Vardag

Jag lever bra dagar. Jag hade en skön påsk. Jag hade en händelserik första maj, som är en lång historia i sig själv, men som gav en många minnen och nya insikter.

Suvi hade också gjort hemlagad memma åt oss till påsken. Dessutom fick vi mjöd och färska munkar på vappen. Det går nog ingen nöd på mig.

Jag trivs fortfarande med mitt liv här. De morgnar som jag vaknar extra tidigt brukar jag gå ner till floden för att se på soluppgången. Annars brukar jag gå ut och sätta mig på trappan på bakgården tillsammans med mina tre heliga böcker och en kopp kaffe. Det är livskvalitet. Tänk att få njuta av värmen i solen redan före klockan sju på morgonen. Vissa dagar får även mp3-spelaren komma med. Jag återupptäcker gamla låtar som plötsligt talar till mig på ett helt nytt sätt och träffar mitt i prick.

Ibland får jag besök av en flock getter som hade bestämt sig för att beta på vår gård.

Jag har haft många angenäma stunder där på trappan på vår bakgård.

På kvällarna är det mörkt från och med klockan sex. Då ska man helst inte vara ute så mycket mer än nödvändigt. Dels på grund av ormarna och myggorna.

Då finns det olika saker man kan sysselsätta sig med några timmar före man går och lägger sig. Mina två nördhobbyer här är att läsa finsk grammatik eller bruksanvisningen för kameran. Det händer dock inte så ofta, men ändå lite nu som då. Nåja, nu har jag gjort den bekännelsen.

Annars brukar jag nästan dagligen fara ut och tittar på stjärnorna och springa och hoppa några varv runt på gården. Mest bara för att njuta av det faktum att det faktiskt kan vara mörkt och varmt och vackert samtidigt.

Sen läser jag nog mer vanlig litteratur också. För tillfället håller jag på med EAT, PRAY, LOVE som ger mig förvånansvärt mycket insikt om olika saker.

Sen är det ganska rogivande att bara få pynja på med olika småsaker också.

Vad lär man sig då om livet här borta. Det är en stor fråga. Jag lär mig nya saker om livet hela tiden, oberoende om jag är här i Namibia eller någon annanstans.

Men här i Namibia har jag bland annat lärt mig mera om gemenskap och omsorg. Jag lär mig mera om träd och frukt. Jag lär mig nya sätt att se på saker och jag fortsätter att lära mig vad det innebär att leva.

Jag börjar uppskatta att vara tålmodig igen. Det var en tid som det kändes mera som en förbannelse än en välsignelse, men nu inser jag att det är en bra sak igen.

Jag lär mig också massor av S och J. Jag beundrar massor deras sätt att leva, hantera olika situationer och att bemöta och se andra människor, sen spelar det ingen roll vem det är. Bara att få vara med i deras vardag är väldigt lärorikt och givande och det ser jag som en stor förmån.

Det är fortfarande ganska varmt här uppe i norr på kvällarna fast det börjar bli vinter. På nätterna har temperaturen dock börjat sjunka under 20 grader. Inte varje natt, men iallafall gnaksa ofta. Den här veckan tror jag faktiskt att det är första gången jag har haft långbyxor och en långärmad tröja på mig sedan jag kom hit. Och inte så mycket för kölden, utan mest på grund av myggorna. Speciellt mycket myggor tycker jag egentligen inte att det är här. De flesta kvällar märket jag inte av dem alls, men i och med att det är ett malariaområde försöker jag ändå att inte bli biten i onödan.

Det är ju inte så inte så många dagar jag har kvar här i värmen nu, för i Windhoek är det betydligt kallare, speciellt på kvällarna och nätterna, så jag försöker att njuta av värmen så mycket jag kan mina sista dagar här. Och mitt fåfängliga jag gläder sig över den solbränna jag lyckats få.

Vad mer ska jag skriva. Livet och vardagen här fortsätter och jag trivs oförskämt bra. Jag har nu varit här så länge så att damen i kassan i den lokala butiken alltid frågar om jag har med min egen tygkasse före hon börjar packa mina varor i plastkassar (Då man är och handlar packar de alltid ens varor i plastkassar och plastkassarna är för övrigt ganska små och de packas alltid bara halvfulla, så överlag har folk alltid minst tre plastkassar med sig då de går ut från butiken). Efter tre veckor märkte jag också att växlarna på min cykel faktiskt fungerar och jag har blivit ganska duktig på att cykla i lös sand. Jag har sett min första skorpion. Jag har klättrat i träd. Jag har fått några nya vänner och jag har fått uppleva åskvädret jag önskade. Det här med oväder är lite speciellt här på natten. Först och främst för att det är mörkt. När det blixtrar lyser hela himlen upp. Och fast blixtarna är så långt borta att ljudet aldrig hinner fram före det dör ut så syns de helt tydligt. Det blixtrar liksom massor så att det ser ut som att hela himlen brinner, men man hör aldrig någon åska.

Igår fick vi också färdigt skrivet det engelskamaterial som vi arbetat med de två senaste veckorna. Materialet ska till en förskola här i staden, som främst fungerar på frivillig basis, och som inte har så mycket material eller resurser att utgå ifrån.