Livets mysterier

Det här livet är många gånger så märkligt. På många sätt så förunderligt. På ett sätt så enkelt och samtidigt så komplicerat. Och allt som oftast så oförutsägbart.
Det är söndag kväll och jag kommer hem från gudstjänsten. Jag sätter mig på balkongen och tänder en cigarill. Det är inget som jag har som vana. Det var inte planerat heller, utan mest bara ett infall.
För bara ett år sedan skulle jag aldrig ha trott att det skulle ske. Men tider förändras och jag med den. Innan jag vet ordet av har jag förändrats på nytt. Om några månader kanske jag inte förstår vad jag tänkte med just denna kväll. Men i så fall är det så. Livet är här och nu och det är de val jag gör nu som spelar roll.

Insvept i en filt och med endast en tomtelykta som belysning sitter jag där i klänning och med Goretexytterbyxor och ser på månen och stjärnorna och förundras. Förundras över livet. Förundras över njutning och förundras över Gud.
Där på balkongen i -17 graders köld och med en cigarill mellan mina fingrar möter jag också Gud. Jag ler lite för mig själv då jag tänker på hur absurd situationen på ett sätt är. Det finns inga platser och stunder där Gud är långt borta. Och vi ska inte hindra honom från att tala med våra fördomar om var och hur ett Gudsmöte bör ske. För just där på balkongen känns han på ett underligt sätt plötsligt så väldigt nära. Och jag når en djupare medvetenhet än vad jag gjort på länge. En medvetenhet om att finnas och en medvetenhet om att vara del av något mycket större. Jag blir medveten om hur mycket jag behöver Gud och jag blir medveten om hur mycket jag behöver andra människor. Samtidigt blir jag också medveten om både om min otillräcklighet och att jag ändå på något sätt räcker till. Där min egen kraft och förmåga tar slut, tar någon annans vid.
I ett halvmelankoliskt, men ändå lyckligt tillstånd sitter jag och njuter. Jag tillåter mig att njuta. Även av det som kanske är fel, men som jag ändå tror att i vissa situationer kan vara rätt. Livet är inte så svartvitt som jag så många gånger trott. Det skrämmer mig lite, samtidigt som det ger en befriande känsla också.
Jag tänker tillbaka på de möten, upplevelser och samtal jag haft och förundras. Jag minns, jag tänker, jag saknar och jag känner.
Jag är välsignad på många sätt. Och för varje dag som går lär jag mig mera om vad det innebär att leva.
Jag är välsignad med vänner som gjort att saker som jag upplever som svåra och jobbiga har blivit så mycket enklare. Inte lätta, men lättare. Människor som orkar lyssna och som får mig att inse att jag måste göra det jag måste. Människor som både delar min börda och samtidigt också får mig att orka bära den bättre. Jag kanske inte förtjänar det. Men jag upplever ändå att jag är värd det. Förut såg jag inte riktigt skillnaden mellan de två. Nu har jag faktiskt insett att skillnaden är enorm. Och det spelar all roll i världen.