Nkurenkuru

Jag hur nu snart varit här i Afrika 1½ vecka. Det är tillräckligt länge för att jag ska ha hunnit få randiga fötter, för det mesta cykla rätt väg i rondellen och så att det nästan börjar bli pinsamt när jag inte kommer ihåg namnen eller genast känner igen de som jag träffat förut.

Men jag trivs oförskämt bra här. Jag lever, upplever och njuter. Ibland far jag ut och dansar några varv på gården under stjärnhimlen före jag går och lägger mig, bara för att jag känner mig lycklig.

Jag njuter av att kunna gå ut och njuta av mitt kaffe i solen redan före sju på morgonen, och jag älskar att gå längs floden och små vägar såväl morgon som kväll för att ta till mig Afrika med alla mina sinnen. Jag ser på stjärnorna, jag hör på gräshopporna, jag beundrar naturen och djuren och jag njuter av alla de mjölkprodukter som Namibia välsignar världen med.
Jag njuter.

Nkurenkuru är ganska idylliskt. En liten småstad med ca 6000 invånare. En del människor bor i hus, men en stor del bor också i hyddor. Kavangafloden som flyter genom staden avgränsar Namibia från Angola. Till floden kommer en stor del av människorna i staden dagligen för att hämta vatten, vattna sina åsnor, fiska, tvätta kläder eller bada. Det mesta de bär med sig bär de på huvud.

Människorna här är trevliga och staden känns väldigt säker. Alla hälsar på alla och här har folk tid. Folk stannat ofta för att hälsa och prata en stund

även om om de kommer körande med bil. Här får man känna sig sedd. Blond, blåögd, naiv och nyfiken är också en utmärkt kombination om man är ute och går ensam. Människorna är sociala och hjälpsamma och visar gärna en runt och tar en med till olika platser i närheten.

Förutom Dahlstens och jag och Niina finns det för tillfället en amerikan och en albino i Nkurenkuru. Ananrs är alla ganska mörka.

Ingenting har egentligen förändrats. Allt som jag funderat på tidigare finns fortfarande kvar, men ändå är det så mycket lättare att känna sig fri, verklig och levande här. Människorna här ser varandra. Människorna här har tid och här blir man inte avbruten. Här behöver man inte vara på ett visst sätt för att passa in. Här känner jag att jag får vara mig själv och att det räcker. Livet här är på ett sätt så enkelt, men samtidigt så fruktansvärt rikt. I Finland känns det som att vi mest bara vill krångla till allt hela tiden.