På grund av detta

Några diskussioner med mina kollegor som glädjs med mig över den resa jag snart ska få göra och som är intresserade vad jag ska göra där och har en massa frågor.


Ett långt mail av allra bästaste finaste Malin.


En sol som lyser på ett sådant sätt att våren känns väldigt nära.


En kväll volleyboll, tillsammans med det lag jag spelat med de två senaste åren. Kanske min allra sista match med dessa människor någonsin.


Känslan av att bara ha en arbetsdag kvar framför sig och nästan ett helt halvår bakom sig. 


Dessa är några orsaker till att jag haft en bra dag.

Från ett slaskigt Åbo

Då jag gick till Hallis idag och det just börjat snöa och var allmänt slaskigt började jag se fram emot Afrika extra lite extra mycket. 


Men när jag några timmar senare gick hem från stan och det fortfarande snöade, så tyckte jag att vintern nog trots allt är ganska bra. Det var sådär lagom mycket snö i träden och sådär lagom vitt överallt. Mitt i allt slask såg jag bara en massa skönhet.


Jag har kanske tagit farväl av mina tisdagsbrudar idag. Kanske, just därför att det finns en möjlighet att jag får träffa dem ännu nästa tisdag, även fast möjligheterna  i detta skede är ganska små. 
Det är bra att ha systrar som de. Det gör att det blir både lättare och roligare att åka iväg.


Jag borde börja planera mitt liv för den sista tiden jag har före jag har i väg. Men på något sätt så vill jag tro att allt kommer att gå ihop av sig själv. 


Tack Erica för pratstunden idag och tack för att du lappade min tröja!!

Helg

Jag har varit på församlingshelg. Då förväntas det att jag ska ha kommit fram till en massa djupa insikter, haft gudomliga möten och att jag ska ha varit med om något revolutionerande.

Det har varit bra, det har det. Men inte revolutionerande. Men det behöver inte vara det. Det är ju i vardagen jag lever för det mesta, så det är den jag vill bli bra på. Och det har varit skönt att få komma bort en helg och lämna allt annat hemma. Att få lite andrum.

Jag vet inte heller vad exakt vad jag förväntade mig. Jag har inte hunnit reflektera så mycket vad jag tog med mig därifrån heller. 

Men jag upplevde att jag fick vila. Jag fick tid för mig själv och jag fick tid med Gud. Och det var en väldigt kravlös helg. 

Jag fick lära känna några personer lite bättre och jag fick spendera tid med kanske min allra första barndomsvän. 

Jag kände mig inte särskilt trött när jag steg upp i morse heller fast vi övergått till sommartid. Men på eftermiddagen kändes det som att jag skulle ha kunnat sova hur länge som helst. Kanske jag nog ändå var lite trött.

Söta kämppis Jennie bjöd på pizza när jag kom hem. Nu kommer vi bara att bo tillsammans en vecka till. Det går så snabbt. Det har verkligen varit en välsignelse att få bo här under den här våren. På många olika sätt.

Att få avsluta söndagen med en bra film var helt rätt en dag som denna.

Klarhet

Med endast fem arbetsdagar kvar kan jag konstatera att ett kapitel i livet börjar ta slut. Det finns många stunder jag kommer att komma ihåg från den här tiden och jag har börjat tycka mer och mer om eleverna desto längre tiden gått. Och det värmer mitt hjärta på djupet att flera har sagt att de inte vill att jag slutar. 

Men livet fortsätter och nästa kapitel börjar. En kort tid i Finland och sen bär det av på nästa äventyr med nya utmaningar. Jag börjar vara redo.  I Windhoek har de +25 grader och åska idag. Det är ju först från mitten av maj jag kommer att vara i huvudstaden, men iallafall. Snälla gode Gud, låt mig hinna vara med om ett riktigt ordentligt åskväder när jag kommer till Namibia. Dock inte varenda dag men åtminstone några. Under min förra vistelse i landet var det solsken och klarblå himmel varje dag. 

Vad som händer till hösten är ännu väldigt öppet. Jag vet faktiskt inte. Men det stör inte alls. Ärligt talat är det faktiskt riktigt skönt att inte behöva veta ännu. Och jag oroar mig inte heller. Allt har ju ordnat sig förut.

Jag har en dröm jag burit med mig ett tag. Är det månne dags för den nu till hösten? Jag vet inte.

Men fast man inte vet vad som kommer att hända och inte ser så mycket av vägen framför kan utsikten vara ganska fin ändå. Eller hur?

Dagens uppdatering

Vi vann semifinalen i volleyboll, även fast vi aldrig kom upp till vår riktiga nivå. Men nåväl, det räckte. Bara finalen kvar nu och den spelas bara några dagar före jag lämnar Åbo, så det är roligt att jag hinner vara med.

Nästa vecka ska jag spruta in 38,92€ till i armen. Som att det inte räckte med drygt 133€ förra året. Men för säkerhets skull tar jag en spruta till ifall jag skulle få för mig att fara över gränsen i norr under min Namibibavistelse.

Hur mycket pengar får man förresten satsa på sand och öken? Jag vet inte om jag vill betala så mycket pengar som det kostar. Men samtidigt vet jag inte om jag har råd att låta bli. Det handlar ju egentligen inte om att jag inte har pengar, utan mera att jag inte vill betala överpris. Men spelar det någon roll egentligen?

Annars har jag haft en bra och produktiv dag idag. Men jag förstår mig inte riktigt på det här livet. Jag känner mig lite som en cosinuskurva.

Tid att le

De tre senaste veckorna har varit en period som har varit lite tyngre. Inte egentligen på grund av en stor orsak, utan mest på grund av flera små. Men nog finns det också en speciell sak som spelat en avgörande roll. 

Men nu gott folk vill jag meddela att jag idag har haft en riktigt bra dag. Det är många saker som idag samverkat till att jag verkligen kunnat njuta på ett sätt jag inte gjort på länge. Bara det att få vakna före klockan sju en söndagmorgon och var utvilad och ha en hel dag framför sig gjorde gott. Jag hade en rekordeffektiv förmiddag då jag både hann ta det lugnt, städa en stor del av huset och förbereda ALLA morgondagens lektioner så länge det ännu var förmiddag. 

Att sen efter en söndagslänk i strålande solsken få sätta sig i solen på balkongen och fundera på vad jag ska dela vid friffe senare på kvällen och bara njuta av att finnas till just en stund som denna skänkte glädje till hela min varelse. 

Många saker angående min Namibiavistelse faller också på plats. Det skänker också glädje åt mig, och att veta att det finns de som är uppriktigt glada för min skull, gör glädjen ännu större.

Jag hade en riktigt bra kväll vid friffe sen också. Jag kände frid och jag kände mig bekväm kvällen igenom. De senaste veckorna har jag på något konstigt sätt nästan alltid någon gång under kvällen fått en känsla av att bara vilja därifrån eller att jag bara är ett utfyllnadsobjekt där. Jag vet, en ogrundad tanke, men det är den känslan jag haft och det har varit jobbigt.

Jag var ut på ett snabbt ärende på dagen. När jag kom ut genom dörren mötte jag två bekanta jag inte sett på länge. Att få kramar av de två första människorna man ser på en dag tillförde glädje till mitt liv. Det var också en orsak till att dagen fortsatte att vara bra.

Det senaste dryga halvåret har uppmuntran och bekräftelse haft en större betydelse för mig än vad jag tror att det någonsin tidigare haft i mitt liv.

Varenda vänligt ord som kommit till mig och varje uppmuntrande ord jag hört har jag verkligen sugit åt mig som en torr svamp. Likaså varje gång någon tagit sig tid att träffas och visat någon typ av omtanke så har det gjort min dag. Jag har aldrig tidigare trott att ord har talat till mig på ett sådant sätt. Människor säger så mycket överlag åt höger och vänster utan att mena något med det. Men den senaste tiden så är det många gånger just ord som gjort en stor skillnad för min dag. Tänk så fel man kan ha om sig själv ibland. Eller mer är det väl nog att jag ändras, både med tiden och med situationerna man befinner sig i.

