Mina tankar, mina funderingar och mina upplevelser. Inte alltid helt genomtänkta. Oftast inte speciellt välformulerade. Men ändå en del av min berättelse, från min synvinkel. En berättelse som fortfarande formas och som ständigt fortsätter. En berättelse som är del av en mycket större.

Ett liv som är värt att levas.


There is a time for everything and a season for every activity under heaven. A time to be born and a time to die, a time to plant and a time to uproot, a time to kill and a time to heal, a time to tear down and a time to build, a time to weep and a time to laugh, a time to mourn and a time to dance, a time to scatter stones and a time to gather them, a time to embrace and a time to refrain, a time to search and a time to give up, a time to keep and a time to throw away, a time to tear and a time to mend, a time to be silent and a time to speak, a time to love and a time to hate, a time for war and a time for peace.

He has made everything beautiful in its time. He has also set eternity in the hearts of men. (Eccl 3:1-8,11)


torsdag 27 januari 2011

Lite närmare Namibia

I tisdags var det en tung dag. Idag drömmer jag om att få återuppleva omaere i Namibia. Och imorgon strax efter lunchtid hoppas jag att jag kan börja njuta av helgen.
Ibland är det de stora sakerna jag längtar tillbaka till i Afrika. Ibland är det de små, som t.ex just denna gryniga youghurtliknande produkt Omaere. Den är en del av Namibia för mig.

Jag börjar inse att jag faktiskt ska få åka till Afrika igen. Jag ska få göra ännu ett äventyr. Och den här kommer det att vara min resa.
Jag vet när min buss förmodligen går från Windhoek för att sedan ta mig ända fram till Rundu. Därifrån ska jag sedan fortsätta till min slutliga destination Nkurenkuru. Bussresor är något jag gjort ganska mycket i Namibia. Och det är faktiskt något jag tycker om. På samma sätt som jag faktiskt njuter av att åka tåg här i Finalnd, trots att alla klagar på VR.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar