Lite närmare Namibia

I tisdags var det en tung dag. Idag drömmer jag om att få återuppleva omaere i Namibia. Och imorgon strax efter lunchtid hoppas jag att jag kan börja njuta av helgen.
Ibland är det de stora sakerna jag längtar tillbaka till i Afrika. Ibland är det de små, som t.ex just denna gryniga youghurtliknande produkt Omaere. Den är en del av Namibia för mig.

Jag börjar inse att jag faktiskt ska få åka till Afrika igen. Jag ska få göra ännu ett äventyr. Och den här kommer det att vara min resa.
Jag vet när min buss förmodligen går från Windhoek för att sedan ta mig ända fram till Rundu. Därifrån ska jag sedan fortsätta till min slutliga destination Nkurenkuru. Bussresor är något jag gjort ganska mycket i Namibia. Och det är faktiskt något jag tycker om. På samma sätt som jag faktiskt njuter av att åka tåg här i Finalnd, trots att alla klagar på VR.

Evighet

Vardagen känns nog helt okej. Dagarna och veckorna går nog trots allt ganska fort, även om jag har för mycket att göra och för lite ledig tid.
På hösten kändes det som att varje månad var en evighet. En evighet är en ganska lång tid.
Men om jag ändå ska leva i evighet, så är det väl lika bra att jag blir van. Men då är det att försöka förgylla varje stund av evigheten. Det är något jag fortfarande håller på och lär mig. Men jag blir bättre hela tiden.

Många pengar

Under loppet av fyra dagar har jag köpt en stekpanna, en dator, flygbiljetter och en massa mat. Och jag som inte får januaris lön förrän i slutet av månaden. Men jag ångrar ingenting.

Är man prinsessa ska man leva som prinsessa.

Tid att skratta

Jag lät kankse lite väl negativ i det förra inlägget. Egentligen har jag det nog ganska bra. Visst, jag är nog sönder, men sist och slutligen är jag en ganska lycklig sönder person. Åtminstone just nu.
Jag har kommit till insikt om en massa saker den senaste tiden. Saker som jag tror är bra och uppbyggligt för mig.
Och jag ser verkligen framemot att få träffa friffeiterna ikväll.

Imorgon börjar vardagen igen. Jag har verkligen njutit av att vara ledig. Och jag har behövt det. Men fast jag som vanligt är ute i sista minuten med att förbereda morgondagens lektioner är jag nog ganska redo för en ny arbetsvecka. Och tack och lov hittade jag just sådant jag behövde på internet idag. Tack för välsignelser trots min lathet.

Tid att helas

Jag har återvänt till staden som kommer att vara mitt hem i ännu tre månader. Mitt officiella bostadslöshetsskap har också tagit slut och  jag har fått en adress, jag har ett rum och jag har två kämppisar. Jag har till och med fått en säng levererad två våningar nerifrån. Ibland löser sig saker helt av sig själv och bönesvar kommer före själva bönen. Detta kommer att kännas som ett hem.
Ett nytt tillfälligt palats hittades också ganska snart efter att jag tackat ja till mitt nya hem. Men det blev nog ändå rätt såhär. Jag ska vara prinsessa i ett annat palats denna vår. Och efter många år ska jag damma av min krona och inta min tron igen. Den tron som är bara min.

Jag tycker om nya år. Jag vet att det egentligen inte spelar någon roll att man börja skriva 2011 istället för 2010, men på något sätt känns det ändå som en ny start. Jag får lämna det som varit bakom mig och börja något nytt. På något sätt får jag börja från blank sida pånytt. Förra året hade alla förutsättningar att bli hur bra som helst. Och visst har jag en massa fina minnen från året, samtidigt som det också var ett år som jag också var väldigt sönder.

Min första tanke med denna blogg var att den skull vara en del av en bearbetningsprocess. En del av min resa påväg till det liv som finns där ute någonstans och att hitta min plats på denna plats som kallas jorden. 
Men vid närmare eftertanke så är det nog inte en resa som kan beskrivas här. Bara små bråkdelar av den.
Så mycket av det jag först tänkt skriva kommer jag nog inte att sätt ut här i allafall.

Men jag är påväg på min resa. Jag vandrar ständigt vidare och jag trivs med att vara på väg. Jag känner att jag kommer närmare och närmare det liv som är fyllt med liv.
Jag känner, jag upplever, jag går sönder och jag byggs upp.
Tack till alla dem som går brevid mig delar av denna resa.
DEt betyder mycket för mig.