Versen på min tepåse för ikväll var ”You must step out of your house for learning”. Jag upplever att jag stigit ut ur mitt hus och min bekvämlighetszon många gånger de senaste månaderna. Oj vad jobbigt det har varit många gånger, men ack så mycket jag har lärt mig. Och att efter en tid märka att man vuxit skänker en viss känsla av tillfredsställelse.

Och ännu ett glädje ämne som jag kom till min vetskap sent nu på kvällen är att en god vän kommer söderut nästa helg för att ta del av vår församlingshelg. Idag har livet varit fullt av goda gåvor.

Lördagsflum

Ikväll saknar jag fotbollen. Både fotbollen och inte minst mitt fotfollslag. De har bastukväll ikväll. Jag kan inte närvara. Istället kör jag med bastukväll två dagar i rad här hemma för att kompensera det hela lite. Men det gör ju inte att jag får träffa dem. Nåväl, det är väl ändå inte så länge till juli. Bara en liten del av en evighet.

Jag känner mig ganska nöjd med att ha fått undan alla saker jag hade på min ”to do”-lista för den här veckan. Jag kan nog vara riktigt effektiv om jag måste.

På listan fanns bland annat några finska mail jag skulle skriva. Problemet med dem är bara det att när jag väl har fått skrivit dem, så kommer det ganska snart svar på nytt och sen blir det liksom bara ännu mera att skriva. Det tar liksom aldrig slut. Men kanske det är bra att jag vänjer mig före jag far på min tre månaders intensiva finska språkbadperiod. Tur att de flesta andra saker som fanns på listan var engångssaker.

En f.d. kämppis kom oanmäld till Åbo på torsdag och ville träffas. Det gladde mig att hon frågade om vi skulle träffas en stund trots sitt späckade schema. Det är så skönt med sådana människor som man kan fortsätta tala med där man slutade senast fast man inte setts på väldigt väldigt länge.

En annan sak som förgyllt några stunder de senaste dagarna är att det finns två personer i Namibia som väntar på att jag ska komma tillbaka så att vi kan träffas. Bara tanken på att det finns någon som där väntar på att få se mig igen, värmer nog mitt hjärta.

Namibia

Antalet arbetsdagar kvar är nu endast tio. Dagarna före avfärden mot Namibia närmar sig med stormsteg. Jag har inte hunnit tänka så mycket på det och ibland då jag varit lite nere har jag funderat varför jag ens åker iväg. Men då och då kommer det stunder då jag blir helt till mig över att jag faktiskt ska få åka tillbaka till Afrika, för jag vet ju nog egentligen att det är just det jag vill.  Och just nu är det just en stund då jag sitter och drömmer om soliga dagar, fina soluppgångar och en massa dofter och smaker och färger och skönhet som jag förknippar med just Afrika och Namibia. Gud tycker nog inte bara om mig, utan han älskar mig faktiskt då han låter mig fara iväg på enn nytt äventyr dit. Jag hoppas att jag kan förvalta det väl.

Och just nu, en helt vanlig torsdag sitter jag och funderar på vad jag ska göra under min 11 dagars långa semester i slutet av maj. Jag har 11 dagar som jag får välja helt själv vad jag vill göra med. Jag önskar att jag hade vishet så att jag kunde spendera dem på bästa sätt. Samtidigt vet jag att det inte finns något rätt eller fel. Vilka val jag än gör kommer det att bli bra, bara på olika sätt. En del saker är redan inbokade, men de flesta dagar är nog frågetecken ännu. En del ställen som jag gärna skulle ha besökt förra gången men inte hann, har också fixat sig så bra, så att jag får åka dit med den familj som jag kommer att tillbringa tid med den första dryga månaden jag är i landet. Jag får liksom "på arbetstid" åka till Etosha, eftersom det nu nästan är på vägen då vi ändå ska åka från Nkurenkuru till Windhoek. På så vis är tillgången till bil och människor som vet var det lönar sig att köra fixad, och jag behöver inte ens använda min semester för att åka dit. Och allt detta utan att jag har behövt göra någonting förutom att svara ja då de frågade om jag vill åka dit då vi ändå är i trakterna. Jag tycker om då saker ordnar sig av sig själv utanför min kontroll. Då är det lätt att tro och våga lita. 

