Efter en hel arbetsvecka med "postsportlovskänsla" varje dag och usel sömn och som sedan följs av en helg då jag mest bara varit sönder, är jag faktiskt ganska nöjd att den äntligen ska ta slut. Må det ta länge tills det kommer en sådan här vecka igen.
Det finns mycket som är brustet från tidigare. I helgen gick jag sönder ännu mera. Många tunga saker man går igenom stärker en. Men sen finns det också saker som man faktiskt bara går igenom, utan att komma igenom uppbyggd.
Men mot slutet av en dag som mest präglats av brustenhet, fick jag ändå en ny insikt ikväll. Det finns en sak jag ännu måste ge upp. Något jag enträget försöker hålla fast och ordna själv. Men jag måste ge över kontrollen. Jag måste våga lita. Det är en risk. Men det är en risk att leva.
Jag har litat förut, men blivit besviken. Det svider. Men om jag vill vinna mitt liv måste jag först ge upp det. Jag vill inte ha ett halvfullt liv. Om jag ska leva vill jag göra det fullt ut.
Därför måste jag stiga upp ännu en gång. Vandringen fortsätter. Och även längs den stenigaste vägen kan den finnas dolda skatter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar