<>Vinnare

Idag har jag vunnit. Jag är inte riktigt helt säker på vad jag har vunnit över, för jag har svårt  att identifiera om det är över rädsla, trauma eller stolthet. Antagligen är det en blandning av alla tre, men kanske mest rädsla. Men vad spelar det för roll egentligen vad det är, för jag är ändå en vinnare.

I och med att jag använde min mössa iförrgår, har jag använt allt som jag har haft med mig hit. Flera gånger har jag förundrats hur bra mitt spontana packande faktiskt lyckades.

Sista dagen på jobb imorgon. Jag har trivts och mina kollegor är härliga. Lite afrisknskt vimsiga, men alldeles underbara. 

Efter att kameran har fått vila en tid, har den nu fått börja följa med ibland igen. Det är lätt att fota då man bara ser skönhet åt vilket håll man än tittar.

”Once upon a time there was a little girl...”

Glädje i vardagen fortsätter att inkasseras

Två dagar kvar med de små söta. Jag ska krama dem och njuta av dessa två dagar.

Jag har fått sitta i köket och se på då man tillreder traditionell namibisk middag åt mig. Jag får äta en utsökt middag med händerna.

Jag har träffat en del människor som jag träffade så där snabbt redan ifjol. Men de ser så mycket vuxnare och stiligare ut nu. Hur kan de ändra så mycket på bara ett år.

Jag har fått en inbjudan hem till en matematikprofessor och hans fru med familj.
Jag har en taxichaufför som kör mig vart jag än vill.
Jag har köpt nya skor. De kommer antagligen inte att vara bekväma att gå med i mer än tio minuter, men de var alltför fina och alltför billiga för att jag skulle kunna låta bli.

Några av mina vänner har idag bjudit in mig till en avskedsfest de ska ha åt mig på lördag. Tänk att det finns människor här som ordnar fest för mig. Mitt hjärta berörs. Jag tror till och med att jag vet var familjen bor, i vars hus festen ska vara.
Böner som inte ens betts blir besvarade.

Och det är roligt att kunna läsa hur bra det går för mitt fotbollslag i sommar. Tänka att jag kanske redan nästa vecka får spela med dem.

Bägaren blir bara större och större, men ändå fortsätter den att flöda över.

God Dag och Kväll

Min angenäma vardag fortsätter. Gratis mat fortsätter att komma till mig. Människor hämtar mig och för mig dit jag ska, utan att jag har frågar eller ordnar något. Det finns tydligen andra som har sett det som sin uppgift att ordna skjuts åt mig. 

Jag har lekt maffia på restaurang och fått tillsägelse att vi ropar så mycket att vi stör de andra gästerna. Jag kände mig mera stolt än besvärad. 

En välklädd man går mig ända hem, fast det är flera kilometer i totalt motsatta riktningen än vart han egentligen är på väg. 

Jag ser på film med mina fina värdar. 

Jag tycker om söndagar.

Av 87 dagar i Namibia återstår nu endast nio och en halv.

Messomarn

Gott folk. Den mörkaste tiden på året här är förbi och nu går vi mot ljusare tider. Skillnaden vad gäller antalet timmar dagsljus mellan sommar och vinter i den här delen av världen är inte speciellt stor, men iallafalll, nu har det vänt.

Förra midsommaraftonen firades på en buss på väg från Windhoek till Zambia. Detta år hålls jag i Windhoek. Nu få kvällen for jag med några vänner här på besök till ett annat hem. Och jag fick ut saker från kvällens diskussioner, så jag ansåg kvällen vara lyckad. 

Nu sitter jag här i mitt lilla krypin igen och dricker lite vin, äter lite ost och choklad och har det riktigt bra. För det är inte alls så tragiskt som det låter. Jag har en bra midsommarafton och jag har fått ta emot så mycket den senaste veckan så nu sitter jag och funderar lite på det. Men mest är jag bara tacksam och njuter.

Vänligheten och gästfriheten hos människorna jag känner här når nya höjder. Folk tar med mig till en massa olika ställen, de hör av sig och undrar hur jag har det, jag får besöka olika hem och ibland blir jag hemskjutsad efteråt också. Jag får inte bara vara med, jag får vara en del av gemenskapen också.