Inköp av halusilnationer

Idag har jag ringt beställt hallusinationer och depression på burk. Eller egentligen vet jag inte om de är på burk, men åtminstone i tablettformat. Då jag ringde till damen som skulle ordna recept åt mig sade jag att jag egentligen inte hade bestämt mig vad och hur mycket jag ville ha, så hon sade att hon kan skriva ut ett recept med olika sorter så får jag lösa ut det jag bestämmer mig för och behöver sen. Så inom några dagar är det bara att fara och shoppa tabletter och sprutor till apoteket. Så om någon behöver malariamedicin eller extra vaccinationer har jag troligtvis tillgång till mera än vad jag är i behov av. 

Då det gäller malariamedicinen tror jag faktiskt nästan mera på bieffekterna än den tänkta effekten. Men bara för att lugna andra och inte alltid spela besserwisser så ska jag ta den iallfall.  Jag tänker dessutom betala för den. Och bara för att jag tror mer på bieffekterna kommer jag säkert att få dem. Men det kan ju vara en upplevelse i sig. .Jag vet inte om jag tänker riktigt klokt då jag väljer den med mera bieffekter bara för att den är så mycket billigare. Egentligen är det väl inte hälsan man i första hand ska spara in på. Men då är jag inte heller känd för att alltid spara in på de rätta sakerna(enligt andra). 

Vet egentligen inte om jag behöver några flera vaccinationer heller. Inte måste man väl veta på förhand hur och vart man kommer att röra sig. Inför förra Afrikaresan sprutade jag sammanlagt in nästan 135€ i armen, med löfte om att de gäller i 25 år. 

Men ifall jag åker över gränsen till Angola så lär jag behöva mera. Kanske det kan vara bra att ta för säkerhetsskull. Man vet ju aldrig vart man hamnar. 

Det känns som att jag igen låtit ganska negativ den senaste tiden. Jag har nog varit inne i en liten svacka de senaste två veckorna. Men jag nog varit med om roliga och bra saker också.

Jag har fått ha fina DANSsystrar på besök och äta fastlagsbullar.

Jag har fått ha samma fina tjejer på besök en gång till på bastu-, ost- och fruktkväll.

Jag har suttit på balkongen och druckit te och njutit av solen iklädd smurfmössa.

På kvällarna har jag suttit på balkongen i mörkret och filosoferat medan jag tittat på stjärnorna och månen.

Dessutom har jag för första gången på 12 år åkt slalom. Lite ovant att inte åka med sidan före, men efter några åk var jag en fullvärdig konkurrent åt 7:ans pojkar.

Jag har njutit mer än någonsin av de mornar då jag får börja en och en halv timme senare än normalt.

Just nu sitter jag mest och fördriver tiden, för att inte behöva ta itu med morgondagens kemiundervisning och rätta projekt.

En vecka utan kaffe avklarad.. 

What's your story?

Jag vaknade en timme för tidigt med en mening i mitt huvud denna morgon. Det är en mening som jag sett som ett en facebookstatus för kanske en vecka sen, men denna morgon fanns den bara där alldeles tydligt i mitt huvud då jag vaknade. Antagligen har det att göra med att jag igår i kyrkan såg ett videoklipp som berörde nästan samma sak.

”What’s your story darling?”. 

