Antalet arbetsdagar kvar är nu endast tio. Dagarna före avfärden mot Namibia närmar sig med stormsteg. Jag har inte hunnit tänka så mycket på det och ibland då jag varit lite nere har jag funderat varför jag ens åker iväg. Men då och då kommer det stunder då jag blir helt till mig över att jag faktiskt ska få åka tillbaka till Afrika, för jag vet ju nog egentligen att det är just det jag vill. Och just nu är det just en stund då jag sitter och drömmer om soliga dagar, fina soluppgångar och en massa dofter och smaker och färger och skönhet som jag förknippar med just Afrika och Namibia. Gud tycker nog inte bara om mig, utan han älskar mig faktiskt då han låter mig fara iväg på enn nytt äventyr dit. Jag hoppas att jag kan förvalta det väl.
Och just nu, en helt vanlig torsdag sitter jag och funderar på vad jag ska göra under min 11 dagars långa semester i slutet av maj. Jag har 11 dagar som jag får välja helt själv vad jag vill göra med. Jag önskar att jag hade vishet så att jag kunde spendera dem på bästa sätt. Samtidigt vet jag att det inte finns något rätt eller fel. Vilka val jag än gör kommer det att bli bra, bara på olika sätt. En del saker är redan inbokade, men de flesta dagar är nog frågetecken ännu. En del ställen som jag gärna skulle ha besökt förra gången men inte hann, har också fixat sig så bra, så att jag får åka dit med den familj som jag kommer att tillbringa tid med den första dryga månaden jag är i landet. Jag får liksom "på arbetstid" åka till Etosha, eftersom det nu nästan är på vägen då vi ändå ska åka från Nkurenkuru till Windhoek. På så vis är tillgången till bil och människor som vet var det lönar sig att köra fixad, och jag behöver inte ens använda min semester för att åka dit. Och allt detta utan att jag har behövt göra någonting förutom att svara ja då de frågade om jag vill åka dit då vi ändå är i trakterna. Jag tycker om då saker ordnar sig av sig själv utanför min kontroll. Då är det lätt att tro och våga lita.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar