Min nya och kommande tillvaro

Jag var och hälsade på till MITT daghem idag. Imorgon börjar jag jobba där och jag tror att jag kommer att trivas riktigt ypperligt. Daghemmet har ca 60 barn och är beläget i Katutura, slumområdet i Windhoek. Jag har nu hunnit se alla tre barnhem som FELM understöder och jag är glad att jag hamnade just dit jag hamnade. Inte för att jag tror att jag inte skulle ha trivts på något av de andra två, utan mest bara för att det känns rätt att det blev som det blev.

Barnen var alldeles underbara, men alldeles utsvultna på människor som ger dem tid och uppmärksamhet. Jag hinner knappt stiga ur bilen före man har en hel hop av dem runtomkring sig. Och så fortsätter det tills jag åker därifrån drygt en timme senare. ”Teacher, look at me”. ”Teacher, look at me”. Alla vill de visa upp vad de kan och alla vill de att någon ska lägga märke till just dem och glädjs över deras förmåga.

Och jag tror att lika mycket som de kommer att uppskatta att det finns någon som har tid för dem, så kommer det att vara uppbyggande och helande för mig att få vara med dem. 

Delvis kommer jag att undervisa matte för förskolebarnen där. Men delvis är det också att bara vara där. Och att få vara omgiven av så mycket skönhet är ju en gåva i sig själv.

Jag trivs också utmärkt i mitt hem är. Jag har en egen liten lägenhet med sovrum och badrum. Jag har också ett litet kylskåp och vattenkokare här. Lägenheten finns på nedrevåningen i Koivulahtis hus, men med egen ingång. Jag får också fritt komma upp till dem och använda deras kök, tvättmaskin eller det jag behöver. Och den stora soliga terassen som de har, har jag på känn att jag kommer att utnyttja ganska mycket bara tillfälle ges.

På gården finns det både citron- och guavaträd och dessutom några små palmer och andra träd. Jag lever nästan lite för lyxigt. Samtidigt tror jag ändå på något sätt att det är tänkt att jag ska få allt det här just nu. 

Jag fortsätter att förundras över livet.