Vem bryr sig egentligen om en enda lite obetydlig berättelse bland miljarder andra. Under alla år har jag gång på gång från alla olika håll blivit påmind om att man måste vara störst, bäst och vackrast för att vara någon. Ja, om man vill att någon ska komma ihåg en över huvudtaget, måste man skilja ur. Och man måste göra det på rätt sätt. Det finns en oskriven regelbok där alla olika egenskaper och kombinationer av dessa finns uppräknade antingen i kolonnen godkänd eller icke-godkänd. 

Men vad samhället än säger vet jag ändå att det finns En som även bryr sig om alla de små till synes obetydliga berättelserna. De berättelser som trots allt är en del av den stora berättelsen. Det är inte de som världen ropar efter, men de har en funktion. De måste finnas med för att den stora berättelsen ska bli fullständig. Och i den berättelsen ryms även de som inte hörs och syns mest med. De som inte kämpar för att få sin röst hörd och de som tror att de inte har något att bidra med. Men ett puzzel blir inte helt före varje bit är på plats. 

Det finns någon som vill höra just din berättelse och varje liten del den består av. Do you dare to share?

Våga vara liten

Mod handlar egentligen inte så mycket om vad man gör, utan mera om hur man förhåller sig till det. Ofta är det de orädda som blir sedda som modiga. De som utför stora, farliga och viktiga saker. Men är inte mod  att göra det du egentligen inte vågar? Där det inte finns rädsla behövs det ju liksom inte mod heller. 

Men ibland handlar mod inte så mycket om att göra, utan att kanske mera om att våga låta bli att göra. Att våga ge upp kontrollen. Att våga vara liten. Att sluta tro att man måste och kan fixa allting själv. Att våga ge över kontrollen åt någon som verkligen är kapabel att sköta situationen. Att sluta spela Gud i sitt eget liv och istället bli sig själv och ta den plats som är sin. Det är svårt, men vilka är alternativen när man insett att man inte kan på egen hand.

Om Gud ska få ha den plats han vill ha i mitt liv, måste jag låta honom ta den. Han tvingar sig inte på. Jag måste våga lita. Kasta mig ut och släppa taget helt. Lita på att hans förmåga tar vid, där min slutar. Det tar på min stolthet att inse hur begränsad min egen förmåga är. Men jag har inget val. För att kunna bli stor, måste jag först våga bli riktigt liten.

The rule of a gentleman NO. 37

Talent is God-given. Be humble. Fame is man-given. Be grateful. Conceit is self-given. Be careful

~ John Wooden

8 mars

Denna vecka har börjat förvånansvärt bra. Ibland gäller det bara att bryta ihop och komma igen. Och nu är jag åter igen beredd att fortsätta min färd. 

Jag är nästan lite pinsamt glad för att jag nu faktiskt får ha tre dagar i rad som jag börja en och en halv timme senare än normalt. Egentligen tycker jag ju om morgonen. Kanske är det just därför är jag så glad för att få ha den första delen av den ledig. Och sen måste jag nog också erkänna att jag varit väldigt morgontrött denna vinter.

För några dagar sedan var jag glad för att jag snart får fara till Namibia mest bara för att komma bort från allt och alla. Nu är jag igen glad för att få fara dit för det äventyr som väntar mig där. Det känns som en betydligt bättre orsak. Och jag börjar få mera och mera klarhet om vad jag egentligen ska syssla med där.

Att se män komma gående med blombuketter längs gatorna en dag som denna skänker glädje till min själ. Likaså att en manlig kollega hade med dajmkaka och en massa hjärtformade chokladkex åt oss damer till arbetet idag. Att det råkade vara hans födelsedag spelar ingen roll.

Vecka 9

Efter en hel arbetsvecka med "postsportlovskänsla" varje dag och usel sömn och som sedan följs av en helg då jag mest bara varit sönder, är jag faktiskt ganska nöjd att den äntligen ska ta slut. Må det ta länge tills det kommer en sådan här vecka igen. 

Det finns mycket som är brustet från tidigare. I helgen gick jag sönder ännu mera. Många tunga saker man går igenom stärker en. Men sen finns det också saker som man faktiskt bara går igenom, utan att komma igenom uppbyggd.  