Här i början av veckan var jag lite ledsen över att snart vara tvungen att åka härifrån. Den senaste tiden har jag lärt känna mera människor och jag trivs bättre och bättre för varje dag som går. Jag kommer nog fortfarande att sakna en massa olika saker när jag åker härifrån, men nu har jag igen blivit viss om att det viktiga är ju trots allt inte var jag är, utan att vara där jag är. Så istället för att sakna på förhand, ska jag njuta och ta vara på varje ögonblick som ges.

Igår var jag och återupplevde platser från ifjol. Det var egentligen inte tänkt att promenaden skulle bli så lång, men helt plötsligt hade två timmar gått och jag hade hunnit besöka två familjer på vägen och befann mig plötsligt vid Paulinum. 

Jag gick runt på området och kom ihåg olika scenarier från ifjol och jag satt på min alldeles  egna ”morgonplats”. 

Efter att ha blivit förvånad över att det finns folk här som kan min Namibianummer utantill, så har jag ikväll nästan lärt mig det jag också. Jag tror att jag kan det nu. Om jag kommer ihåg det ännu imorgon är osäkert.

Igår fick jag ett kort besök. Min gäst hade med sig en coca-cola burk åt mig som present. Det tycker jag är ganska rart.

Min taxichaufför Israel som tar mig till och från jobbet varje morgon lär mig en massa olika saker. Så nu kan jag lite mera om bilar än jag visste tidigare, jag vet mera om staden jag bor i och dess områden än vad jag skulle veta annars, samt en massa andra random saker. 

Så med dessa randomuppdateringar vill jag önska er en riktigt trevlig midsommar. 

Frid, fröjd och fruktsallad

Inspirerad

Jag läser och jag är motiverad. Just nu är jag faktiskt jätteinspirerad att dyka djupare ner och förstå, avslöja lögner och hitta sanningar. Jag tycker att det är intressant med människor som utmanar mig utan att ens veta om det och utan att ha sagt något speciellt. Jag tror nog jag behöver människor som utmanar mig.

Och för övrigt följer jag tidsplanen ganska bra med min dagliga Dallasläsning.

Annars känns det inte speciellt lockande att åka tillbaka till Finland just nu. Men det finns två saker som gör att hemresan ändå känns lite okej. 

1. Att få träffa Malin och flickorna 21 juli.
2. Att få börja spela fotboll med mina rödklädda tjejer igen.

Och om jag tänker efter kommer jag nog på en massa andra saker också. Men just nu är jag ganska tillfreds med att vara skeptisk och tro att allt är bättre här. För jag vet nog innerst inne att det kommer att bli bra när jag väl är tillbaka på finländsk mark igen.

Lite för snart

Och plötsligt går det upp för mig att det imorgon är exakt två veckor tills mitt flyg lyfter. Två veckor är ju ingenting. Dessa två veckor kommer att gå snabbt. Tyvärr.

Efter att först ha varit lite skeptisk att åka från bushen och hela min tillvaro där hit till Windhoek, kan jag säga att jag börjat trivas riktigt bra här. Till stor del beror det nog på att jag börjat känna mera människor här och flera av dem kallar jag nuförtiden inte bara bekanta utan även vänner. Men överlag känner mig hemma och bekväm här nu. Det känns så självklart att det är här jag ska vara och jag njuter av min vardag och allt vad det innebär. Måste jag faktiskt åka härifrån snart.

Av alla ställen jag varit på här i Windhoek tycker jag faktiskt att just min jobbplats långt bort i slummen är en av de allra finaste. Så mycket vackert på ett och samma ställe. Jag kan se bergen därifrån. Jag ser alla skjulen på sluttningen och all sand och allt gräs som finns runtomkring. Det ser ut som ett litet idylliskt township. Många gånger har jag också trott mig ha havsutsikt. Efter att titta lite närmare märker jag nog alltid att det egentligen bara är en blå vägg (med mtc reklam ;) eller ett stort plåttak (det finns två potentiella hav). En sol som lyser från en oftast klarblå himmel kanske bidrar till att allt ser vacker ut, men hursomhelst, vart jag än tittar ser jag bara en massa skönhet.

