Min nya och kommande tillvaro

Jag var och hälsade på till MITT daghem idag. Imorgon börjar jag jobba där och jag tror att jag kommer att trivas riktigt ypperligt. Daghemmet har ca 60 barn och är beläget i Katutura, slumområdet i Windhoek. Jag har nu hunnit se alla tre barnhem som FELM understöder och jag är glad att jag hamnade just dit jag hamnade. Inte för att jag tror att jag inte skulle ha trivts på något av de andra två, utan mest bara för att det känns rätt att det blev som det blev.

Barnen var alldeles underbara, men alldeles utsvultna på människor som ger dem tid och uppmärksamhet. Jag hinner knappt stiga ur bilen före man har en hel hop av dem runtomkring sig. Och så fortsätter det tills jag åker därifrån drygt en timme senare. ”Teacher, look at me”. ”Teacher, look at me”. Alla vill de visa upp vad de kan och alla vill de att någon ska lägga märke till just dem och glädjs över deras förmåga.

Och jag tror att lika mycket som de kommer att uppskatta att det finns någon som har tid för dem, så kommer det att vara uppbyggande och helande för mig att få vara med dem. 

Delvis kommer jag att undervisa matte för förskolebarnen där. Men delvis är det också att bara vara där. Och att få vara omgiven av så mycket skönhet är ju en gåva i sig själv.

Jag trivs också utmärkt i mitt hem är. Jag har en egen liten lägenhet med sovrum och badrum. Jag har också ett litet kylskåp och vattenkokare här. Lägenheten finns på nedrevåningen i Koivulahtis hus, men med egen ingång. Jag får också fritt komma upp till dem och använda deras kök, tvättmaskin eller det jag behöver. Och den stora soliga terassen som de har, har jag på känn att jag kommer att utnyttja ganska mycket bara tillfälle ges.

På gården finns det både citron- och guavaträd och dessutom några små palmer och andra träd. Jag lever nästan lite för lyxigt. Samtidigt tror jag ändå på något sätt att det är tänkt att jag ska få allt det här just nu. 

Jag fortsätter att förundras över livet.

Jag for, jag sov, jag återvände

Jag har återvänt från min semester. Nu är jag tillbaka i huvudstaden och nu ser jag fram emot att försöka börja skapa mig en vardag igen efter en massa flängande fram och tillbaka.

Och min första dag här har varit till stor belåtenhet.Ibland kommer alla framgångar på en och samma gång och jag kan inget annat än bara tacka och ta emot. Men kanske är det tänkt så att vissa dagar ska man bara få ta emot godhet efter godhet. 

Hur kan man bättre börja dagen än med att äta kungligt morgonmål på en STOR, solig terass med fin utsikt. Efter att ha varit sjuk ett antal dagar och varken riktigt kunnat eller haft lust att äta något så var jag hungrigare än någonsin. Att fritt få gå och plocka åt sig från andras kylskåp och skafferi är ju heller aldrig fel och att dessutom konstatera att paret Koivulahti har bra smak då det gäller val av morgonmål var ju en riktig fullträff. Att sedan konstatera att på samma terass kommer jag att kunna äta min frukost varenda dag de närmaste 5 1/2 veckorna om jag så vill gör ju inte saken värre.

Idag har jag också skäl att skicka massa tacksägelser till Kokkola, för att en godhjärtad Kokkolabo lämnat sin mokkula här som just nu finns tillgänglig för mig här. Och det är inte vilken mokkula som helst, utan det är en som fungerar problemfritt till min Mac :) Gårrbra!!

Jag gick omkring knappt två timmar i marua mallen. Det gav mig igen en massa flashbacks. Inte för att jag spenderade mycket tid där ifjol, men ändå. Jag gick in och tittade till den sport-/vildmarksbutik där jag köpte min sovsäck ifjol. Det skänkte mig glädje.

Jag var också hälsade på till ett av daghemmen här i slumområdet idag. Inte till det jag ska jobba på utan till ett annat, men att få bli mött av en massa söta barn som springer fram och kramar en och sen inte vill lämna en kan ju ändå inte riktigt lämna mig oberörd. 

Detta var också dagen då jag fick återuppta bekantskapen med Joe’s beerhouse. Efter en vecka då jag levet nästintill gratis vad det gäller matväg, så satt en stor biff och en amarula Don pedro riktigt bra.

