Livets förunderligheter

En helt vanlig tisdagskväll kommer jag plötsligt på mig själv att befinna mig på grannarnas terass mitt inne i en diskussion som bland annat handlade om vilka olika djur man kan äta. Diskussionen var dessutom på portugisiska. Nästan åtminstone. Jag kan ju inte portugisiska, så de enstaka ord jag någon gång lärt mig tog slut ganska fort. Men det behöver ju inte hindra en från att delta ändå. Sen kan man ju alltid förportugisiska alla de ord man kan på spanska och italienska också. När de sen tar slut så kan man gå över till franska. Om man därtill ler sitt vackraste leende mellan varven, kommer man förvånansvärt långt.

Då allt detta ändå inte räcker fyller man på med engelska.

En av de två i mitt sällskap kunde engelska, så han fick tolka ibland. Den andra var från Angola, så hans engelska var ganska svag. Men ingen av oss verkade bry sig särskilt mycket om ifall den andra inte förstod varenda ord, utan vi pratade bara glatt på och log. Och vad spelar det egentligen för roll om allt går hem eller inte. Vi hade nog inga diskussioner som i sig själv förändrar världen ändå. Men jag kände gemenskap och det det räckte för mig. Sen gick nog en del av diskussionen på engelska mellan varven, så jag visste nog alltid vad diskussionen handlade om fast en del detaljer gick mig förbi.

Hela situationen var ju egentligen så fel. Men samtidigt så rätt.

Jag brukar egentligen inte ha som vana att gå och knacka på till grannar jag egentligen inte känner bara för att jag vill prata. Jag brukar inte heller vara så frimodig att prata språk jag inte behärskar. Och jag brukar inte ha som vana att diskutera vilka djur man kan äta. Speciellt inte då det gäller djur som katter, hundar, apor, krokodiler, igelkottar och alla möjliga olika afrikanska djur.

Men plötsligt befann jag mig mitt inne i en sådan situation och jag trivdes. Det kändes liksom så enkelt, för ingen här vet vad jag brukar eller inte brukar göra, så ingen kommenterar. Och inte fanns det heller någon som avbryter en då man pratar, så det var så lätt att bara fortsätta. Här behöver jag inte kräva och ta utrymme, utan man får jag det.

Sen råkade jag i misstag få höra att en av mina nya bekanta här dagen innan hade varvat hela staden för att få tag på just den cidersort som jag ville ha. Att någon som jag knappt pratat med tidigare gör sig det besväret för mig värmer nog mitt hjärta lite.

Och vi pratade nog om annat än ätbara djur också.

Tiden i Nkurenkuru börjar också lida mot sitt slut. Drygt en vecka kvar här bara. Sen börjar vi köra ner mot Windhoek med ett varv via Etosha först.

Det fanns ett tag då jag hade en massa förväntningar på allt jag skulle få se där. Det har jag fortfarande, men på ett helt annat sätt. Nu känns det inte alls som att det är så farligt om jag inte får se alla stora katterna jag gått och drömt om. Nu känner jag mig mest bara väldigt glad och tacksam för att jag får fara dit. Allt jag får se där är sen bara bonus. Då vi redan för länge sedan funderade på om vi skulle fara eller inte, var jag den enda som uttryckligen sade att jag vill, de andra hade inte så stor skillnad. På basis av det blev beslutet att vi far. Och sen efter det har S och J på ett otroligt sätt fixat och ringt och mailat fram och tillbaka och ordnat allt på bästa sätt åt oss (på vissa ställen på jorden hör det tydligen till att man ska göra enkla saker komplicerade och att informationen ska variera från dag till dag). Men nu verkar allt vara under kontroll. Visst är listan på olika djur som jag önskar att skulle visa sig under nästa lördag och söndagmorgon fortfarande lång. Men hur det än blir, kan jag inte annat än vara nöjd. Bara det att jag får fara dit är stort för mig.

Och dessutom går Suvi och jag också och ser fram emot och skämtar om buffeten och kudubiffarna vi ska äta där som avskedsmiddag för Nkurenkurutiden. Jag tror att det är ett lämpligt och värdigt tillfälle att också inta min första latte under denna Namibiavistelse.

Och idag fick jag lift av polisbilen till arbetet. Jag börjar känna ganska många poliser här nu :)