Möjligheter och välsignelser

Fredagen var en bra dag. Dagens vinster och framgångar var: 1) Jag fick äta biff. En 350 grams kudu stek. 2) Jag blev erbjuden jobb med bostadsförmån som mattelärare i Rundu. 3) I Rundu träffade jag en dam som pratar svenska som bor och jobbar i Walvis Bay. Nu har jag en öppen inbjudan att komma dit och hälsa på och bo. Kanske jag skulle åka en sväng där via också då jag ändå är i trakten, eftersom jag kommer att spendera några dagar av min semester i Swakopmund.

Ibland kommer det bara så mycket till en. Välsignelser av alla olika slag, erbjudande från alla olika håll och möjligheter som plötsligt uppenbaras för en och blir synliga. Det får mig att förundras och fundera att varför oroar jag mig över huvudtaget för någonting? Har jag inte fått bevisat tillräckligt många gånger att allt kommer att ordna sig och att det finns massor med möjligheter. Varför är det ändå så lätt att istället se alla svårigheter och bli modlös och tvivla?

Dagligen kommer jag till nya vägskäl och tvingas välja. Och oberoende av

vilken väg jag än väljer så kommer jag ändå att komma fram till målet och det kommer att bli bra. Varför är jag ändå ibland så rädd att välja fel, om jag egentligen vet att det finns flera rätta vägar? De kommer bara att bli bra på olika sätt.

Jag ska nog lära mig att leva livet enklare. Liksom inte tänka så mycket utan bara göra.

Nkurenkuru

Jag hur nu snart varit här i Afrika 1½ vecka. Det är tillräckligt länge för att jag ska ha hunnit få randiga fötter, för det mesta cykla rätt väg i rondellen och så att det nästan börjar bli pinsamt när jag inte kommer ihåg namnen eller genast känner igen de som jag träffat förut.

Men jag trivs oförskämt bra här. Jag lever, upplever och njuter. Ibland far jag ut och dansar några varv på gården under stjärnhimlen före jag går och lägger mig, bara för att jag känner mig lycklig.

Jag njuter av att kunna gå ut och njuta av mitt kaffe i solen redan före sju på morgonen, och jag älskar att gå längs floden och små vägar såväl morgon som kväll för att ta till mig Afrika med alla mina sinnen. Jag ser på stjärnorna, jag hör på gräshopporna, jag beundrar naturen och djuren och jag njuter av alla de mjölkprodukter som Namibia välsignar världen med.
Jag njuter.

Nkurenkuru är ganska idylliskt. En liten småstad med ca 6000 invånare. En del människor bor i hus, men en stor del bor också i hyddor. Kavangafloden som flyter genom staden avgränsar Namibia från Angola. Till floden kommer en stor del av människorna i staden dagligen för att hämta vatten, vattna sina åsnor, fiska, tvätta kläder eller bada. Det mesta de bär med sig bär de på huvud.

Människorna här är trevliga och staden känns väldigt säker. Alla hälsar på alla och här har folk tid. Folk stannat ofta för att hälsa och prata en stund

även om om de kommer körande med bil. Här får man känna sig sedd. Blond, blåögd, naiv och nyfiken är också en utmärkt kombination om man är ute och går ensam. Människorna är sociala och hjälpsamma och visar gärna en runt och tar en med till olika platser i närheten.

Förutom Dahlstens och jag och Niina finns det för tillfället en amerikan och en albino i Nkurenkuru. Ananrs är alla ganska mörka.

Ingenting har egentligen förändrats. Allt som jag funderat på tidigare finns fortfarande kvar, men ändå är det så mycket lättare att känna sig fri, verklig och levande här. Människorna här ser varandra. Människorna här har tid och här blir man inte avbruten. Här behöver man inte vara på ett visst sätt för att passa in. Här känner jag att jag får vara mig själv och att det räcker. Livet här är på ett sätt så enkelt, men samtidigt så fruktansvärt rikt. I Finland känns det som att vi mest bara vill krångla till allt hela tiden.

Tack alla fina

Min sista stund i Åbo på ett bra tag är här. Nu återstår en sista stund på balkongen och en sista natt. Och just nu är jag är full av tacksamhet. 

Först och främst, TACK för att ni finns, alla fina människor jag har äran att få kalla vänner. Jag behöver er. Tack för att ni gav mig två riktigt fina sista dagar här. Det är dessa stunder jag kommer att bära med mig.

Tack Emma och Mikaela att ni öppnade ert hem för mig när jag var i behov av någonstans att bo under hösten. Jag är evigt tacksam.

Tack Emmi och Jennie för den glädje det har varit att få bo med er nu under våren. Det har varit skönt att få bo med er, när jag haft en så pass arbetsdryg vår. 

Tack älskade palatsmänniskor för att ni är så underbara. Sisters and brothers are forever.

Tack friffemänniskor och alla andra som förgyllt mina dagar.

Älskar er! Tack och förlåt!

Påminn mig ibland under min tid där borta hur bra jag har det och att jag ska förstå att njuta. Jag ska göra mitt bästa.

Jag hoppas att denna resa kommer att bli en resa full av äventyr, välsignelser, erfarenheter, lärdomar, berörande möten, förundran, beundran, helande, skönhet, eftertanke, insikter, glädje, hopp, tro och lycka.


Imorgon börjar mitt finska liv.

Hej då Åbo

Efter en massa tid längs vägarna mellan Purmo och Åbo den senaste tiden börjar jag vara så redo jag kommer att bli för att sticka iväg. Flytten är undan, packandet är undan och det sista jobbet från förra arbetet har precis slutförts. Nu börjar snart nästa kapitel i "the never ending story".


Jag har haft en bra sista vecka i Finland. Två dagar i Purmo och två trevliga träffar med två yngre systrar. 
Att fara på café och spendera en hel eftermiddag med en av de bästa gör gott. Åter igen en massa givande samtal på alla möjliga olika djuphetsnivåer. Ibland räcker det bara med att man får berätta. 
Att äta glass med en annan lillasyster efter en lång promenad i ett landskap som blir mera vårlikt  för varje dag som går, ska inte heller underskattas. 


Mitt livs första pyjamasparty infann sig igår, och vem kan man bättre spendera ett sådant med än sina extra bröder? Fyra personer i en soffa för tre, njutbar musik och varma drycker. Ibland är det bara så skönt att få vara. 

Jag är så redo jag kommer att bli. Min sista kväll här i Åbo är nästan över och jag har fått träffa en massa härliga människor. Att fara på förlovningskalaset var ett klokt beslut. Det var många jag fick se där som jag är glad att jag fick träffa en sista gång före jag åker iväg. 

Jag har fått säkert hundra kramar och jag har uppskattat precis varenda en. Jag har behövt dem. Det gläder mig att så många är glada för min skull och verkligen önskar att jag får en riktigt bra resa. Det värmer verkligen. Det känns bra att få åka iväg då jag fått ett bra avslut på vistelsen här med människor jag älskar. Just nu är det lätt att vara tacksam.

Tack Åbo för den här tiden!

I asked you for silver, but you gave me gold

Jag frågade om jag kunde få skjuts till Pampas. Jag blev skjutsad ända till dörren.

Jag frågade om jag kunde komma och hämta mina saker som jag haft förvarade i deras källare och om han kunde hjälpa mig att bära de tyngre möblerna. Han frågade om jag också vill ha middag.

Jag frågade om jag kunde få hjälp att bära ner en säng från sjunde våningen. Han bar ner min bokhylla också.

Jag bad om några timmar av en väns tid. Jag fick en hel dag.


Jag bad om att få låna bilen. Jag fick dessutom med full tank.

Är det det här de innebär att vandra två mil om någon ber dig följa dem en. Eller att även ge din mantel när någon ber dig om din skjorta.

Närvaro, tillit och förundran

Fem ståtliga män, en vacker dam, jag och en lägereld. Det småregnar och mörkret ligger tungt runtomkring. Antingen är det väldigt tidigt eller väldigt sent, men samtidigt just i rätt tid. Jag känner inte alla. Inte speciellt bra åtminstone, men det spelar ingen roll. Där vi sitter/står i en cirkleformad konstellation känner jag mig plötsligt väldigt närvarande. På något konstigt sätt hittar jag det där som jag så ofta längtar efter och sökt, men som jag sällan den senaste tiden lyckats känna. Gemenskap. 
Egentligen sägs eller berättas det inte speciellt mycket. Ändå kan jag höra an massa olika berättelser för mitt inre öra. Berättelser om livet. Jag blir åter en gång påmind om hur mycket det finns  som döljer sig i en annan människas liv. Så mycket som är värt att se och värt att höra. 
Där vi befinner oss runt vår lägereld som egentligen är en vattenpipa, händer det också att det uppstår spontant sjungande, där en efter en joinar med sin unika stämma. Och kören känns på något sätt inte fullständig före alla är med.


En dag som började i tårar och fortsatte på samma vis långt in på kvällen, fick till sist ett riktigt bra avslut. Under dagens lopp hann jag mötas av en massa olika kärlekshandlingar. Sällan på det sätt eller från de personer jag förväntat mig. Men på flera olika sätt fick jag ändå ta emot godhet. Små, till synes oviktiga handlingar, men som ändå hade stor betydelse just då. Ofta behövs det inte mycket. Ibland är det bara att någon frågar. Ibland är det bara ett leende eller en kram och ibland är det just att få gå några kilometer genom regnet med en vän och tala om helt allmänna saker. Men det spelar roll.
Bara man öppnar ögonen finns det massor med pärlor längs den annars så steniga vägen. Men det gäller att få syn på dem och att sedan också plocka upp dem.


Ofta då jag önskar mig saker har jag redan en föreställning om när och hur och genom vem det ska ske. Ofta sker det på ett helt annat sätt. Det händer att jag inte alltid kan ta till mig det, eftersom jag är så låst i mina egna tankar om hur det ska ske. 
Men vem som helst som finns runtomkring dig kan användas för att förmedla något åt just dig. Oberoende om det är mannen du möter på gatan eller en god vän du känt hela ditt liv. Gud använder de som finns tillgängliga på plats och för stunden. Ofta är det så lätt att vi försöker begränsa honom och inte tar till oss det som redan finns serverat bara för att det sker på ett sätt som vi inte räknat med.


Kanske är det för att jag ska lära mig att lita ännu mera, som så mycket av det som händer sker utanför min box. Eller så är det för att jag snart ska åka iväg, som Han visar att det inte spelar roll om det finns människor jag känner runtomkring mig eller inte, Han kan alltid sända den eller det jag behöver till mig, oberoende var jag är.


Jag fylls av förundran.

Nästan födelsedag

Och så var mars månad förbi och således även mitt vikariat. Den tidsperiod som först kändes som en halv evighet har plötsligt gått till sitt slut. 

Jag tror det kändes lite som att ha födelsedag då jag var sista dagen på arbete igår. Eller jag tycker ju inte om födelsedagar, men det kändes så som jag tror att det borde kännas att ha födelsedag. Jag fick baka och bjuda på kaka i arbetet och alla var glada och tacksamma. Jag fick på ett sätt ha det kalas som jag så många gånger längtat efter de senaste åren. Flera än vanligt kom och talade med mig och hade massor med frågor om vad som händer nu efteråt. De var intresserade på riktigt och sade att jag måste skriva och berätta hur det går för mig i Namibia och sen komma in och berätta då jag kommer tillbaka till Finland. Jag fick känna mig sedd och hörd och uppskattad. 

Mina kollegor hade till och med ordnat ett extra möte under en av rasterna för att ta farväl av mig och överlämna några presenter. Själv hade jag inte kollat min inbox på länge, så jag blev totalt överraskad då någon av dem plötsligt började harkla sig och på så sätt visa åt de andra att de skulle vara tysta, för han hade något att säga. Det värmde att alla lärare tog sig tid att komma och även deras fina ord. Även gåvorna jag fick och deras förklaringar till baktanken bakom dem alla var till stor glädje. Det är med dessa  människor som jag levt en stor del av min vardag de senaste månaderna och det har gett mig många fina minnen. Dessa människor har fått mig att känna gemenskap.

Jag känner verkligen att jag blivit väl emottagen på arbetet och att jag har fått bli en av dem. Alla har alltid varit jättehjälpsamma mot mig och alltid tagit sig tid att svara på mina frågor och visa saker jag undrat över. Som jag redan sade i ett tidigare skede, önskar jag att alla nya lärare skulle få känna sig lika välkomna som jag har fått göra under detta halvårsvikariat. Jag har känt att jag haft det stöd jag behövt och att de har trott på och uppskattat det arbete jag gjort.

Så det är nu med stor tacksamhet och många erfarenheter rikare jag går vidare till nästa kapitel i livet. Det ska bli spännande att se vilka utmaningar och äventyr det för med sig.

Eventuella biverkningar

"Neurologiska biverkningar, såsom huvudvärk, trötthet, och olika sömnstörningar (sömnlöshet, ovanliga drömmar) är typiska för lariam.


Följande biverkningar kan förekomma i samband med Lariam:
Ämnesomsättning och natrition: Aptitlöshet.
Psykiska störningar: Upprördhet, oro, ångest, depression, humörförändringar, panikattacker, ovanliga drömmar, förvirring, hallucinationer, aggressivitet, psykiska och paranoida reaktioner, glömska. Självmordstankar har rapporterats sällan, men samband med medicineringen har inte påvisats.
Centrala och perifera nervsystemet: Svindel, huvudvärk, trötthet, sömnstörningar, känslostörningar, darrning, fumlighet, kramper, ringande öron, sömnlöshet, svimning.
Ögon: Synstörningar.
Hjärtat: Störd hjärtrytm, oregelbunden puls.
Blodkärl: Blodcirkulationstörningar, lågt blodtryck, rodnad.
Öron och balandorgan: Balansstörningar, försämrad hörsel.
...
...Biverkningar som förorsakas av Lariam kan fortsätta i några veckors tid efter avslutad medicinering."


Om några dagar är det dags att ta första tabletten. Ifall jag beter mig ännu konstigare än vanligt, så kan detta vara en av orsakerna.  Ibland undrar jag om det faktiskt är riktigt klokt att att välja medicin beroende på priset. 
Jag önska alla människor i min omgivning lycka till. Tack och förlåt!