Det för övrigt lite lustigt att under min första vecka här i Windhoek så var jag ganska upptagen med jobb mest hela tiden, så största delen av tiden spenderades på det gesthouse vi bodde den veckan. Men det som Suvi hann visa mig under de gånger då vi körde genom stan var alla de olika ställen där de bra restaurangerna fanns och var det lönar sig att äta om man vill äta ute i Windhoek. 

Havet

Jag har semester och jag ar ute vid havet. Det ar dar man ska vara da man har semester. Och Swakop ska vara kallt den har tiden pa aret, men de 2 senaste har det varit betydligt varmare har an vad det brukar. Bra timing ;)
Jag var nog kansle lite orattvis mot Swaop forra aret, for da blev jag inte alls imponerad. Nu visar det upp en riktigt bra sida.

Karolina

Halva mitt liv har jag levt utan namnsdag och de flesta ar har den gatt oformarkt forbi.

Men forra aret rakade min namnsdag vara en av de basta dagarna pa hela aret. Int just darfor, men trots det.

Idag firar jag med att bestalla 2 koppar latte fran M&B's. Mina forsta latten har i Afrika i ar.

Och grattis aven till Henrica som fyller ar idag, Frank som hade fodelsedag igar och alla mina favorit Emmor som hade namnsdag igar.

Windhoek

Efter att ha trivts så bra där uppe i norr var jag först lite skeptisk att komma till Windhoek. Jag trivdes med att leva landsbyggdsliv och att dela gårdsplan med getter och höns och att kunna gå fram och hälsa på åsnorna som står och betar i var och varannan buske då jag gick ner till floden. Det kändes lite jobbigt att lämna och det kändes lite jobbigt att behöva börja på nytt.

Men när jag väl kom fram till Windhoek började jag nog mer och mer tro att det kommer att bli bra det här också.

Efter att ha ätit kungligt tre dagar i rad under Etoshahelgen, så tänkte jag att det nu var dags att gå tillbaka till den enkla livsstilen igen. Jag trivs trots allt med det. Att leva billigt, men att sedan med jämna mellanrum få äta riktigt kungligt. Men tydligen hade någon annan tänkt annorlunda eller så råkade jag bara befinna mig på fel/rätt plats vid fel/rätt tillfälle eller känna just rätt människor, för även på måndag råkade jag bli bjuden på en trerätter middag och med två mellanrätter.

Kudu på fredag, oryx på lördag och springbock på måndag. Hela situationen är lite komisk. Jag visste att vi skulle få någon typ av mat dit vi for, men när jag kommer fram till restaurangen och ser att bordet är dukat med tre vinglas per person och tre uppsättnignar med bestick inser jag att det här kommer nog att bli en finare middag än vad jag först trott. Och maten vi får är upplagt fint och estetiskt och allt känns väldigt proffsigt. Alla vimsiga servitriser i all sin ära (det är ingen brist på dem i den här delen av världen), men på något sätt känns allt mer fint på riktigt om servitriserna vet vad de håller på med. Och att desserten består av varm chokladkaka, amarolaglass och exotiska frukter är ju inget annat än helt rätt.

Plötsligt kände jag mig väldigt välkommen till Windhoek. Mitt förra minne av Windhoek var inte direkt negativt, men inte var det en stad som jag uppfattade som speciellt vacker heller. Men plötsligt visade den sig från en helt annan sida. Det kan hända att det är de många regnen som får allt att se så grönt och vackert ut och det kan hända att det bara var själva platsen vi befann oss på som var full av palmer och rosor i olika färger och belägen uppe på sluttning av ett berg så att man kunde se ner över en stor del av staden. Plötsligt så såg jag bara allt det fina som staden hade att erbjuda.

Middagen för övrigt var helt trevlig också. Jag var lite skeptisk till den också eftersom jag visste att det skulle vara en massa finländare där och att alla bara skulle prata finska. Men samtidigt kändes det ganska bra att få träffa en massa finnar dagen efter att de finska lejonen briljerat på isen. Jag vet inte om jag haft lite förutfattade meningar om finnar, eller om finnarna bara förändras när de bott utomlands en tid, men alla verkade vara så trevliga. Och förvånansvärt många av dem kunde någorlunda svenska. En visade sig till och med vara hemma från Jakobstad. Världen är liten.

 Jag fick också träffa det par, i vars hus min lilla lägenhet finns som jag ska bo i sen när jag börjar jobba här på riktigt. Och jag fick höra av de andra praktikanterna att detta par sett fram emot att jag ska komma dit. Tydligen är min tid här mycket mera förberedd än vad jag kunnat ana.

Biff, död eller levande

En av sakerna jag trivdes med i Nkurenkuru var att leva enkelt. Enkelt och billigt. Dels fanns det inte jättestort urval i den lokala butiken där, och urvalet varierade lite från dag till dag beroende på vad de hade råkat få in, men jag kände aldrig att det var något jag saknade. Gick jag till butiken och handlade mat för motsvarande 10 € räckte det för åtminstone fem dagar. Så länge jag hade tillgång till de yoghurtliknande produkterna var jag nöjd. Jag kände mig aldrig speciellt hungrig heller. Jag blev van att inte köpa så mycket och jag trivdes med det. Och fast jag tyckte att jag levde relativt billigt där, spenderade jag ändå säkert mera pengar på mat än de flesta andra i staden.

Det enda som ibland var lite jobbigt med att leva enkelt var att tvätta kläderna förhand. Men förutom det så tyckte jag om att leva primitivt. Och visst fanns det en viss charm med att tvätta förhand också.

I fredags åkte vi iväg från Nkurenkuru för att påbörja vår färd mot Windhoek. Vår första mellanlandning var i Tsumeb där vi skulle stanna över natten, för att sedan åka via Etosha följande dag. Efter att ha levt i fem veckor i en stad där man aldrig riktigt vet vad det råkar finnas för utbud i butiken och aldrig färskt kött, så tyckte jag att jag kunde unna mig en biff den kvällen med gott samvete. Min vana trogen så tittade jag först på de billigaste biffarna och hade nästan bestämt mig för en. Sen kom jag plötsligt att tänka på Ville och bestämde mig för att istället beställa en dyrare och råare biff. Laura skulle nog också vara stolt över mig då ;) En vis man i min församling för några år sedan sade en gång att om man ändå far så pass sällan på restaurang, så kan man åtminstone unna sig något man faktiskt vill ha och inte bara ta det som är billigt. Så jag bestämde mig att den här helgen ska jag äta vad jag vill och inte bry mig om vad det kostar. Efter det beställde jag tillsammans med J och S en tallrik med rökt kudu till förrätt. Sen beställde vi alla också pizzor som vi skulle hämta ut följande dag och äta kalla under vår safari. Jag är nog säker på att jag skulle ha gillat den första biffen jag funderade på också, men det blev ändå rätt som det blev.

Det här är egentligen inte den bästa tiden att åka till Etosha eftersom det inte är speciellt länge sedan regnperioden tagit slut och djuren då inte har någon orsak att komma bort från bushen och skogen. Men det var jag väl medveten om redan då vi funderade på om vi skulle fara eller inte. Men jag vill åka iallfall. Att få åka dit hade en speciell betydelse för mig, oberoende om jag skulle få se några djur eller inte.

Men Etosha levererade och gjorde mig inte besviken. Speciellt den första förmiddagen, verkade det som att vart vi än körde kom vi i precis rätt tid. Och min duktiga chaufför svängde och ställde och backade med bilen utan att jag ens behövde säga till för att jag skulle få bästa möjliga synvinkel. Kan jag vara annat än nöjd och tacksam.

Det kan hända att det är en miljöskada jag fått under de senaste två åren, men det känns att jag ännu måste berätta om buffeten vi fick på kvällen. Då man kommer på praktik från FMS hör det till att man ska bli bjuden på en välkomstmiddag och en avskedsmiddag. Välkomstlunchen åt vi i Rundu för några veckor sedan. Min praktikperiod tar ju inte slut ännu, men i och med att Niina åker hem snart så bestämde vi oss att vi båda tar vår avskedsmiddag vid Etosha. (Tänk att det råkade vara just där de har ett buffetalternativ ;)

Glad och nöjd efter en lyckad dag då jag hunnit se massor med djur beger vi oss mot restaurangen och sätter oss ner vid vårt bord. En alladeles underbar kock kommer och hälsar oss personligen välkommen och berättar om dagen utbud. Sen är det bara att ta för sig. Och utbudet är gudomligt. Jag är alldeles lyrisk redan då jag hämtat min första salladsportion. Sen när det blir dags att gå fram till grillen där samma ljuvliga kock står och frågar hur välstekta jag vill ha mina biffar stiger min lyriskhet ännu mera. Jag äter och jag äter, mera än vad jag egentligen orkar. Och oryxfiléer är en riktig succé. Jag tror inte att jag varit sådär mätt sedan jag åt på buffeten på båten då jag gick i lågstadiet. Möjligtvis en gång i palatset då männen i huset bestämt sig att tillreda en trerätters middag samma dag som jag varit på restaurang. Då vi kommer fram till efterrätten är jag redan nästan helt mätt. Men eftersom dessertbordet håller lika hög kvalitet som förrätten och varmrätten så måste jag ju bara ta en portion med diverse gudomligheter därifrån också. Dessutom hade det riktigt gått kaffe där också. Lördagen var med andra ord en riktigt lyckad dag,

När jag sedan får börja söndagen med frukostbuffet i samma stil med samma kock som personligen kommer fram och hälsar mig välkommen på frukost och sedan när vi åker iväg hinner köra ca 2 minuter före nästa lejonfamilj visar sig kan jag inget annat än inse att det finns någon som tycker mycket om mig eftersom jag får allt det här.

Thank you Nkurenkuru

10.5.2011

Dagarna i Nkurenkuru börjar ta slut. Det är med mycket tacksamhet och lite sorg som jag konstaterar att jag snart måste åka härifrån. Jag trivdes bra här redan från början och det har blivit bättre hela tiden. Här är det skönt att vara. Det är varmt, det är säkert och det är fridfullt. Och jag har fått vänner här. Jag har blivit för bra mottagen för att jag skulle vilja åka iväg.

De senaste dagarna har det känts lite jobbigt då jag tänkt på att jag snart måste åka iväg. Det finns så mycket jag ännu skulle vilja uppleva här. Lite jobbigt känns det också att behöva börja helt från början på nytt. Här har jag börjat känna mig hemma. Jag trivs med människorna och jag känner mig ganska bekväm med att tala dålig finska och jag trivs med min vardag överlag. Jag trivs att leva så nära naturen, jag njuter av lugnet och jag njuter av att leva enkelt.

I Windhoek blir det att hitta en helt ny vardag. Niina åker tillbaka till Finland efter vår semester så det blir en vardag med helt nya människor. Jag tror inte att det kommer att bli dåligt. Tvärtom är jag säker på att det kommer att bli bra det också, bara på ett annat sätt. Men det är ändå jobbigt att behöva lämna och jobbigt att börja på nytt, även om jag vet att det är så det ska vara nu. Ändå är jag lite för lycklig för att vara ledsen. Jag känner redan lite saknad fast jag inte ens åkt iväg, men mest är jag bara fylld av tacksamhet för den tid jag fått ha här. Tid att finnas och tid att leva.

Nu ska jag ännu njuta av de sista soluppgångarna vid floden, blicka över till Angola, dansa en sista gång under stjärnhimlen och ta till mig, minnas och tacka. Sen ska jag njuta av Etosha oberoende av hur det bli och av buffeten vi ska inta på kvällen. Jag ska sitta och se ut genom fönstret på vägen tillbaka till Windhoek och beundra och förundras.

Efter det är jag redo att fortsätta min tid i Windhoek.

På andra sidan

Otaliga är de gånger jag gått längs Kavangofloden här och tittat över till andra sidan, Angola. Hur är det egentligen där? På ett sätt ser det ser det inte alls ut att skilja sig från Namibia, men ändå så känns det som att det ändå skulle vara så annorlunda.

Jag kan se husen där, jag kan se människorna som spelar fotboll eller sitter vid stranden en varm dag. Jag kan stå och dansa i takt till musiken som dunkar och spelas på hög volym där på andra sidan och jag kan höra hur de sjunger. Det verkar som att det alltid är fest i Angola. Men så är det ju också alltid lätt att tro att gräset alltid är grönare på andra sidan, och sådant som är outforskat är ju nog lite intressant.

Så nära, men ändå så långt borta. Floden som avgränsar de två länderna har varit ordentligt översvämmad nu under hösten (våren), men nu börjar regnperioden ha gett med sig och för varje dag drar vattnet sig mer och mer tillbaka och Angola kommer närmare och närmare meter för meter dag för dag.

Ibland är det lite frestande att prova simma över. Vattnet är behagligt varmt och det är inte alls speciellt långt. Dessutom skulle det också vara svalkande en het dag. Men egentligen är det ju inte tillåtet att korsa floden bara sådär och människorna varnar dessutom hela tiden att man måste se upp för krokodilerna och även för flodhästarna. Nu som då händer det att folk blir offer för krokodilernas tänder om de går ut på för djupt vatten.

I princip behöver man visum till Angola. Att få visum dit är svårt. Även turistvisum är väldigt svårt att få.

Men under mina promenader här har jag märkt att det finns ett ställe, inte alls långt borta, där de kör skytteltrafik fram och tillbaka över floden med en liten båt. Nu när det är mycket vatten i floden kör de med en liten motorbåt, då det är mindre vatten lär det vara konoter de använder. Efter att ha talat med olika människor här i området börjar det gå upp för mig att det inte alls behöver vara omöjligt att korsa. Om man bara åker över för en dag, kan man få fara över utan visum, bara man visar upp ID och inte tar tar med någon kamera. Det är kanske inte helt officiellt tillåtet, men ändå allmänt känt. Hoppet inom mig stiger. Det finns alltså ett kryphål in i det annars avspärrade området.

Efter att ha lärt känna några Angolier (heter det faktiskt så) och diskuterat med dem läget i Angola nuförtiden och landet överlag, har viljan att få fara över blivit ännu större. Speciellt långt in i landet hinner jag ju inte på bara en dag, men lite skulle jag hinna se åtminstone.

Under en av mina diskussioner med vår granne Conrad och några av hans vänner, sade de att de gärna kan ta oss med över någon gång om vi vill. Om vi vill?? Min bön för just för den dagen var just att hitta någon som skulle erbjuda sig att ta med oss över till andra sidan. För även om jag mångdubblat mitt portugisiska ordförråd under den senaste veckan (vilket inte innebar att jag behövde lära mig speciellt mycket ;), känner jag ändå inte att jag behärskar språket riktigt ännu. Det är nu jag skulle behöva antingen Laura eller just någon härifrån som talar språket då jag ska förklara vid poliskontrollen varför jag vill tillbringa en dag i Angola.

Söndag var den sista möjliga dagen att fara över. Resten av dagarna är det fullt upp med arbete ända tills vi far iväg och båtarna slutar ju att gå när solen går ner.

Och sagt och gjort. På söndag gick vi ner till floden och hoppade på båten. På den Namibiska sidan är allt okej. Det första polisen i Angola säger är att vi inte får ta några foton. Jag hade ju nog tagit med min lilla kamera iallafall, för ibland så tror jag att om jag vill något tillräckligt mycket så slutar vissa lagar att gälla. Min tro räckte inte till för att jag skulle ta med mig den större, men den lilla gick ju ganska diskret att stoppa i fickan.

Min granne, vän och guide Conrad förklarar på portugisiska att vi inte är några turister, utan att vi arbetar i kyrkan här i Namibia (det är ju inte riktigt sant, men lite ditåt åtminstone). Efter en stund går polisen vid gränsövervakningen då med på att vi får ta foton i kyrkan då, men ingen annanstans.

Glad och upprymd att faktiskt befinna mig på andra sidan börjar jag gå från flodstranden in mot Angola och än en gång fylls jag av glädje, tacksamhet och nyfikenhet. Jag hälsar på alla jag möter på portugisiska och efter en stund kommer vår vän MG emot oss på den Angolska sidan. Stilig och glad hälsa han oss välkomna till sitt land. Så där går jag längs de sandiga vägarna med två mörka gentlemän och bara njuter av att få vara just jag i det ögonblicket. Vi sätter oss ner på en uteservering och jag dricker en svalkande härlig guavajuice.

Vi fortsätter vår vandring genom staden och möter en massa människor som alla är trevliga. Människorna i Nkurenkuru är ovana med vita människor, men här på den Angolska sidan känns vid nog ännu mera exotiska. I början så smyger sig några barn efter oss, men efter en stund springer de fram och hälsar och vill vara med på foton.

Både den katolska prästen som vi möter och rektorn för skolan i staden är tacksamma och stolta över att vi kom och ville besöka deras kyrka och skola. Det är inte jättelänge sen kriget tog slut i landet och det finns massor med spår kvar efter det ännu. Men mycket håller på och byggs upp och de här människorna var uppriktigt glada att få visa att restaureringen pågår.

Många gånger under vår vandring fylls jag av förundran. Förundran och tacksamhet. Dels över hur väl mottagen jag blir vart jag än kommer, och tacksamhet att jag bara får gå där och njuta och uppleva och det faktum att de finns de som faktiskt vill visa just mig allt det här. Detta är nåd.

Vi går in till ett sjukhus. Vi går in till en bar och jag spelar biljard inför publik. Och fast det var en av mina sämsta biljardomgångar någonsin är jag för lycklig för att bry mig. Vi träffar några av Conrads vänner och jag får åka motorcykel där längs de sandiga vägarna utan hjälm och iklädd jeanskjol. Livet är ibland bara underbart. Och vi tar lite foton fast vi inte får. Dåliga regler är till för att brytas. Under vår promenad runt i staden råkar jag också träffa en av mina vänner David som jag första gången träffade för en vecka sedan då han var på besök här i Namibia. Den gången bjöd han in mig att komma och undervisa till deras kyrka och den här gången sade han att ha skulle vilja komma och diskutera bibeln med mig någon gång ännu före vi åker.

När vi är på väg tillbaka till floden för att åka tillbaka till Namibia möter båtföraren på vägen som kommer gående med bensintanken. Han har tydligen bestämt sig för att avslutat sin dag lite tidigare idag och vi har just missat den sista båten tillbaka. Jag kan inte låta bli att tänka på Laura och Ville. Detta är sådant som skulle hända med dem, men inte nu. Och jag bryr mig inte det minsta heller, för jag vet att allt kommer att bli bra och att jag kommer att få åka över tillbaka. Ibland vet man bara. Och i själva verket njuter jag av att få höra båtföraren arg och upprörd. Det låter på något sätt mera på riktigt på portugisiska. Och då de män jag har med mig lugnt men bestämt visar honom var skåpet ska stå kan han inget annat än vända om. Polisen vid gränsövervakningen är halvt berusad då vi kommer tillbaka och vill inte ens se våra pass när vi ska tillbaka, för de är fullt upptagen med att stå och ropa över till den Namibiska sidan, för där finns människor som kräver att de ska bli hämtade med båten, för de har tydligen också missat den sista. De kan tacka oss nu, för om inte vi skulle ha kommit över skulle de inte ha sluppit tillbaka heller den dagen.

Båtresan tur-retur till Angola kostade 6 NAD (ca 60 cent). Och jag vill nog påstå att jag fick valuta för pengarna. Jag spenderade inte många timmar i Angola, men jag hann nog ändå bli lite förälskad i landet. Jag kan inte riktigt sätt fingret på vad, för det är nog inte bara det faktum att gräset faktiskt är grönare, fotbollsplanen större och ölen billigare (som om jag skulle bry mig). Det finns någon stor helhet som på något märkligt sätt tilltalade mig.

Efter att jag varit i Sydafrika förra året och träffat en massa fotbollsintresserade brassar, började jag fundera på om jag faktiskt borde lära mig portugisiska ändå, fast det aldrig varit ett språk som känts aktuellt.

Men nu kom nog de tankarna tillbaka igen. Kanske jag borde lära mig portugisiska iallafall. Och även förbättra min franska. För även fast min franska inte är speciellt stark, så är det nog mycket tack vare den jag kunde följa med i flera av diskussionerna.

Livets förunderligheter

En helt vanlig tisdagskväll kommer jag plötsligt på mig själv att befinna mig på grannarnas terass mitt inne i en diskussion som bland annat handlade om vilka olika djur man kan äta. Diskussionen var dessutom på portugisiska. Nästan åtminstone. Jag kan ju inte portugisiska, så de enstaka ord jag någon gång lärt mig tog slut ganska fort. Men det behöver ju inte hindra en från att delta ändå. Sen kan man ju alltid förportugisiska alla de ord man kan på spanska och italienska också. När de sen tar slut så kan man gå över till franska. Om man därtill ler sitt vackraste leende mellan varven, kommer man förvånansvärt långt.

Då allt detta ändå inte räcker fyller man på med engelska.

En av de två i mitt sällskap kunde engelska, så han fick tolka ibland. Den andra var från Angola, så hans engelska var ganska svag. Men ingen av oss verkade bry sig särskilt mycket om ifall den andra inte förstod varenda ord, utan vi pratade bara glatt på och log. Och vad spelar det egentligen för roll om allt går hem eller inte. Vi hade nog inga diskussioner som i sig själv förändrar världen ändå. Men jag kände gemenskap och det det räckte för mig. Sen gick nog en del av diskussionen på engelska mellan varven, så jag visste nog alltid vad diskussionen handlade om fast en del detaljer gick mig förbi.

Hela situationen var ju egentligen så fel. Men samtidigt så rätt.

Jag brukar egentligen inte ha som vana att gå och knacka på till grannar jag egentligen inte känner bara för att jag vill prata. Jag brukar inte heller vara så frimodig att prata språk jag inte behärskar. Och jag brukar inte ha som vana att diskutera vilka djur man kan äta. Speciellt inte då det gäller djur som katter, hundar, apor, krokodiler, igelkottar och alla möjliga olika afrikanska djur.

Men plötsligt befann jag mig mitt inne i en sådan situation och jag trivdes. Det kändes liksom så enkelt, för ingen här vet vad jag brukar eller inte brukar göra, så ingen kommenterar. Och inte fanns det heller någon som avbryter en då man pratar, så det var så lätt att bara fortsätta. Här behöver jag inte kräva och ta utrymme, utan man får jag det.

Sen råkade jag i misstag få höra att en av mina nya bekanta här dagen innan hade varvat hela staden för att få tag på just den cidersort som jag ville ha. Att någon som jag knappt pratat med tidigare gör sig det besväret för mig värmer nog mitt hjärta lite.

Och vi pratade nog om annat än ätbara djur också.

Tiden i Nkurenkuru börjar också lida mot sitt slut. Drygt en vecka kvar här bara. Sen börjar vi köra ner mot Windhoek med ett varv via Etosha först.

Det fanns ett tag då jag hade en massa förväntningar på allt jag skulle få se där. Det har jag fortfarande, men på ett helt annat sätt. Nu känns det inte alls som att det är så farligt om jag inte får se alla stora katterna jag gått och drömt om. Nu känner jag mig mest bara väldigt glad och tacksam för att jag får fara dit. Allt jag får se där är sen bara bonus. Då vi redan för länge sedan funderade på om vi skulle fara eller inte, var jag den enda som uttryckligen sade att jag vill, de andra hade inte så stor skillnad. På basis av det blev beslutet att vi far. Och sen efter det har S och J på ett otroligt sätt fixat och ringt och mailat fram och tillbaka och ordnat allt på bästa sätt åt oss (på vissa ställen på jorden hör det tydligen till att man ska göra enkla saker komplicerade och att informationen ska variera från dag till dag). Men nu verkar allt vara under kontroll. Visst är listan på olika djur som jag önskar att skulle visa sig under nästa lördag och söndagmorgon fortfarande lång. Men hur det än blir, kan jag inte annat än vara nöjd. Bara det att jag får fara dit är stort för mig.

Och dessutom går Suvi och jag också och ser fram emot och skämtar om buffeten och kudubiffarna vi ska äta där som avskedsmiddag för Nkurenkurutiden. Jag tror att det är ett lämpligt och värdigt tillfälle att också inta min första latte under denna Namibiavistelse.

Och idag fick jag lift av polisbilen till arbetet. Jag börjar känna ganska många poliser här nu :)

Vardag

Jag lever bra dagar. Jag hade en skön påsk. Jag hade en händelserik första maj, som är en lång historia i sig själv, men som gav en många minnen och nya insikter.

Suvi hade också gjort hemlagad memma åt oss till påsken. Dessutom fick vi mjöd och färska munkar på vappen. Det går nog ingen nöd på mig.

Jag trivs fortfarande med mitt liv här. De morgnar som jag vaknar extra tidigt brukar jag gå ner till floden för att se på soluppgången. Annars brukar jag gå ut och sätta mig på trappan på bakgården tillsammans med mina tre heliga böcker och en kopp kaffe. Det är livskvalitet. Tänk att få njuta av värmen i solen redan före klockan sju på morgonen. Vissa dagar får även mp3-spelaren komma med. Jag återupptäcker gamla låtar som plötsligt talar till mig på ett helt nytt sätt och träffar mitt i prick.

Ibland får jag besök av en flock getter som hade bestämt sig för att beta på vår gård.

Jag har haft många angenäma stunder där på trappan på vår bakgård.

På kvällarna är det mörkt från och med klockan sex. Då ska man helst inte vara ute så mycket mer än nödvändigt. Dels på grund av ormarna och myggorna.

Då finns det olika saker man kan sysselsätta sig med några timmar före man går och lägger sig. Mina två nördhobbyer här är att läsa finsk grammatik eller bruksanvisningen för kameran. Det händer dock inte så ofta, men ändå lite nu som då. Nåja, nu har jag gjort den bekännelsen.

Annars brukar jag nästan dagligen fara ut och tittar på stjärnorna och springa och hoppa några varv runt på gården. Mest bara för att njuta av det faktum att det faktiskt kan vara mörkt och varmt och vackert samtidigt.

Sen läser jag nog mer vanlig litteratur också. För tillfället håller jag på med EAT, PRAY, LOVE som ger mig förvånansvärt mycket insikt om olika saker.

Sen är det ganska rogivande att bara få pynja på med olika småsaker också.

Vad lär man sig då om livet här borta. Det är en stor fråga. Jag lär mig nya saker om livet hela tiden, oberoende om jag är här i Namibia eller någon annanstans.

Men här i Namibia har jag bland annat lärt mig mera om gemenskap och omsorg. Jag lär mig mera om träd och frukt. Jag lär mig nya sätt att se på saker och jag fortsätter att lära mig vad det innebär att leva.

Jag börjar uppskatta att vara tålmodig igen. Det var en tid som det kändes mera som en förbannelse än en välsignelse, men nu inser jag att det är en bra sak igen.

Jag lär mig också massor av S och J. Jag beundrar massor deras sätt att leva, hantera olika situationer och att bemöta och se andra människor, sen spelar det ingen roll vem det är. Bara att få vara med i deras vardag är väldigt lärorikt och givande och det ser jag som en stor förmån.

Det är fortfarande ganska varmt här uppe i norr på kvällarna fast det börjar bli vinter. På nätterna har temperaturen dock börjat sjunka under 20 grader. Inte varje natt, men iallafall gnaksa ofta. Den här veckan tror jag faktiskt att det är första gången jag har haft långbyxor och en långärmad tröja på mig sedan jag kom hit. Och inte så mycket för kölden, utan mest på grund av myggorna. Speciellt mycket myggor tycker jag egentligen inte att det är här. De flesta kvällar märket jag inte av dem alls, men i och med att det är ett malariaområde försöker jag ändå att inte bli biten i onödan.

Det är ju inte så inte så många dagar jag har kvar här i värmen nu, för i Windhoek är det betydligt kallare, speciellt på kvällarna och nätterna, så jag försöker att njuta av värmen så mycket jag kan mina sista dagar här. Och mitt fåfängliga jag gläder sig över den solbränna jag lyckats få.

Vad mer ska jag skriva. Livet och vardagen här fortsätter och jag trivs oförskämt bra. Jag har nu varit här så länge så att damen i kassan i den lokala butiken alltid frågar om jag har med min egen tygkasse före hon börjar packa mina varor i plastkassar (Då man är och handlar packar de alltid ens varor i plastkassar och plastkassarna är för övrigt ganska små och de packas alltid bara halvfulla, så överlag har folk alltid minst tre plastkassar med sig då de går ut från butiken). Efter tre veckor märkte jag också att växlarna på min cykel faktiskt fungerar och jag har blivit ganska duktig på att cykla i lös sand. Jag har sett min första skorpion. Jag har klättrat i träd. Jag har fått några nya vänner och jag har fått uppleva åskvädret jag önskade. Det här med oväder är lite speciellt här på natten. Först och främst för att det är mörkt. När det blixtrar lyser hela himlen upp. Och fast blixtarna är så långt borta att ljudet aldrig hinner fram före det dör ut så syns de helt tydligt. Det blixtrar liksom massor så att det ser ut som att hela himlen brinner, men man hör aldrig någon åska.

Igår fick vi också färdigt skrivet det engelskamaterial som vi arbetat med de två senaste veckorna. Materialet ska till en förskola här i staden, som främst fungerar på frivillig basis, och som inte har så mycket material eller resurser att utgå ifrån.