Men mot slutet av en dag som mest präglats av brustenhet, fick jag ändå en ny insikt ikväll. Det finns en sak jag ännu måste ge upp. Något jag enträget försöker hålla fast och ordna själv. Men jag måste ge över kontrollen. Jag måste våga lita. Det är en risk. Men det är en risk att leva. 

Jag har litat förut, men blivit besviken. Det svider. Men om jag vill vinna mitt liv måste jag först ge upp det. Jag vill inte ha ett halvfullt liv. Om jag ska leva vill jag göra det fullt ut. 

Därför måste jag stiga upp ännu en gång. Vandringen fortsätter. Och även längs den stenigaste vägen kan den finnas dolda skatter.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Fast jag fick stiga upp en timme senare idag, kom morgonen ändå alldeles för fort. Vad håller på och händer med mig? Jag skyller det på en vecka med usel sömn.

Fast en av mina favortikaffekoppar är känd för att vara av storleken XXL räckte det ändå inte med en kopp latte idag, utan jag tog faktiskt två efter varandra. Det skyller jag också på för lite sömn.

Jag måste också erkänna att en av kopparna var en söndagslatte, fast det är torsdag. Sådant fuskar jag med ibland. Men jag känner mig ändå, eller kanske just därför riktigt nöjd iallafall.

Skulle jag ha märkt att vi har en TV, skulle jag ha sett på damernas skid-VM stafett idag. Men fast jag bott här i två månader nu, så har jag ännu inte vant mig vid att det är en alternativ eftermiddags-/kvällssysselsättning.

Jag träffade mitt blivande resesällskap idag. Hon dricker latte ;) I två timmar satt jag och talade finska utan att byta till engelska en enda gång. Jag är nog lite stolt över mig själv. 

En session på balkongen före jag går och lägger mig. En stjärnklar himmel kan vara som balsam för själen. Dessutom var det inte alls så där jobbigt kallt idag heller. 

Karolinas bekännelser del 1

• Jag avskyr kanske inte fänkål så mycket som jag ibland hävdat. I vissa undantagsfall kan det faktiskt vara lite gott.
• Jag har börjat dricka flumte. Ni vet de där mystiska tesorterna med en massa livsdomsord och uppmuntrande verser. 
• För att nu göra en dubbelbekännelse av de två föregående, så är en av mina nuvarande favorittesorter just ett flumte med bl.a. fänkål. Pnisamt, jag vet.
• Jag tycker nog överlag om att stiga upp okristligt tidigt, men vissa mornar skulle jag nog tycka mera om bara de inte skulle börja så vansinnigt tidigt.
• Jag är (åtminstone var) överlag ganska oberörd av filmer, men jag blir överdrivet emotionell  då jag ser på skid-VM på TV. Det spelar ingen roll vem som vinner, men bara att seden glädje som finns då det kommer i mål, får mig in i ett emotionellt tillstånd.
• De flesta sakerna ser nog faktiskt mycket bättre ut på en Mac.
• Allt som oftas värmer jag gårdagens espresso i micron. Latten blir nog god ändå.

bara morgon

Överlag tycker jag riktigt bra om tidpunkten morgon. Jag tycker om att vara uppe före någon annan är vaken och jag tycker om att ta tid på mig att sitta och dricka mitt morgonte och filosofera. Jag tycker om att ha tid för mig själv.

Men bara tanken av att jag ska vara på jobbet redan klockan sju imorgon och dessutom vara vid mina sinnes fulla bruka gör mig nog lite trött. Tack gode Gud att detta är ett engångstillfälle och låt mig sova bra inatt. Vissa dagar är jag helt enkelt bara inte gjord för att stiga upp okristligt tidigt, fast jag kanske överlag inte har så mycket emot det.

Alla dagar är det inte God Morgon. Vissa dagar är det bara morgon.

Sådana dagar kan jag nog bara konstatera att jag skulle tycka bättre om mornar om det inte skulle börja så tidigt.