dagens upptäckt var frisyrer. Jag har lärt mig göra kanske tio nya frisyrer.

Och så håller jag på och renskriver anteckningar från hösten och får många nygamla insikter. Det är kankse något jag borde göra ofta. Påminna mig själv om viktiga saker och om sanningar som inte alltid känns som sanningar.
Och så är det roligt att få skriva fint i olika färger.

Och så blev det en kväll med en sällskapsresanfilm och en chipspåse. Vackert så.