En del samtal är nödvändiga. En del är både nödvändiga och jobbiga, men de kan ändå få stenar att falla. Stenar som borde ha kastats för länge sen.
Efter en helg med samtal och umgänge med människor som jag tycker mycket om känner jag mig ganska redo för nästa arbetsvecka.
Under vissa goda stunder infinner sig en känslan av att allt kommer nog att bli bra och allt kommer nog att ordna sig hur det än blir. En stund då allt som kan kännas jobbigt plötsligt känns väldigt avlägset och jag känner mig närvarande här och nu och jag känner att Gud är närvarande här och nu och det är det ända som räknas. Alla omständigheter och ännu ogjorda saker på "to do-listan" har för några ögonblick ingen makt att stjäla min glädje elelr frid. Jag vet att dessa stunder inte vara för evigt. Jag har inte kommit till den punkten ännu åtminstone. Men när dessa stunder väl infaller tänker jag passa på och njuta av dem. Att kunna njuta och känna att man är värd att ha det bra är en gåva. En gåva som jag är tacksam för att jag håller på och lär mig. Och en stor tacksamhet känner jag också för de människor som på många sätt hjälpt mig att nå dessa tillstånd och fått mig att förstå och inse all den gudomliga godhet som finns i dem. Himmelriket är inte så långt bort som man ofta tror.
Att man dessutom kan sitta och njuta av solen på balkongen redan i början av februari gör ju inte saken värre.
Det är två veckor kvar till sportlovet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar