Windhoek

Efter att ha trivts så bra där uppe i norr var jag först lite skeptisk att komma till Windhoek. Jag trivdes med att leva landsbyggdsliv och att dela gårdsplan med getter och höns och att kunna gå fram och hälsa på åsnorna som står och betar i var och varannan buske då jag gick ner till floden. Det kändes lite jobbigt att lämna och det kändes lite jobbigt att behöva börja på nytt.

Men när jag väl kom fram till Windhoek började jag nog mer och mer tro att det kommer att bli bra det här också.

Efter att ha ätit kungligt tre dagar i rad under Etoshahelgen, så tänkte jag att det nu var dags att gå tillbaka till den enkla livsstilen igen. Jag trivs trots allt med det. Att leva billigt, men att sedan med jämna mellanrum få äta riktigt kungligt. Men tydligen hade någon annan tänkt annorlunda eller så råkade jag bara befinna mig på fel/rätt plats vid fel/rätt tillfälle eller känna just rätt människor, för även på måndag råkade jag bli bjuden på en trerätter middag och med två mellanrätter.

Kudu på fredag, oryx på lördag och springbock på måndag. Hela situationen är lite komisk. Jag visste att vi skulle få någon typ av mat dit vi for, men när jag kommer fram till restaurangen och ser att bordet är dukat med tre vinglas per person och tre uppsättnignar med bestick inser jag att det här kommer nog att bli en finare middag än vad jag först trott. Och maten vi får är upplagt fint och estetiskt och allt känns väldigt proffsigt. Alla vimsiga servitriser i all sin ära (det är ingen brist på dem i den här delen av världen), men på något sätt känns allt mer fint på riktigt om servitriserna vet vad de håller på med. Och att desserten består av varm chokladkaka, amarolaglass och exotiska frukter är ju inget annat än helt rätt.

Plötsligt kände jag mig väldigt välkommen till Windhoek. Mitt förra minne av Windhoek var inte direkt negativt, men inte var det en stad som jag uppfattade som speciellt vacker heller. Men plötsligt visade den sig från en helt annan sida. Det kan hända att det är de många regnen som får allt att se så grönt och vackert ut och det kan hända att det bara var själva platsen vi befann oss på som var full av palmer och rosor i olika färger och belägen uppe på sluttning av ett berg så att man kunde se ner över en stor del av staden. Plötsligt så såg jag bara allt det fina som staden hade att erbjuda.

Middagen för övrigt var helt trevlig också. Jag var lite skeptisk till den också eftersom jag visste att det skulle vara en massa finländare där och att alla bara skulle prata finska. Men samtidigt kändes det ganska bra att få träffa en massa finnar dagen efter att de finska lejonen briljerat på isen. Jag vet inte om jag haft lite förutfattade meningar om finnar, eller om finnarna bara förändras när de bott utomlands en tid, men alla verkade vara så trevliga. Och förvånansvärt många av dem kunde någorlunda svenska. En visade sig till och med vara hemma från Jakobstad. Världen är liten.

 Jag fick också träffa det par, i vars hus min lilla lägenhet finns som jag ska bo i sen när jag börjar jobba här på riktigt. Och jag fick höra av de andra praktikanterna att detta par sett fram emot att jag ska komma dit. Tydligen är min tid här mycket mera förberedd än vad jag kunnat ana.