Ibland grips jag av en känsla av rolöshet, otillräcklighet och stundom även ångest. En känsla som stjäl all min uppmärksamhet från det som jag borde rikta den på och som stjäl min frid och glädje.
Å ena sidan vill jag bara springa långt bort, å andra sidan vill jag stå kvar och strida. Jag vet att jag klarar det, och att det i de många fall är det enda rätta. Men ändå är det så lätt att bara ge efter och låta det påverka. Tyvärr negativt i de flesta fall. Viljan finns, men inte alltid styrkan.
Det vara inte för evigt. Det går över oberoende av vad jag gör. Men om jag flyr vet jag att det kommer tillbaka. Det gör det kanske ändå, men i så fall vet jag att jag redan leder 1-0. Jag har vunnit förut och jag kan göra det igen.
Att springa bort och fly är lite som att acceptera att man ger upp. Det är på ett sätt samma sak som att förlora. Ingen vill vara en förlorare. Inte ens de som upplever att de är födda till förlorare. För övrigt är ingen det. Född till förlorare alltså.
Ibland undrar jag om stormen aldrig kommer att ta slut och varifrån denna känsla av rolöshet och vilja att bara vilja fly kommer ifrån. Varför känns det som att något vill slita en i stycken och jag dras åt tusen olika håll samtidigt. Och varför kommer den ofta när saker och ting håller på att ordna upp sig och håller på att bli riktigt bra?
Ibland vet jag inte riktigt vad jag strider mot egentligen. Är det bara negativa tankar, destruktiva tankebanor och invanda mönster eller är det den andliga verklighet som finns där ute. Hur som helst finns det något som vill dra mig bort från den frid och det liv som jag alltmer börjar hitta.
Ibland är det just genom att erkänna att jag är svag som jag blir stark. Det finns någon större och starkare som också strider på min sida. Jag behöver inte strida själv. Jag är på den vinnande sidan, även fast det händer att jag vacklar och faller. Men jag tänker resa mig varje gång på nytt.
Jag är starkare nu vad jag varit förut. Jag vägrar se mig besegrad. Jag tänker fortsätta kämpa.
Det finns redan för mycket som har bundit mig alltför länge. Jag tänker inte förlora mera. Även hur mycket det än finns som vill dra mig tillbaka till sådant som bara bryter ner tänker jag stå emot. Klippan jag står på är stadigare än vad stormen är stark. Jag tänker stå där och låta det blåsa. Faller jag igen, litar jag på att det ändå kommer att ordna sig. Och de dagar som jag känner mig som allra svagast hoppas jag och ber att stormen ska vara lite lugnare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar