2011

Ett år som började med många tårar, men som gick från klarhet till klarhet och från seger till seger ju längre året gick. Och som trots allt varit mitt kanske bästa år hittills.I have overcome many things.

Sedan januari har jag blivit många insikter och erfarenheter rikare. Det har varit ett år med många glädjeämnen och segrar. Ett år då jag varit tvungen att stiga ut från min bekvämlighetszon många gånger. På vissa områden så mycket att jag börjat bli bekväm med det. 

Detta år har jag spenderat mera tid i Afrika än vad jag gjort i Finland. Tre månader i Namibia, nästan tre månader i Sydafrika och en halv månad i Malawi. Det har varit annorlunda och speciellt i sig. Tre olika Afrikanske länder, som skiljer sig från varandra. 

Detta har också varit ett år med många människomöten som har spelat roll. Flera än någonsin förr. Både större och mindre saker, men ändå saker som haft betydelse och som har gjort en skillnad. Antagligen mycket större än vad jag kan se.

Mina tre första månader av året jobbade jag ännu i Sankt Olofsskolan. En väldigt lärorik tid på många olika sätt. Men också en stressfull och tung tid. Men väldigt rolig mellan varven. Jag flyttade till metskuhuset. Under sin Åbotid ska man väl hinna bo där också.

Jag for till Namibia för tre månader på FMS utlandspraktik. Tre månader av intensivt finskt språkbad. Tre månader an mycket Afrikansk skönhet och tre månader av människor som fanns närvarande just då jag behövd dem. Morgnar av vackra soluppgångar och promenader. En helg vid Etosha där mer än alla mina önskningar togs i beaktande. Månader av enkelhet och månader av biff på restaurang. En mirakulös resa genom Botswana till Sydafrika som logiskt sätt inte kunde ha blivit av. 

Drygt två sommarmånader i Finland. Mera tid att träffa människor en annars. En hel Jakobsdagar helg med Emma och Malin. Opera i Kokkola. En kort men intensiv fotbollssäsong med de fina härliga röda. Några dagar vid Pieksämäki. Flera Helsingfors besök och tisdagsmiddagar med Emma än någonsin. Några Jaromatcher och 1 1/2 visit i Åbo. 

Tre månader i Worcester. Tre av de bästa månader jag kunde ha. Månader av glädje, månader av uppmuntran, månader av sårbarhet men helande, månader av alldeles fantastiska människor som jag tror har funnits där bara för mig. Månader av volleyboll. Månader av gemenskap. Månader av stöd. Månader av tid och månader av lycka. Månader då jag började öppna käften mera. Månader då jag fann glädje i sådan många saker jag hade förlorat den i. En ny internationell familj. Månader av insikt och månader av liv. 

Allt har sin tid. Tala har sin tid, tiga har sin tid. Skratta har sin tid, gråta har sin tid. Dansa har sin tid. 

Everything is beautiful in its time.

Och plötsligt befinner jag mig i Malawi. En alldeles ny vardag. Nytt land, nytt språk, nya människor men samma Gud. Ett land och ett folk som har tagit väl emot mig. Ett land som visar en ny sida av Afrikas skönhet. En ny afrikansk familj och en tid då jag plötsligt kommer på mig själv att tycka om att göra saker som jag normalt brukar känna mig ganska obekväm i. En tid av mera Afrika i allt vad det heter: musik, mat, dans, vägar, marknader, flexibilitet, vänlighet,väder,...

Julen firades på ett Maoni orphange. Och det ser ut som att vi åker tillbaka dit på nyåraftonen för att spendera kvällen och natten där. Jag tror att det blir ett bra avslut på året. 

Ett år då jag om och om igen har ryckts upp från den kända bekväma tillvaron för att sättas i en helt ny. Det har ibland varit jobbigt. Jag har varit tvungen att lämna och jag har varit tvungen att lita. Det har varit lärorikt. 

Ett år med många utmaningar. Ett år då många nya dörrar öppnats. Även mina ögon har öppnats mera för att se. Lite av en ny verklighet. 

Tack för ett år av många äventyr, många människomöten och kvalitetstids stunder. Många goda biffar. Många matcher av volleyboll och många nya platser.

Gud har varit trofast.

Tack och förlåt! 

Må 2012 bli ett ännu bättre år för er alla. 

Det stora äventyret fortsätter.

Jul och sånt

Jag har inte haft tillgång till internet ett par dagar. Och kanske det har varit lika bra att helt logga ut under julen. Och då det är här i Afrika känns det mera okej än vad jag antar att jag skulle tycka om jag var i Finland. Strömmen och vattnet är borta för kortare eller längre stunder nästan dagligen. Och det är inget som stör. En generator ser till att vi får ström till det mest nödvändiga under sådana tider.

Julen är förbi. Jag fick aldrig riktigt någon julstämning, men jag hade en bra helg ändå. Det är inte bara det att det är drygt 30 grader varmt, det känns annorlunda på så många sätt. Men kanske var det just jul jag kände. Vem har sagt att julen ska kännas så som jag fått för mig att det ska vara. Det har varit en intensiv men skön julhelg. Hela julaftonen fick jag vara ledig. Det var min dag. Jag fick ta tid att dricka mitt morgonkaffe och äta min choklad, jag fick ligga i hängmattan och läsa och bara vara. Tid att tänka och tid att njuta.

På juldagen hade vi ett stort Christmas party för 210 barnhemsbarn och 40 vuxna. Fast det var nog många barn utöver det som kom till barnhemmet för att fira jul. Och det kändes meningsfullt att få ge erbjuda barn som annars inte skulle få något en hel dag med olika aktiviteter. 

Vi bistod med bl.a. mat, dryck, snaks, presenter, olika program, fotbollsturnering och andra sportaktiviteter, ansiktsmålning, lekar och tävlingar och ett dansparty sen när det blivit mörkt. Ett stort hoppslott hade vi också med oss. Och barnen trivdes och det verkade uppskatta att vi kom och spenderade dagen med dem. 

Jag har aldrig sett barn bli så glada över varsin flaska coca cola förut. Det blev en 13 timmars arbetsdag, men det var roligt och fast dagen var lång och intensiv var den aldrig stressfull.

Då julannandag hade vi vårt eget julfirande. Det bestod till ganska stor del av att tillreda mat och att sedan äta den, men vi hann också med annat emellan. Vattenkrig ute på gården och i trädgården. lite volleyboll, lekar och tävlingar. 

Vad ska jag mera berätta. Det är fortfarande bränslekris i landet och köerna är enormt långa till de stationer som har haft turen att få in bränsle. En del bilar blir utan bensin så länge de står och köar, vilket skapar en del trafikstockningar.

Det hat en jättesöt halvgammal kattunge här på basen som har blivit en god vän. 

Jag trodde att mitt kaffedrickande hade nått sin botten då jag drack instantkaffe i Worcester, men här är det inte bara pulverkaffe, utan pulvermjölk också de flesta dagar.(Men nu har Anna faktiskt köpt riktigt mjölk åt mig till mitt morgonkaffe). Men jag stör mig faktiskt inte på kaffet. Jag gjorde det inte i Worcester heller. Visst var jag glad de dagar jag blev välsignad med riktigt kaffe av vänliga själar från Brasilien elelr gentlemän från Alaska, men pulverkaffet tjänade väl det också. Jag börjar lite mera förstå vad Paulus menade då han sade att han lärt sig att nöja sig med det han har.

Jag njuter av att de gånger jag får dricka riktigt bra latte med vispgrädde ur en vacker mugg. Men jag njuter också av att mitt pulverkaffe. Jag njöt av helgen på Goudini spa då jag fick sova i en stor bekväm säng i ett fint och rent rum. Men jag trivdes också i min doorm med alla de andra flickorna. Jag också att sova i tält utan liggunderlag. Allt har sin charm. Jag kan njuta av det riktigt lyxiga, men jag njuter också av det riktigt primitiva.

Jag saknar lite de andra från min DTS som inte är här. Jag fick en stor internationell familj i Worcester som jag kom nära och människor som jag delad mitt liv med där. Men här i Malawi har jag nu fått en Afrikans(Malawisk) familj. Var jag än befinner mig kommer det alltid att finns människor som är alltför långt borta. Men jag börjar också allt mer märka att jag faktisk blir försedd med andra människor istället. Jag blev det i Namibia tidigare detta år. Jag blev det i Sydafrika och jag har blivit det här i Malawi. My God is BIG.

Sveittot

Det är varmt. Här sitter jag nu på terassen mätt och belåten med en stor fläkt som dels ska svalka lite och förhoppningsvis hålla myggorna borta. Hett, mörkt och svettigt, men ganska mysigt trots allt. Malawi är vackert. Tänkt att Gud förde mig till ett annat ställe med en massa berg runtomkring. Och här är det mycket mindre gatubelysning runtomkring, så stjärnhimmeln är mycket klarare.
Malajerna är ett av de vänligaste folken jag någonsin träffat.

Vi var och hälsade på två kvinnor idag med handikappade barn. Det finns inte speciellt mycket stöd för sådana här.
Vi gick igenom marknaden på väg dit. Härifrån köper en del människor det mesta de behöver. Det är trångt att gå mellan husen och alla stånden och stigarna och vägarna är ojämna. Det är fattigt, men inte nödvändigtvis usligt. Det som kändes konstigt är att detta är någon annans vardag. Det är så annorlunda.

Så primitivt, men förnöjsamt. Jag trivs med att inte bära min telefon med mig vart jag än går. Jag har dock igång min finska nummer ännu, ifall någon skulle vilja något någon gång så läser jag eventuella meddelanden på kvällen. Jag trivs med att inte behöva köpa typ någonting, för jag har betalat för det mesta av mitt uppehälle vilket innehåller både någonstans att bo och mat. Och jag har blivit lovad choklad till julen, och det var det ända jag kom på att jag faktiskt skulle behöva.

På söndag ska vi ha ett stort Christmas party för 210 barnhem och 40 vuxna. På måndag ska vi sen ha vårt eget julfirande. Vi bor på en YWAM bas i Limbe utanför Blantyre. Eller egentligen bor jag en knapp kilometer därifrån hos ett brasilianskt par, men vi äter på basen och spenderar största delen av vår lediga tid där. Det går en DTS på basen här just nu också så vi har spenderat ganska mycket tid med dem. Malajerna är ett av de vänligaste folken jag någonsin träffat. DTS:en här är en grupp på 9 personer +5 i staffen. Sen finns det några andra på basen också. Sammanlagt är vi drygt 20 personer som ska fira jul tillsammans på måndag. I tisdags så började vi planera julmiddagen som vi själva skall ha då ci firar jul. Folk fick ha önskemål och så ska vi sätta ihop en salig blandning av det. Grisen är slaktad idag, så vi har mycket kött, för en lång tid framöver. Dessutom ska getterna slaktas i morgon och eventuellt hönsen också. Och efter vårt möte kan jag konstatera att det nog kommer att finnas mat så det räcker. Det är intressant vad olika folk från olika länder önskar äta på jul. Det är mest malajer här. Sen finns det 4 engelsmän, 2 sydafrikaner, en från Schweiz, en från Tyskland, en från Kanada och så jag.

För övrigt har jag fått kommentarer att jag har bra uttal på min chichewa och att jag borde stanna här efter min outreach.

God kväll!

Framgång

Det har varit en framgångsrik dag idag. Efter att männen stått i bensin kö i fem och en halv timme idag har vi lyckats fylla båda bilarna med bränsle. Daniel fick ett meddelande på morgonen att de ryktas att det finns bränsle i stan, så genast åkte de in för att börja köa, och efter ett tag så anlände det till bensinstationen.

Vi åkte in till den lokala marknaden idag och hade lite evangelisation. VI sjöng och dansade med människorna där som var väldigt ivriga att delta. Vi hade ett drama och jag berättade och talade lite tankar om det efteråt. Vi fick se människor ta emot Jesus i sina liv och vi bad för sjuka och några av dem blev helade.

Och jag hade en annan uppenbarelse imorse. Så nu har jag bestämt mig att jag ska börja tycka om jular och födelsedagar igen. Det låter kanske konstigt, ytligt och löjligt, men det var en djup, upplysande och emotionell insikt jag plötsligt fick. Och denna insikt fick mig att lova att jag ska fira jul riktigt ordentligt, och ja, jag ska till och med fira min födelsedag nästa å. Ni kan ju påminna mig någon gång där i maj, då jag kanske hunnit ändra mig.

I morgon ska grisen slaktas.

Malawi

Jag har nu befunnit mig på Malawiansk mark i 4 dagar. Det känns ännu inte hemma på samma sätt som i Worcester, men jag tror jag kommer att trivsa. Det är vackert här, grönare än någon annanstans jag varit i Afrika (förutom Victoriafallen) och det  finns en massa berg och kullar här omkring. Vägarna är sandiga, ojämna och mysiga och känns som Afrika. Jag tar genvägar genom majsfält då jag går från det hus där jag bor till basen där jag äter. Här bjuds det ocks på mera typisk Afrikans mat än i Vuster.

Malawi är fullt av mangon, vilket uppskatas högt. Andra frukter också. Människorna är väldigt trevliga och vädret har varit riktigt bra hittills. Inte alls så hett so jag förväntat mig, utan riktigt bra. Men hetta ska jag väl nog hinna uppleva ännu. Regnperioden håller på och börjar.

Bussresan hit tog 50,5 timmar. Av dessa timmar var jag uttråkad bara en och en halv, så jag tycker jag klarade det ganska bra. Vi hamnade att vänta vid gränsövergången mellan Mocambique och Malawi som har stängt under natten, så det tog lite längre än beräknat. Och nu är jag bara väldigt tacksam att jag blivit välsignad med gåvan att kunna sova på obekväma platser. Och efter att ha sovit uselt hela förra vintern och då inte sov en hel natt på ett halv år, ja egentligen sov jag dåligt under hela året, så är jag nu otroligt tacksam att jag återgått till mitt ”normala” tillstånd. Speciellt då jag märker jag lyckas sova fast de flesta andra hålls vakna. Det är en gåva. 

Då vi kom till busstationen i Johannesburg och det var en halvtimme före vi skulle åka iväg  slog mig tanken att det kan ju hända att vi faktiskt kommer att åka genom Zimbabwe, så nu kunde det kanske vara dags att faktiskt ta reda på. Och mycket riktigt. Jag hade visum till Mozambique som jag visste jag måste ha, men inte till Zimbabwe. Så gentlemannen på Intercape gjorde mig till VIP-gäst på busresan och förde mig till nästa gentleman som skulle vara värd på resan och sade att han måste ta bra hand om mig och se till att jag klarade mig vid gränsövergångarna och får mitt visum där ;) Jag fick gå först i kön och de brydde sig inge om att väga mitt bagage. Och av någon underlig anledning fick jag typ alltid gå först i kön. Mellan Zimbabwe och Mozambique kom en av gränsövervakarna och plockade mig ur kön och förde mig längst fram, helt utan anledning. 

Då vi skulle börja resan från Johannesburg blev vi plötsligt serverad mat. Det är märkligt hur jag alltid lyckas få kyckling som färdkost då jag reser här i Afrika.

Senare kom bussvärden och bjöd mig på lemonad. Jag vet inte om jag hade fördelar på grund av att jag var den ända vita kvinnan på bussen, men hur som helst tog folk bra hand om mig :)

Pengarna här är lika galna som i Zambia. De använder Kwasha. En euro är ca 290 Kwasha och den största valören på sedlarna är 500 K. Så vad du än ska köpa behöver du massor med pengar. Värdet på pengarna ändrar också hela tiden. Många av de Malajer jag pratade med på bussen trodde att Malawi är på väg mot samma utveckling som Zimbabwe hade för några år sedan.

På juldaegn ska vi ha ett stort christmas party för 250 barnhems barn. Vi var och köpte julgåvor åt dem igår för 96 360 K. Det var många pengar.

Det är oljekris i landet här. Det innebär att det inte finns bensin på de flesta bensinstationer och man kan få vänta flera dagar före man lyckas få bensin då man vill tanka. Så det gäller att planera sin resor. Vi har också varit tvungna att planera om lite, på grund av begränsad tillgång på bensin.

Igår var några här från basen och införskaffade mat för julfirandet. Så nu har vi en gris, några getter och några höns här på gården, som vi ska slakta senare i veckan. Let’s do it the African way.

Det här inlägget blev lite flummigt och en massa random saker. Jag har vara tillgång till internet på kvällarna och jag har inte riktigt tid och ork just nu att tänka igenom vad jag skriver, men vill ändå skriva lite.

Love and peace

Hej då Worcester

Sista inlägget från Worcester och Sydafrika för en tid. Tre månader har gått fort. Men det har varit tre goda och lärorika månader.

I morgon åker jag till Johannesburg, för att sedan fortsätta resan mot Blantyre, Malawi på onsdagmorgon. Det är stunder då jag ska sitta två dagar och en natt i buss i sträck, som jag börjar fundera på varför jag aldrig tänkt på att skaffa mig en ipod. Jag har tydligen inte ens med min mp3-spelare till Afrika den här gången. Men jag har två bra böcker som ska hålla mig sällskap och så tycker jag nästan oförskämt mycket om att bara sitta och titta ut genom fönstret. Och jag ska få åka genom Mozambique. Antagligen kommer jag inte att se mycket mera av det landet än vad jag gjorde av Botswana tidigare i år, men iallafall. Jag minns inte om jag gav någon uppdatering av biljetterna, för det visade sig vara väldigt komplicerat att ta sig  dit, men sist och slutligen efter många omständigheter så löste det sig.
Men Jonas från Cameroon har ännu inget visum för Malawi, så han åkte upp till Johannesburg redan idag för att försöka fixa det. Det krävs ett mirakel för att han ska få det i tid, men vi hoppas och ber fortfarande att han ska kunna komma med.
Vi sände iväg Angolateamet tidigare idag. Sad. På morgonen blev det klart att en av deras medlemmar inte kan komma med, utan åker med Mozambiqueteamet istället på grund av visumissues. Det är sådana här gånger jag faktiskt börjar förstå att uppskatta att jag kommer från Finland. De flesta länder är ganska glada att ta emot oss. De människor jag känner här från Zimbabwe och västafrika har verkligen fått kämpa för sina visum. Människor från Zimbabwe har svårt att få visum till en massa olika länder på grund av politiska orsaker. Tänk att en enda person(nästan i alla fall) i ett land, kan orsaka så stora problem för resten av befolkningen.

Jag tror jag börjar vara redo för Malawi. Eller hur vet man om man är redo?
Brandon från Zimbabwe satt och förberedd mig för en kulturshock för några dagar sedan. Jag vet att Malawi är ett av de fattigaste och minst utvecklade länderna, men jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Han tycker att det är en enorm skillnad mellan Zimbabwe och Malawi. Är fattigdomen stor, följer det automatiskt en massa andra problem också. Och han förberedde mig på en nation där hopplösheten är stor och där folk är desperata. Hur ser det ut i praktiken?
Jag vet att jag i Malawi kommer att få se en helt annan del av Afrika än vad jag sett förut. Speciellt under den månad då vi ska kampa i muslimska byar. Men jag vet inte hur jag kommer att reagera.

Så det var den sista kvällen tillsammans här på basen ikväll, även om två av fyra team redan har åkt iväg. Jag bjöd på tårta. Det finns en insidegrej här att vi är en cake DTS. Men mest för att fira med de andra en sista gång. Och det var roligt att alla ville komma fast det är sista kvällen då alla är upptagana med de sista förberedelserna och festandet sist och slutligen blev nästan mitt i natten.

Ny börjar snart ett nytt kapitel igen. Äventyret fortsätter. Jag tror att denna del av äventyret kommer att vara mera utmanande än vad det varit på ett tag.

Några saker ni gärna får be för:
-Vi åker nu in i ett malariaområde under regnperioden. Jag skulle helst inte insjukna.
-Som grupp kommer vi att leva väldigt nära inpå varandra under en lång tid. Speciellt då vi tältar och befinner oss utanför basen. Be om tålamod, förståelse, enighet och bra kommunikation.
-Motorn på bilen vi tänkt använda under vår outreach klappade för en tid sedan. Och vi kommer att vara ganska beroende av en bil under vår vistelse.
-Jag vill se liv förvandlas, mirakel, helande och människor få hopp om en framtid.
-Att Guds rike ska bryta fram vart än vi går.

Malawioutreach

Nu är det bara några dagar kvar tills jag påbörjar min resa till Malawi. Med mig i mitt team har jag ett underbart par från England Anna och Andrew som också kommer att vara våra teamledare. De jobbade på basen i Blantyre, Malawi 6 månader före de kom för att göra sin DTS i Worcester, och de kommer att stanna där efter outreachen också. Jag är jätteglad att få resa och jobba med dem. Sen så har jag med mig Princess, en jättesöt tjej från Sydafrikansk, Jan också han från Sydafrika och Jonas från Cameroon.
Daniel som är ledare för basen i Blantyre där vi kommer att bo en stor del av tiden i Malawi var vår föreläsare här i Worcester förra veckan, och det var inspirerande och jag börjar mer och mer se fram emot att åka i väg. Han är för övrigt en cool typ. Det ska bli spännande och utmanande. Men oj vad jag kommer att sakna de andra. Vi sände iväg Brasiliengruppen tidigt i morse. De flesta av mina närmare vänner kommer att åka till Angola. De åker iväg på måndag, en dag före oss. De är nog de som det kommer att vara svårast att sända iväg. Mozambiquegruppen åker iväg samtidigt som oss.

Nästa tisdag tar vi flyget till Johannesburg, för att sedan följande dag hoppa på bussen som ska ta oss till Blantyre, Malawi. En bussresa som preliminärt tar 33 timmar. Jag hoppas verkligen att luftkonditioneringen kommer att fungera, för de tre senaste helgen var det 30-36 grader varmt här.
Vi kommer till stor del att bo på en YWAM-bas i Blantyre. En månad kommer vi dock att åka ut till avlägsna, onådda muslimska byar och kampa där. Hoppas att tälten klarar av regnperioden där. Och hoppas att det inte kommer att vara alltför mycket myggor.

På jul kommer vi att ha ett christmasparty för 250 föräldralösa barn som kommer till basen för att fira jul med oss. Vårt arbete kommer främst att vara i byar. Ddelvis med föräldralösa barn. Vi kommer att åka ut och visa film och ha vittnesbörd, spendera tid och prata med folk. Den senaste året har de från basen som åkt runt och evangeliserat bett för många sjuka och det har varit massor med helanden som skett. Eventuellt kommer vi också att besöka fängelser. Jag måste säga att jag inte riktigt har koll på vad allt som kommer att hända. Men jag tror nog det blir bra. Utmanande, men bra.

En era som går mot sitt slut

Vi hade vår sista föreläsning i onsdags. Den fick mig att komma ihåg stunderna i Åbo, för vår föreläsare citerade Dallas Willard.
Jag måste säga att jag är väldigt imponerad överlag hur bra föreläsare vi haft under dessa knappa tre månader, och jag har tre eller favoriter som verkligen gjort en skillnad för mig.
En period på 11 veckor kan både kännas lång och kort. Det är mycket tid som spenderats tillsammans och vi har kommit närmare och närmare varandra hela tiden. Det var en fin sista dag vi hade då vi firade nattvard tillsammans. Och jag uppskattar att folk vågar vara ärliga och fråga eller berätta om det är någon som de funderar på eller har lämnat och grubbla på, för att undvika missförstånd. Jag tänker främst på relationer och det faktum att vi är olika och handlar på olika sätt. Det gör att ingen behöver åka iväg på outreach med något ouppklarat.

Nu har vi just skickat iväg Brasilienteamet. Nu börjar ett ny era då en grupp plötsligt blir fyra, och vi kommer att befinna oss i olika delar av världen. Jag är förväntansfull, samtidigt som det är med blandade känslor jag inser att dagen då jag själv och de andra teamen också åker iväg närmar sig med stormsteg. På måndag åker Angolateamet iväg och på tisdag är det vi som ska till Malawi och den grupp som ska åka till Mozambique.
Det kommer att bli bra, men jag kommer antagligen att vara ledsen i början.

Bild

Och bara för att jag inte satt in så mycket bilder här, för att nätet inte klarar av att ladda upp stora bilder här, ska ni här få en från Photo Boothen.

Ina, Regis (Brasilien), jag och Erickson (Angola)

Lycka

Jag vill bara säga att jag haft en riktigt bra helg. Det känns lite som att jag tjatar på om samma saker hela tiden, men jag njuter faktiskt av min tid här och bara suger i mig av allt det fina som erbjuds.

Och vad är bättre än frukost på Mugg&Bean med tre kanadensare och tre amerikaner en söndagmorgon.  Jag vet inte om ni känner igen sådana där stunder då man plötsligt kommer på sig själv att bara sitta och le för sig själv för att man är så lycklig. Sen är latte och omelett inte så dåligt heller.
Och jag börjar på riktigt överväga att spendera sommaren i Canada. De som försöker övertyga mig om att det är en bra idé har lyckats ganska bra.

Vi blev sen bjudna på lunch hem till ett par som staffar här. Kanske mitt sista braai på en lång tid. Sen blev det ett varv via poolen. Det har varit supervarmt idag. Och tvångsläsning av en bok som jag borde lämna in en bokreport på imorgon.
Och nu på kvällen har jag legat två timmar på gräsmattan och tiitat på stjärnorna och diskuterat med Ina Felipe.

Om tio dagar är jag redan på väg till Malawi.

Värdefullt

Livet är dyrbart och värdefullt. Jag blir mer och mer viss om det för varje dag som går. Och min förundran över allt det fina, fortsätter att sträcka sig djupt in i mitt hjärta.
Jag blev tagen på middag av två gentlemän i fredags. En middag som betydde mycket för mig på så många olika sätt. Det är svårt att förklara, och jag ska inte ens försöka för det är så mycket djupare än bara god mat och en trevlig kväll, men det var dyrbar tid. Detaljer som spelar roll. Det beställdes in både straters och riktigt mat. Det var en glad kväll. Givande diskussioner och vi satt och sjöng bland annat födelsedagssånger på koreanska. Och att få en sådan bra kväll strax före jag måste säga hej då åt en annan god vän, kändes bra.

Jag har jobbat i köket på basen den här helgen. Alla har vi en helg då vi har vår weekend duty och kockar åt de på basen. Och jag kan inte säga annat än att mitt team var fenomenalt. Jag hade verkligen jätteroligt. Jag minns inte när jag skulle ha skrattat och haft så här roligt senast då jag arbetar. Ja, så här roligt överlag. Det finns en massa saker man kan leka med i ett kök. Och vi fick beröm för maten också. Fast man har begränsad tillgång på råvaror kan det bli hur bra som helst ändå. Och för att få lite vinter- och julstämning stod jag med Alaskapojkarna och sjöng julsånger i frysrummet en stund. Det finns olika saker som förenar ;)

Idag har jag också varit på världens finaste 10-års kalas. Inte för att kalaset var speciellt i sig själv, utan för att det berörde mig hur mycket mina skolledare älskar sin dotter och hur stolta de är över henne och verkligen ställer upp och ordnar. Julia är nog en av världens klokaste tioåringar också.
Efter att jag arbetat färdigt i köket i kväll, avslutades dagen med två filmer och lite julfirande.
Då jag sen före jag går och lägger mig får godnattkramar av mina systrar här som säger att de älskar mig, börjar jag ännu mera inse att livet verkligen är värdefullt. Vem är jag, som får ta del av allt det här??

Nattsvammel

Det är den här tiden på dygnet jag borde sova, för de senaste veckorna har jag varit trött. Det är så mycket att fundera på hela tiden, sen har vi haft en massa extra lektioner den här veckan också. Det har varit bra saker, men mycket. Och sen så är allt så väldigt socialt hela tiden. Det är roligt, men det tar antagligen mera på krafterna än vad jag tror. Inget säger ju att jag måste sitta och prata och umgås hela tiden, men ibland är det bara så svårt att lämna "festen" när det är som roligast, fast jag vet att jag borde sova. Och speciellt nu när det är tider då en massa människor lämnar basen och då vi andra också åker iväg till olika orter. Jag vill liksom passa på så länge det varar.

Men orsaken till att jag är uppe just nu är mest att det är för mycket som går omkring i mitt huvudet. Inte direkt på ett tungt sätt, utan mest bara mycket.
Jag att jag lite börjar ställa in mig på att detta kapitel på basen börjar ta slut. Jag börjar acceptera att jag antagligen inte kommer att se många av de som varit en del av min vardag mera. Och även om jag skulle se dem så skulle det inte vara samma sak, för livet är annorlunda här. Sen vet jag att det finns de som jag kommer att hålla kontakten med efteråt också. Men det gör det ändå inte avskeden lättare. Och imorgonnatt åker en mycket god vän iväg.
Det finns så många människor som har berört mig här och som satt spår. Och hela vistelsen här på stället har nog också gjort det. Livet här är så annorlunda från allt det vad jag är van med. Det är så närvarande. På många sätt enklare. Och mera verkligt. Det är så mycket som är mera tillgängligt här då jag behöver det. Eller när jag vill ha det. Här finns det tid för sådant. Jag förstår inte riktigt hur, för det känns som att tiden går mycket fortare här, men ändå så hinner jag med så mycket mera. Och folk ger frikostigt av sin tid. Det här med Afrika och tid kommer alltid att förbli ett mysterium.
Och jag uppskattar att få vara omgiven av många visa äldre personer här som är villiga att dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Alla är inte så gamla, men äldre än mig och de har en massa erfarenheter som jag inte har. Och det är givande att få prata och umgås med dem. Att höra, se och lära.

Småning om ska jag skriva lite mera uppdateringar om outreach planerna. Men nu ska jag göra att nytt försök att börja sova.
Och jag har en liten förhoppning om att att Taylor ska bjuda på riktigt kaffe i morgon.

Kylskåp, choklad och Brasilien

Idag har det varit den kanske varmaste dagen såhär långt sedan jag kom hit. Rent ut sagt hett. Igår var det också varmt. För att få lite äkta vinterkänsla då, for Jeremy (från Alaska) och jag och ställde oss i kylrummet i köket. Där var det både mörkt och kallt, så det kändes ungefär som den finländska vintern. Det var nog det närmaste julstämning jag kommit så här långt i år.

Idag har jag också fått mottaga ett paket med fazers blå. Det var en glad överraskning. Jag hade nog inte väntat att mina föräldrar skulle skicka choklad åt mig ända från Finland. Men paketet har idag mottagits med tacksamhet.

En vän här på basen åker tillbaka till Brasilien i natt. Egentligen är det ingen jag känner jätte bra, men han har alltid varit uppmuntrande och kärleksfull mot mig, och han har en plats här på basen som ingen annan kan fylla. Men sådant är livet, människor kommer och går och jag är kan inget annat än vara tacksam för den tid jag fått spendera på samma ställe. Ibland är det lättare att acceptera än andra gånger, men nu känner jag faktiskt bara tacksamhet. Men då DTS:en slutar på riktigt i slutet av februari, kommer det att vara jobbigt. Jag kommer att sakna de andra massor redan då vi delar på oss och åker på outreach till olika ställen, men sen när allt slutar på riktigt är det på något sätt så mera definitivt.
Natten till lördag åker en av mina bästa vänner här utanför DTS:en tillbaka, också han till Brasilien. Han har inte bara betytt mycket för mig här, utan också varit den som jag alltid spelat beachvolley med. Och det har gjort gott på många sätt. Jag har lärt mig mycket av honom, fast han egentligen inte alls är en djup person. Det kommer nog att lämna ett tomrum efter honom också. Men jag blivit lovad gratis härbärge närhelst jag kommer till Brasilien. Kanske fotbolls VM 2014 skulle vara ett bra tillfälle.

Vi har haft besök av en tjej från Canada/(Danmark) den senaste veckan här. Och nu funderar jag plötsligt på att spendera sommaren i Canada.
Livet är fullt av möjligheter.

Thanksgiving, Lilla Jul och Outreach

Thanksgiving
Vi firade Thanksgiving här på basen igår. Och det finns tusen saker jag har att vara tacksam över och som är värt att fira. Och vädret visade också sin bästa sida. Strålande solsken. Och fast halva mina rygg flagar från helgen i Goudini spa, så kan jag inte låta bli att njuta av solen.
Det här med Braai är nog något som sydafrikanerna är bra på. Nästan alltid då det firas är grillen i användning och det finns tillgång till en massa gott kött. Och nästa vecka börjar människorna lämna basen, så det var roligt att få fira en sista gång med alla på plats. Jag är så otroligt tacksam för den stora internationella familj jag har här. Detta är något unikt för mig.

Tacksamhet är nog ett ord som sammanfattar min Sydafrikavistelse så här långt ganska bra. Att få vara på ett ställe där det finns lite som distraherar runtomkring, en massa bra undervisning (I am actually really impressed), en alldeles underbar, stödjande, älskande, utmanande, uppmuntrande beundransvärd klass, en massa andra fantastiska människor runtomkring, ca 30 nationer, en massa vackra berg, härliga vänner i norden, drömmar som kommer tillbaka och bara växer, frihet på ett alldeles nytt sätt, en framtid som är oviss men spännande och en Gud som är mäktig, trofast, komisk och helt enkelt bäst.

Lilla Jul
Facebookstatusar säger att det är lilla jul. Själv har jag lite svårt att ha någon julstämning då det är närmare 30 grader varmt. Och det kändes lite som att höra julsånger mitt i sommaren då någon spelade julsånger på andra sidan staketet då vi spelade beachvolley i morse. Samtidigt var jag väldigt tacksam att det var just min favorit julskiva de spelade. Och efter att ha suttit i matsalen och lyssnat på julsånger från youtube med Canadaflickorna och Alaskapojkarna så började jag komma i lite lite julstämning. Och det har varit en bra dag. Idag for jag och spela fotboll för första gången under min tid här i Sydafrika och det var helt fantastiskt. Och nu börjar jag fundera varför jag inte joinat tidigare. Men bättre senare än aldrig. I morgon klockan 8 på morgon nästa gång. Thank you God!
Och ikväll har jag firat lilla jul med Ina (och de som råkade vara i närheten och hade äran att få joina vårt sällskap) och ätit jordgubbar och choklad. Sämber sko a kona ha e.

Outreach
Som jag redan nämnt så kommer jag att åka till Malawi på outreach. Vi har haft lite problem med att hitta lämpliga sätt att ta oss dit. Flygbiljetterna har av någon orsak varit fruktansvärt dyra dit. Lika dyra som att åka fram och tillbaka mellan Finland och Sydafrika. Bussarna här från Sydafrika går ganska sällan till Malawi och alla de som skulle passa var fullbokade. När vi sist och slutligen hittade ett flyg till överkomligt  pris, så ställde det flygbolagt in alla sina avgångar på grund av att de haft problem med säkerheten.
Men efter många om och men (och jag som nästan höll på att bli frustrerad och stressad) så har vi köpt biljetter halvvägs. Så nu vet vi att vi är på väg till Maputo, Mozambique åtminstone. Och jag är faktiskt riktigt glad att vi hamnar att åka där via. Det var en av mina önskningar från början, fast jag inte nämnde det. Det är oklart om vi kan fortsätta mot Malawi samma dag som vi kommer fram till Maputo, men för mig spelar det ingen roll. Det känns faktiskt lite som att alla dörrar att åka till Malawi direkt stängdes bara för att jag ville hinna uppleva lite av Mozambique också. Precis som när jag skulle åka till Sydafrika från Namibia tidigare i år, då vi blev tvungna att vänta vid gränsen till Botswana en hel natt, bara för att jag skulle få se Botswana i dagsljus.
Men hur som helst är vi på väg nu, eller rättare sagt den 13 december då vi planerar att lämna landet. Då börjar ett alldeles nytt äventyr.

framtid

En sak har jag lärt mig. Då jag tror att framtiden lite klarnat och att jag lite börjar veta vad den för med sig, så förändras plötsligt allt igen. Så allt är nog fortfarande väldigt öppet. Jag har ingen aning om vad jag vill. Eller lite vet jag vad jag vill, men jag vet inte om det är det jag vill göra sen i vår eller någon annan gång.
Jag vakande väldigt konfunderad i morse. Men efter morgonens worshipstund på basen så blev allt så mycket bättre, fast jag nästan bestämt mig för att idag har jag inte lust att göra något. Gud är så mycket större än vilket mood jag är i och större än omständigheterna runtomkring. Och dagen gick från klarhet till klarhet. Och jag fick plötsligt intressanta förfrågningar om några tankar och drömmar jag haft men som jag lagt åt sidan för ett tag. Mest för att jag inte tror att det är dags ännu och dels för att jag inte riktigt vet vad det hela handlar om och behöver ännu mera klarhet i, men det kommer upp med jämna mellanrum.

Och fast jag inte är någon filmmänniska så for jag jag ändå på bio ikväll. Mest för att jag fick så bra sällskap. Och det blev en riktigt angenäm kväll.

Pengar, saker och värde

Vi var borta under helgen. Under den tiden hade någon tagit sig in i vårt rum på basen och stulit en ipod, en telefon och några kameror. Kanske lite kläder också. Själv blev jag inte av med något. Tror inte de tittade i mitt skåp. JAg har egentligen bara tre dyra saker här. Det första är min dator. Den hade jag låst in i ett annat rum eftersom jag visste att jag skulle vara borta några dagar. Det andra är min kamera. Den hade jag med mig. Det tredje är min haglöfs jacka. Den tror jag inte någon riktigt förstår att är dyr, och den hade jag också med mig till vildmarken. Så egentligen var jag inte orolig att de skulle ha tagit något av mig, för allt det som var av värde fanns inte i rummet under tid de var där.

Men samma sak inträffade också då jag var i Namibia. En person tog sig in i Niinas och mitt hus och stal hennes mp3-spelare, telefon, kamera och lite andra småsaker. Då hon först kom ut och sade att hon blivit bestulen hann jag bli lite rädd, för jag visste att jag både hade min kamera och dator i det hus dit någon varit in. Men jag klarade mig undan den gången också. Och Niina fick sina saker tillbaka senare. Men den gången fick mig att fundera över vad jag sätter mina pengar på. Jag är nöjd med både min dator och kamera. De har tjänar mig väl och skänkt mycket glädje. Men samtidigt blev jag medveten om att alla saker jag har och sätter värde i kan försvinna när som helst. Så mina riktiga skatter borde jag samla i något som är mycket mera konstant. Skatter som inte kan köpas för pengar.


Det här med pengar är för övrigt intressant. Det är nu mindre än tre veckor tills vi åker iväg på våra outreacher. Förra veckan var det ännu 7 personer som inte hade pengar för att ha råd att åka iväg. Vi saknade sammanlagt ca 6500€. Vi bad över saken och mindre än fyra timmar seanare hade vi fått in över 5000€. En del fick hela sina resor betalade. Och vilken glädje det var att få se ansiktsuttrycket på de människor som kommer från fattiga förhållanden ochsom jag vet varit ganska oroliga över hur de ska kunna åka iväg, få sina resor betalade. En del fick sina kostnader betalade av andra studerande. En del hade ingen aning om varifrån pengarna kom. Men det var ganska otroligt. Som t.ex. en från Tanzania som kom till klassen med ett underskott på 20 000 rand (ca 2000€) och går därifrån med hela resan betalad.

Och det är också beundransvärt att se hur människor ger upp sina rättigheter för att hjälpa andra då de upplever att det är det Gud säger dem att göra. Så en tjej från Canada som ger bort 1000€ som hon sparat till sina bröllopsresa nästa år, för att betala bort utgifterna för två andra. Och en tjej från Burkina Faso som helt plötsligt fått hela sin resa betalad, väljer att ge bort de sista 100 rand (10€) som hon har, eftersom det ännu finns de som behöver betala sina utgifter.

Och jag måste nog konstatera att vi i västvärlden är mycket rikare än vi tror.

Tid

Jag kan inte riktigt fatta att jag varit här i nio veckor redan och att lektionsfasen nästan är över. Tiden går fort. Nästa helg börjar en del av mina vänner från ELS att åka tillbaka. Forever. Människor som varit del av min vardag en ganska lång tid nu och som jag fått dela mina upplevelser, glädjeämnen och utmaningar med. Människor som alltid funnits där och som haft större betydelse för mig än vad de knappast vetat om. Suck. Men det är väl en del av livet. Människor kommer och går från ens liv. Och en del kommer att finnas kvar, fast de inte är fysiskt närvarande. Men jag tycker ändå att det är jobbigt då människor kommer och går från mitt liv. Men jag lär mig. Och jag är tacksam för den tid jag fått ha dem.

Och mina DTS människor finns ännu kvar en liten tid. Men det är mindre än tre veckor tills vi åker iväg till olika ställen. Jag kommer att sakna människorna i de andra teamen så otroligt mycket. Egentligen alla, men en del speciellt mycket. Vi har blivit en tajt grupp och de är min familj här. Jag har många goda vänner här på basen, men de från DTS:en delar jag så mycket mera med än de andra. De vet mera än det som syns.

Och det här med att julen är på väg kan jag inte fatta alls. Mest antagligen på grund av vädret. Det känns på riktigt mera som att det är juni än november.

Och det är spännande att se vad framtiden kommer att föra med sig.

Frukost

Jag är tillbaka från vildmarken. And I loved it. Sova i tält, äta med spork, bada ute och vandra i bergen. Jag har saknat det. Det påminde mig om hajkandet i Afrika i fjol. Leva på begränsad tillgång på mat och få somna under en fantastisk sjärnhimmel.
Och jag har njutit. Det var supervarmt den dagen vi vandrade hela dagen, men det var underbart.
Annars har vi haft en massa teamworkrelaterade uppgifter att utföra också. Det har varit utmanande, men det har varit fruktansvärt roligt.

Och för att få vila upp efter helgens äventyr fick vi måndagen ledig. Så jag har utnyttjat den genom att fara på kvalitetsfrukost med Ina till Mugg&Bean. Och det var välspenderad tid. Jag älskar verkligen alla nationer här och känner mig väldigt privilegierad att få ha människor från alla möjliga delar av världen runt omkring mig, men idag var det skönt att för första gången på två månader få prata svenska på riktigt och med någon som förstår sig på den Österbottninska kulturen. Och det är roligt att ha någon att dela sin upplevelser med, speciellt om det kommer en dag då jag måste lämna Sydafrika.
Och idag drack jag min första latte sedan jag lämnade Finland. Den var fantastisk. Stor och med extra grädde.
Att få sitta och diskutera intressanta och givande saker en helt vanlig måndagförmiddag är en gåva.

Stuff

Jag är exalterad över alla mina nya fina hikingsaker. Jag har köpt världens bekvämaste byxor som är lite för långa. Och så har jag en jättefin vattenflaska och fällkniv.
Så nu gör det ingenting fast stora delar av min rygg är rödbränd, för det finns så mycket annat som väger upp det hela.

Och så fick jag spela lite mera beachvolley i kväll. Och det gläder min själv att jag alltid blir tillfrågad de gånger de spelar.
Och förra veckan var riktigt bra. Jag tror faktiskt den var min favorit vecka så här långt. Alla veckor har varit bra. Några har varit riktigt riktigt bra. Men förra veckan satte spår på ett annat sätt än de andra.

Och jag fortsätter ha möten som berör, påverkar och spelar roll. Tack Gud att du förde mig hit.

Och jag vet jag har varit väldigt dålig på att hålla kontakt den senaste tiden. Men jag ska försöka svara på mejlen inom en snar framtid.

Goudini spa

Efter en hektisk vecka, beslöt våra skolledare att ta oss bort från basen ett par dagar för att bara koppla av. Och det var precis i rätt tid.
Söndag då vi skulle åka iväg var den första riktiga dagen av regn jag upplevt sedan jag kom till Sydafrika, men när vi kom fram till Goudini klarnade allt upp och det blev riktigt bra. Och egentligen spelar vädret inte så stor roll, för med en massa pooler med temperaturer mellan 30 och 38 grader, så ar det bara helt underbart. Och de skämde bort oss med att ta med en massa bra mat. Simma, braaia, simma lite till och titta på stjärnorna. En fantastisk frukost, simma, mera braai och mera simmande och ännu lite mera glass. Life is good. Och de flesta av oss njöt kanske lite väl mycket av solen. Hela gruppen kom tillbaka solbrända, och en del mer än andra med betoning på bränd. Men det var alldeles underbart.
Och efter att vi först hade vårt möte och diskussion om förändringen i gruppen (för det var dagen innan som två från gruppen åkte hem och hela situationen är lite komplicerad), så var det skönt för alla att komma bort och tänka på något anant. Och vi hade det bra tillsammans. Och jag uppskattar verkligen våra ledare och allt de gör för oss och deras förmåga att handskas med utmanande situationer.

Och nu ser jag framemot NIKO helgen. På torsdag åker vi iväg till bergen för att hajka och utmanas. Vi kommer att delas in i olika grupper, men vi har egentligen inte fått någon information om helgen, och det är lite det som är idéen med allt. Men vi har fått en lista med saker vi får ta med oss. Och det är lite roligt att höra hur en del av tjejerna funderar på hur de ska klara sig utan schampo, tandkräm, örhängen, maskara, deoderant och liknande i fyra dagar. Själv är jag bara förväntansfull och det ska bli spännande att se hur olika personer kommer att fungera under stress. Och snart ska jag åka iväg för att köpa en kniv och lite sådant som jag eventuellt kommer att behöva.

Den nakna sanningen

I am exhausted. Det har hittills varit en bra, men intensiv och tung vecka. Dels för att två av våra vänner tvingas lämna oss inom en snar framtid. Det är inget som någon är glad över. Samtidigt tror jag att våra ledare gjorde ett riktigt beslut och att det är det bästa just nu.

Mest är jag dock slut nu för att jag idag visade mer än någonsin förut visade vad som finns under ytan och döljer sig bakom masken. Visa vad man försöker gömma sig bakom.
Att blotta sig själv. Att göra sig sårbar. Att våga visa sina svaga sidor. Att öppna de sår som funnits länge, men som aldrig läkt helt. Åtminstone öppna en del av dem. Att rensa dem helt och föra fram saker i ljuset, för det finns en enorm kraft i det.
Men för mig är det utmanande. Att plötsligt låta folk få en inblick i sådant som jag burit själv i många år. Att lita, att våga och att förmå. Svälja sin stolthet och dela och både vara djup och personlig. Riktig personlig. Tillåta andra att få vara en del i ens helande. Att berätta sådant som jag aldrig berättat förut. Inte åt någon alls. Att både erkänna för mig själv, men också högt för andra. Det var motstånd. För jag är stolt. Men samtidigt vet jag att jag måste bli mera öppen om jag vill fortsätta krossa alla de murar som finns. Och jag vill vara äkta. Så idag var det dags. Inför mina 20 hjältar + ledare visade jag vad som döljer sig under ytan.
Och dessa människor är värda all respekt i hela världen. Jag ser verkligen upp till dem på så många olika sätt. De lyssnar, de bryr sig och de älskar. Kanske extra mycket då det behövs som mest.
Att få umgås med dem dagligen är en stor välsignelse. Och att få ta del av deras historier ser jag som en stor ära. Detta är min familj här på den här kontinenten.

Tiden här i Worcester är så annorlunda än vad jag hade förväntat mig. Jag trodde att jag ungefär visste vad jag gav mig in i. Men jag får så mycket mera. Det är djupare, personligare, roligare. Så mycket mera livgivande än vad jag kunnat ana.
Jag lär mig och får uppleva så mycket. Och jag får ta emot. Ta emot, men också ge. Och det här är det mest uppmuntrande miljön jag någonsin befunnit mig i. Det är helande i sig.
Och efter att ha tagit del av varandras berättelser känns gemenskapen starkare och djupare än någonsin.

Jag tror jag aldrig har tyckt att det har varit så här roligt att leva.

Finlandssvensk och sol

Och svenska dagaen till ära kan jag meddela att svenskfinland fortsätter och inta basen i Worcester. För en tid sedan ökad antalet finlandssvenskar på basen med 50% då allra finaste Ina anländet. Så nu tro hela världen att alla i Finland har ett par röda byxor. I och med att Ina kom så konstaterade en del också att alla finlandssvenskar tydligen inte skrattar på samma sätt. För jag och Nanna har tydligen samma sorters säregna skratt, medan Ina är mera normal.
Och det är roligt att få tala lite svenska mellan varven igen.

Och igår så after att ha fryst i en och en halv månad så köpte jag lite varmare kläder, och har således garanterat att vädret kommer att hållas varmt hädanefter så att jag inte kommer att kunna använda dem.
Så givetvis var det varmt och soligt idag. Men det stör mig faktiskt inte alls. Jag njöt av mina drygt tre timmar i solen till max. Det här med att ladda upp med sol för att överleva vintern sitter nog ganska långt inne i ryggmärgen hos en blond Purmobo. Sen spelar det ingen roll att denna jul kommer att bli den varmaste jag någonsin upplevt.

Och att köpa en massa kläder utan att orka prova och allt passar perfekt är nåd.

Jag har inte så mycket att skriva. Eller jag har egentligen en massa, men jag orkar inte riktigt tänka och formulera mig. 

Men ungefär så här ser det ut runtomkring staden.

Och här är två bilder från förra helgen då vi flickor sov över vid Danieles.

Alla bilder är Marilyns. Internet här klarar inte av att ladda upp stora bilder och jag orkar inte komprimera mina. Åtminstone inte så många. Kanske senare.

Ninnas nattliga betraktelser och meddelanden

Efter att Finland bytt till vintertid, är det ingen tidsskillnad alls mera mellan Sydafrika och Finland.

Annars så har jag kommit fram till att jag nog inte kommer att skaffa någon Sydafrikans telefonnummer. Jag känner inte alls att jag har något behov av telefon här. Så jag har fortfarande min finska nummer, ifall någon vill något. Men för tillfället används telefonen bara som alarm.

Jag har fått tre nya vänner att tala franska med.

Jag stiger ur min bekvämlighetszon mer och mer för varje dag. Och för det mesta är det faktiskt ganska roligt, fast det också är lite jobbigt.

I love the nations!! Och jag är förvånad hur lätt det har varit att leva med så många olika kulturer på ett och samma ställe.

Ibland undrar jag om Gud faktiskt har sänt typ100 olika människor hit bara för mig. Ibland känns det som att alla bara är här för min skull. Jag förstår inte riktigt hur det kan vara möjligt, men jag bara tackar, njuter och tar emot.

Annars så kommer jul och nyår att firas i Malawi för min del. Och jag tror att det kommer att bli riktigt riktigt bra.

Efter först en vecka med temat Releasing Destiny och sen en vecka med temat Holy Spirit, så kan jag konstatera att det varit två helt crazy amazing veckor vi har bakom oss. Mycket har talat till mitt hjärta och jag kommer till insikt på riktigt om en del saker.
God is good!


Detta är en ny tid. Och jag ser fram emot den mera än någonsin!

Crazy days, crazy nights

Det här har varit en crazy vecka och den bara fortsätter. And I love it.
Dessa två bilder får ni tolka hur ni vill. Det är för övrigt Danieles bilder.

Murar

Ibland byggs murar upp utan att jag riktigt ser det före de finns där. Hela skeendet sker på något sätt så diskret. Men idag tror jag att jag brutit ner några. Ni vet sådär då man springer omkring i ett rum och hoppar och sparkar på väggarna och slår omkring sig så att alla möjliga väggar som finns ger vika. Det ger en känsla av frihet.
Och plötsligt kommer en kraft som inte hade plats där tidigare. Ibland måste man ge upp en del saker för att kunna ta emot och fylla det med annat istället.

Och de galna dagarna fortsätter. Och det är power på ett sätt jag aldrig sätt förut. Och det funkar liksom. Det är bara att gå i tro. Varför känns det ibland så svårt, då det innerst inne är så enkelt. Jag förundras igen. Och jag har fått en hel familj här från alla möjliga delar av världen. And I totally love it!
Och idag blev jag än en gång berörd av hur otroligt fina de är.

Till vägens slut

Då man springer och springer och springer, spelar det inte någon roll hur mycket man njuter av det, hur mycket man hinner titta omkring sig och njuta av allt det vackra som finns längs vägen, hur bra kondition man har eller hur mycket man sprungit förut, förr eller senare kommer man att bli trött. Och då hinner verkligheten i kapp en. Så då kan bli tvungen att ta tjuren vid hornen och göra sådant som ligger utanför ens bekvämlighetszon. Sen kan man fortsätta njuta av sin färd tills nästa tjur kommer eller när nästa mur kommer emot och måste brytas ner. Jag måste säga att jag inte riktigt vet hur man bryter ner höga murar som stått stadigt som sten i flera års tid. Men nerbrytas ska de till varje pris. Sen hoppas jag att jag skulle vara vis nog att göra det på det bästa sättet.

För övrigt har det här varit en helt crazy vecka på många olika sätt. Och mitt i all crazyhet har jag sett så mycket kärlek och omtanke att jag inte riktigt hittar ord. Jag slutar aldrig att förundras över livet och hela dess mysterium och äventyr. Vissa gåvor är så mycket större än min varelse kan förstå.

Många saker

Det finns egentligen en massa saker jag skulle vilja skriva och berätta om just nu. Samtidigt går det inte riktigt att göra allt rättvisa, med att försöka sätt ord på det. Och samtidigt har jag också så mycket annat att göra att jag inte riktigt har tid. Och då samlar jag på mig mera saker istället, så att det aldrig blir att jag skriver om det jag först tänkt, för sen dyker det upp nya saker. Det är ganska intensivt just nu. Men jag älskar det.
Joseph som varit med oss i tio dagar åkte vidare i dag. Det är lite lustigt att Gud skickar mig till Sydafrika och skickar hit en helcrazy men fantastisk typ från Nashville för att berätta saker som spelar all roll i världen och som jag helt plötsligt kan tro på. Det är inte det att det är en massa nya saker. Det finns många som har försökt med samma sak förut, skillnaden är bara den att för mig var det så mera trovärdigt nu. Det är inte bara ord, utan det ligger sanning bakom och plötsligt.

Jag blir friare och lyckligare hela tiden. Jag avslöjare lögner som jag låtit ha inflytande på mitt liv och gör saker som jag aldrig ens skulle ha tänkt tanken att göra för bara ett år sedan.
Och det är så roligt att se hur olika personer förlöser gåvor hos andra med sin blotta närvaro. Det finns så många människor här jag ser upp till av olika anledningar.
Och detta är verkligen en uppmuntrande omgivning.

Och det bästa är att det roliga inte tar slut. Det bara fortsätter. Denna vecka kommer att vara intressant. Vi kommer att ha ett helt team med visa människor med oss, som finns där för att hjälpa oss på olika sätt. Jag känner mig privilegierad. På flera sätt kommer det att vara en mycket mera utmanande vecka än de tidigare. Men jag tror att den kommer att vara bra för mig. Och det tror de som jag talat med om den kommande veckan också. Och jag ser faktiskt fram emot att utmanas.

BEAUTIFUL

I just want you to know that YOU ARE BEAUTIFUL. And SO AM I. 

Under alldeles för många år har jag låtit mig begränsas av vad andra tycker, vad jag tror att andra tycker och vad andra har för åsikter. Men vet du vad, det finns en massa som vill tala ut lögner över ditt liv, och det största misstag du kan begå är att tro på dem och låta dem ha inflytande på ditt liv.

Och dessa lögner har bara så stor makt över ditt liv som du ger dem.

And your destiny is NEVER, EVER, EVER, EVER, EVER what you do, instead is your destiny who you are becoming.

Och som vår vän Joseph från Tennessee som varit och undervisat oss denna vecka sade:

"If you don't want to hurt little satan, little satan is going to kill you".

Joseph är för övrigt riktigt riktigt cool. Bara så ni vet.

Foton

Jag har inte varit så flitig med att uppdatera med foton här. Men nu kommer några åtminstone.

Work duty ;)

Alaska trion och Kenzie.

Taylor vid Table Mountain.

I <3 Cape Town

Flickorna i min vardag.

Lunch med Erin, denna(förra) veckans talare.

Sarah, Jazmin, Marilyn, Lucy, Elena, Taylor, Mônica and Kenzie

USA, Canada, Sydafrika, Tanzania, Schweiz, Brasilien, USA

Min nästan mentor Mônica.

Wonderful Saturday morning!

Jag måste erkänna att jag gått ifrån min standard en hel del då det gäller kaffe här. Jag dricker faktiskt pulverkaffe dagligen. Och det känns helt okej. Ibland dricker jag det till och med nästan med halvsur mjölk. Det finns ju trots allt något inbyggt i mig som säger att det man tar ska man dricka upp. Men jag har nog ibland börjat gå från mina principer.

Idag var jag dock på second breakfast hem till mina skolledare Daniel och Daniele. Där bjöds bliv jag bjuden på brasilianskt kaffe, och efter att ha vant sig med pulverkaffe, så smakade detta kaffe nästan himmelskt. Dessutom stekte de plättar åt oss som serverades med kondenserad mjölk och färska jordgubbar. Det var en bra morgon.
Att dagen hade börjat med morgonlänk, med Regis, en av brassarna som jag brukar spela volleyboll med. Det är inte alltid lätt att hitta folk som vill komma ut och springa, speciellt inte på morgnarna, så det dagar då det lyckas och då det finns människor som faktiskt kommer på den idéen alldeles själv är det liksom fest. Kenzie som är hon jag mest springer med har problem med sitt knä så fast hon gärna skulle komma ofta, måste hon vila ibland.
Att sedan få spela beachvolley i drygt två timmar före lunch var ju heller inte helt fel. Det är två unga män från Brasilien: Regis och Thiago och så är det Aina från Madagaskar som jag oftast spelar med, och det är ett riktigt bra gäng, och vi brukar få riktigt bra spel. Sen finns det några andra som brukar joina mer sporadiskt också.
Hur som helst är jag jättetacksam att jag har ett gäng att spela med här. Det finns möjlighet att spela fotboll också, så jag funderar lite på att joina den nu på eftermiddagen, men jag känner mig faktiskt ganska nöjd med bara volleybollen också. Och bara det att jag vet att jag får spela fotboll om jag vill skänker glädje.

Det magiska natten i Afrika

Det är något speciellt med nätterna här i Afrika. Natten är på något sätt så förtrollande. Speciellt nu när det börjar vara varmare igen. Alla dofter, alla ljud, vinden som blåser i håret, mörkret. Det finns så mycket skönhet. Det får mig att känna mig så levande. Men mest av allt är det bara fridfullt. Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för ord på det. Det är liksom bara så annorlunda. På ett bra sätt.

Afrika är en kontinent full med skönhet, men samtidigt också full med en massa fattigdom och brottslighet. Men hur jag än skulle försöka, så kan jag inget annat än bara älska kontinenten, fast jag bara sett en liten bråkdel av den. Jag kände precis samma sak då jag var i Namibia tidigare i år. Det finns något speciellt här. Det är inte bara det vackra landskapet eller det varma vädret eller alla människor. DEt är en kombination av alla tre och en massa andra saker där till.

Jag satt och pratade med Jeremy, en av Alaska pojkarna länge igår kväll. Jag tror han förstod vad jag menad med att Afrika är förtrollande och magiskt. Han tyckte precis samma sak, fast han bott största delen av sitt liv på Filippinerna.

Jag tycker verkligen om människorna här. Det finns människor från så många olika nationaliteter här och det är en sådan rikedom. Men det är inte bara det att det är spännande med alla nationaliteter. Utan det är människorna som individer jag tycker om. Både alla de som går i min DTS och de andra som finns här.
Jag känner mig annorlunda här. Jag känner mig mer som mig själv liksom på något konstigt sätt.
Jag börjar lite på riktigt faktiskt fundera på att inte komma hem.

Outreach

Imorgon ska det bestämmas nästan slutgiltigt vilka de olika outreachställena blir. De tre som är nu är ganska säkra är Moçambique, Malawi(i det ingår också Zimbabwe och Moçambique) och Brasilien. Sen blir det ännu ett fjärde ställe.
Jag kommer troligtvis att åka dit. Det vill säga någonstans dit jag inte vet vart ännu. Eller jag vet kanske. Lite. Sen har jag och Jeremy också kommit med ett strålande, men jätteologiskt förslag. Det kommer troligtvis inte att bli så. Åtminstone inte ännu. Om inte Daniel får några uppenbarelser i natt som får honom att bekräfta det.
Jag är bara så exalterad nu. Ända tills idag, har jag mest bara tyckt att jag har det så bra här, jag vill inte åka iväg någonstans. Men nu är det jättespännande att få se var och med vem jag ska få spendera julen och nyår.
Och jag kommer ju att vinna oberoende vart jag hamnar. Det finns ju liksom bara bra alternativ. Och jag har tro att det här kommer att bli bra. Riktigt bra.

För övrigt så har våra två sista deltagare anlänt idag. En tjej från Burkina Faso och en man från Mauritius. Så nu har vår grupp utökats med två nationaliteter och vår grupp är nu fulltalig.

USA, Canada, Brasilien, Finland, Norge, England, Schweiz, Sydafrika, Cameron, Burkina Faso, Angola, Tanzania, Mauritius, Syd Korea
En rolig med alldeles underbar och intressant blandning.

Fotboll

Det lite märkligt, men mest roligt hur jag alltid hamnar hos olika fotbollspelare då jag åker ut på missiosfältet. Då jag var i Namibia spenderade jag första halvan av min tid hos en f.d. veikkausliigaspelare.

Min ledare här i Sydafrika är också före detta fotbollsspelare. Var en lovande fotbollspelare i Brasilien, och då han var 19 år stod han plötsligt för ett val om han skulle åka till Europa och spela fotboll eller om han ville bli missionär. Han valde det senare.
Men att han varit fotbollsspelare syns nog då de spelar här på basen. Men han är väldigt ödmjuk då han spelar här på basen. Han är en bra typ.

Jag har dock inte spelat med dem ännu. Men det gläder mig ändå att de finns flera som fortfarande frågar om jag vill komma med. Någon dag kanske jag nog spelar med dem ännu. Tror dock inte att det finns några damer som spelar med dem här. Jag borde väl kanske inte bry mig om det. Men lite gör jag nog det ändå.
Men jag är ganska nöjd ändå, för jag får spela volleyboll ganska ofta. Och idag blev jag inbjuden att spela på morgonen, dit bara de duktig var tillfrågade. Det gläder mig. Och så var det roligt att få vara den ända tjejen med de duktiga pojkarna. Och vi hade riktigt bra spel.
Jag fylls med så mycket tacksamhet här. Jag vet inte om jag någon gång vill åka härifrån.
Ibland saknar jag stället redan, då jag tänker på att jag snart måste åka hem, fast jag bara varit här en bråkdel av min tid.

I nattens mörker

Med jämna mellanrum händer det att folk här i Worcester blir utsatta. Så gott som varje vecka är det nog någon här på basen som blir utsatta för rån. För det mesta händer det på kvällen efter att solen gått ner och det blivit mörkt, men rån på dagen är inte heller ovanliga. Speciellt inte om man går ensam. Oftast går det till så att några amatör rånare kommer fram till en och trycker fram en kniv framför en och vill ha ens pengar. Ger man dem blir det för det mesta nöjda med det och låter en vara sen.  Det ända gånger som jag hört att någon blivit skadad är då de vägrar att ge sin pengar och går in i fighten. Det har nog ha varit någon våldtäkt också någon gång, men det är ovanligt, och då är det om människor rör sig ensamma på kvällen.
Här inne i veckan blev några från min DTS utsatta för ett knivrån ca två kvarter från basen. Själv valde jag att stanna hemma den kvällen. De var på väg hemma från bion kanske niotiden på kvällen då två rånare på cykel kommer och drar fram sina knivar. Kenzie, som jag för övrigt brukar vara och springa med på morgnarna lyckas springa till basen så länge som Tim lyckas hålla bort rånarna från henne. Han blir sen bestulen på sin börs, men den innehöll inte så mycket pengar.
När Kenzie springer in i sällskapsrummet och säger att Tim fortfarande är där ute med rånarna springer genast alla män ut för att hjälpa. Människorna här ställer verkligen upp för varandra då någonting händer, och det är ganska skönt att veta.
Redan veckan före rånet skedde sade också Alaskapojkarna att det gärna kommer med till shoppingcentret som ligger på ca 10-15 minuters avstånd härifrån om någon av flickorna vill gå dit så de inte behöver gå ensamma.
Efter rånet så var det också några av männen som sade att de kan börja komma med oss och springa på morgnarna ifall det bara är jag och Kenzie som far (ibland är det två till som kommer med) så att vi inte bara är två flickor som far själva. Jag tror inte att det skulle vara nödvändigt, för vi far iväg ganska tidigt och ser nästan inga människor alls under vår rutt. Dessutom så tror jag inte att någon skulle vilja attacker två löpare, för eftersom vi varken har väskor eller något annat med oss heller. Men jag tycker ändå att det det är fint att någon vill göra sig ett sådant besvär som att stiga upp tidigt och komma och springa med oss klockan 6 på morgnarna. Imponerande faktiskt. Morgonen efter rånet hade Jeremy till och med stigit upp och väntat utanför vår dörr ifall vi skulle ha farit eftersom han vet att vi ibland far. Den morgonen hade han dock väntat i onödan för vi beslöt att inte fara den dagen. Men att någon bryr sig så mycket är nog ändå lite rörande.
Regis, som är den som jag spelar mest volleyboll med har också erbjudit sig att börja komma och springa på morgnarna så vi inte behöver fara själva. Han konstaterade att klockan 6 är ju ändå inte sådär fruktansvärt tidigt.
Det kan dock hända att det bara blir Kenzie och jag i morgon ifall vi far då, för jag tror inte vi har sagt åt någon av de andra att vi är på väg. Men jag upplever det faktiskt inte alls otryggt att springa på morgnarna. Jag skulle till och med kunna fara själv. Men jag har lovat mig själv (mest för andras skulle) att inte göra det.
Så Emma och Malin jag är nog försiktig. Jag går inte ut själv. Förra helgen då jag gick till köpcentret hade jag äran att få ha hela 6 stycken starka män med mig ;) av vilka en också var utrustad med kniv. Det känns lite som på film då jag får ha män utrustade med vapen med mig.
En del av männen här brukar ha en kniv med sig om det går ut. Speciellt på kvällen. Det finns de som har pistoler också. Jag vet inte riktigt vad det är för sorters pistoler, men det är nog inga jättefarliga har jag förstått. Sen vet jag inte riktigt vad det innebär, men så är jag ju inte så insatt i det här med skjutvapen heller.

Nu får jag kanske det här att låta som att det är jätteotryggt och farligt här. Men det är nog inte allt så farligt som det kanske låter. Jag har inte behövt känna mig rädd en ändå gång här. Blir jag utsatt för ett rån blir jag med största sannolikhet bara av med lite pengar, och jag brukar inte ha mer med mig än jag behöver. Och om vi går in till stan eller till shoppingcentert brukar vi oftast fara i större grupp. Och jag brukar oftast fara på dagen.

Träd

Jag som just skrev att det har varit ganska kallt, men idag har det faktiskt varit varmare än på länge och speciellt nu på kvällen, så jag passade på att fara ut och titta på stjärnorna och klättra i träd. Det finns flera ganska bra klätterträd här. Jag har inte klättrat så mycket i träd den senaste tiden, men i kväll kunde jag inte stå emot frestelsen och klättrade upp i två av dem. Jag hittade riktigt bra grenar att sitta på och se på stjärnorna. Det var liksom så fridfullt också. Men jag jag konstaterade att jag har nog mera höjdskräck nu än vad jag hade förut. Men det måste ju gå att vänja bort. Speciellt om jag ska fortsätta att leva lite offroad med Alaskapojkarna som också omedvetet lyckas få andra att utmana sig själva.

Förresten så har jag en gång på ett bröllop blivit beskriven med orden "talang för att klättra i träd och tåla höga fall." Så jag måste ju försöka upprätthålla det.

Köld, möss och löpning

Det kan hända att jag missbedömde temperaturen här lite. För på nätterna är det nog kalt ännu. De första dagarna jag var det riktigt hett på dagarna. Men i slutet av förra veckan var det riktigt blåsigt och kallt. Nu verkar det som att värmen är på väg tillbaka. Och egentligen har jag inte så mycket emot att frysa lite om nätterna. För jag vet att jag har en lång och het sommar på kommande.

På fredag kommer en del nya människor att joina oss. Ett par från England och ett par från Mauritius. Det kan ju vara bra att ha bekanta på Mauritius, för det lär vara en bra plats att tillbringa sin semester på :)

Sammanlagt finns det lite över 30 nationaliteter här på basen. Det innebär att det finns ganska många kulturer och jag trivs med det.
Men jag förstår inte hur typ hälften av alla värmer upp cork flakesen eller bran flakesen i mikron före de äter den. Det blir typ som en gröt.

I natt hade vi besök av en mus i vår doorm. En av tjejerna blev livrädd och lyckades väcka upp alla andra också för att det prasslade i en chipspåse under sängen och försökte desperat att få någon att göra något åt situationen. Alla var dock lite halvyra över att ha blivit väckta 3:50 på natten, för en liten mus. Men efter att jag krupit in under hennes säng och kastat bort påsen var hon dock ganska nöjd, trots att musen redan sprungit iväg. Och till motsats från typ alla andra lyckades jag somna om sen.
Oj vad jag är glad och tacksam att jag kan sova på nätterna. Förra året sov jag på riktigt dubbelt mindre än vad jag gör nu. DEt är en ganska stor skillnad.

Idag var vi på en liten outreach till ett av de fattigare områdena här. Vi hade program för och med barnen och det var riktigt roligt.

För en vecka sedan bad jag också om att jag skulle hitta någon att fara ut och springa med, för de rekommenderar inte att man far ut själv, eftersom det med jämna mellanrum händer att folk blir rånade. Och bara några dagar efter kom tre av flickorna i min grupp om jag vill börja komma ut på morgonlänk med dem. Det hade inte tänkt springa så långt, men jag var nöjd ändå eftersom en kort länk ändå är bättre än ingen alls. Jag hoppades dock att jag ibland skulle hitta någon som också vill springa lite längre. Och redan efter vår första länk sade Kenzie, en av tjejerna att hon gärna skulle springa längre. Det är så mycket som bara ordnar sig. Så klockan sex på morgonen stiger vi upp föra att fara på länk, och det är alldeles underbart. Ibland brukar det bara vara tungt, men här är det roligt. Och bergen är så fina på morgonen då solen går upp. Jag hoppas att det kommer att vara roligt att springa också i framtiden.

Jag försökte förresten ladda upp några foton igår, men det verkar som att nätet inte riktigt klarar av det, eller så har jag bara för lite airtime, för det laddar och laddar, men blir aldrig klart. Men kanske i framtiden.

Hur som helst fortsätter jag att trivas och det har aldrig varit så roligt att vara i "skola" som nu. Alla föreläsare vi har haft hittills har varit så bra.
Och jag känner mig mera levande än någonsin.

Cape Town

I den grupp av människor som jag tillbringar min vardag med nuförtiden finns tre unga gentlemän från Alaska. De är ganska äventyrliga av sig och tycker om att utforska nya vägar och möjligheter. För mig passar det utmärkt, för det uppmuntrar mig att vara lite halvgalen och töja på mina gränser och prova på saker som jag egentligen inte vet om jag klarar. Under den senaste tiden känns det som att jag bara gjort säkra saker. Så idag har vi klättrat på förbjudna platser och lekt med tidvattnet. Att vi skulle komma ner på något sätt visste vi ju. Men hur vi skulle ta oss upp sen var en annan sak, för det fanns en ganska stor kant som gjorde att det kunde bli lite knepigt. Men det behövde man ju inte tänka på före det var dags. Och upp kom vi också. Och det kändes bra att ha dessa herremän nära till hands som säkerhet då jag klättrade upp för klippväggen.

Annars har det också varit en bra dag i Cape Town. Jag har gjort kullerbyttor i shoppingcentret, vi har dansat och sprungit fram längs gatorna och det har nästan känts som att vi äger hela staden. Åtminstone som att vi får göra precis vad vi vill där. Jag har liksom inte alls lika många gränser här. Jag vet inte om det alltid är en bra sak, men åtminstone nog i de flesta fallen.

Ska försöka ladda upp lite foton senare någon gång till de senaste inläggen.

Nästan för bra

Jag är inte så flitig på att uppdatera just nu. Det är mest för att jag har ganska fulla dagar och att jag nästan är lite för lycklig. Eller inte för lycklig, men lycklig och jag har det bara så mycket bättre än vad jag är van med. Och det känns inte ens som att det är tillfälligt och snart kommer att ta slut igen, utan snarare tvärtom kan jag njuta av det hela tiden och tror till och med att det kommer att bli ännu bättre. Det känns liksom att det är på riktigt. 

Gud är god, solen skiner och jag är omgiven av en massa bra människor och många vackra berg.

Jag tycker mycket om de andra i min DTS. Det är en härlig och ibland lite intressant blandning av människor med en massa olika egenskaper. Egenskaper som spelar roll. Det är inte bara roligt att umgås med dem utan det är också uppbyggande och helande. Det är verkligen en rikedom att få vara här.

Och på något sätt tänker jag mycket klarare här. Det är så mycket lättare att komma till insikt om olika saker. För första gången går det upp för mig att en del saker är sant också i praktiken och inte bara i teorin. Jag känner mig fri här. Jag får vara precis som jag är. 

Jag tycker mycket om våra ledare också. De är visa människor och jag har förtroende för dem. Jag tror att det här halvåret kommer att bli så bra, nyttigt och lärorikt på så många olika sätt.