Efter en helg i Johannesburg känns kvällarna och nätterna här i Windhoek inte alls speciellt kalla mera. För i Johannesburg var de kalla. Men med tre filtar, yllesockor, stickatröja och goretexbyxor så blev natten nästan behaglig. Samtidigt var jag också lite för lycklig och tacksam för att kunna lida av kölden.

Jag vet inte om jag lever lite i en dröm här då nästan allt känns så bra eller om jag helt tvärtom bara kommit djupare in i verkligheten och får se mera av det liv som faktiskt finns tillgängligt. Jag vill ju tro att det är det senare, men samtidigt vet jag att min vardag kommer att bli helt annorlunda igen då jag kommer tillbaka till Finland. Jag menar inte att den kommer att bli dålig, men det finns så mycket som jag har och trivs med här som på något sätt känns att kommer att vara så väldigt långt borta från min vardag i Finland. Det är inget jag oroar mig för eller egentligen tänker på, men tanken finns ändå där någonstans i mitt undermedvetna som en reell möjlighet. 

På tal om bl.a. Gud, sannolikhet, tid, sammanträffande och välsignelser

Jag vet inte vad jag ska sätta för rubrik, så den blev lång. Men det finns också risk att detta  inlägg blir långt, så gratulerar om du orkar läsa till slutet i såfall. 

Jag minns inte om det var på måndag eller tisdag jag plötsligt fick för mig att jag vill till Botswana. Att få besöka nya länder har ju aldrig varit något jag tackat nej till, så i princip så var det kanske inte så konstigt, men det kom bara helt plötsligt och jag visste ju egentligen inte vad jag vill göra där. Jag hade inga konkreta planer eller önskemål alls. Jag fick bara ordet det ordet i mina tankar och att jag ville se det landet. 

På tisdag då jag var och hjälpte till att ställa i ordning för ett kalas hos några bekanta här i stan, fanns ordet fortfarande i mina tankar och plötsligt kom jag att tänka på att en god vän här var på väg till Johannesburg över helgen. Jag visste att det var på någon form av konferens han skulle på, men inte desto mera och inte hur de åker dit. För mina inre ögon försöker jag se Afrikas karta framför mig och komma ihåg hur Windhoek och Johannesburg förhåller sig till varandra. Borde inte den närmaste vägen dit vara att köra genom just Botswana. Under en lugnare stund under kalaset sen sätter jag mig ner i soffan i Hatakkas vardagsrum och får plötsligt syn på Lonely Planet för Namibia och Botswana. Jag hämtar den och hittar en karta som täcker ett tillräckligt stort område. Mycket riktigt så är det kortaste avståndet att köra genom Botswana. Men att ta en annan väg och köra lite längre söderut och köra runt Botswana och således bara behöva korsa en gräns är inte heller någon omöjlighet. Eftersom Immanuel var den enda jag kände här i Windhoek när jag kom hit är det honom jag haft mest kontakt med. Jag hade bara träffat honom en gång, men att skicka omotiverade meddelanden kändes ganska normalt. 

För plötsligt hade jag fått för mig att jag kanske kunde åka med honom och hans vänner till Sydafrika. För troligtvis kommer jag att vara ledig på fredag. Så jag tänkte att jag skriver och frågar om de kommer att åka genom Botswana  då det åker till Johannesburg. Om det åker direkt till Sydafrika så får det vara. Men ifall det är så att de faktiskt åker via Botswana, så ska jag be över saken och sedan diskret undersöka möjligheten att få åka med, ifall det visar sig att jag faktiskt är ledig på fredag. Så jag skickar mitt meddelande, och senare på kvällen får jag svar att de kommer att åka genom Botswana. Så jag svarar bara ”Coolt. Jag hoppas att jag kan åka till Botswana någon dag också.” Sen tänker jag inte så mycket mera på det, men säger åt Gud att om det är såhär han har tänkt, så får han se till att jag faktiskt kommer mig iväg dit. Och eftersom vi halvt hade bestämt att vi skulle ses på onsdag, eftersom han åker iväg på torsdag och sedan kommer att vara borta resten av veckan, så tänker jag lite för mig själv att Gud kanske vill vara rolig den här gången och ifall jag faktiskt kommer att få åka så kommer han att låta mig veta det först dagen före.

På onsdag träffas vi sen efter att jag slutat jobba. Jag nämner ingenting. Men vi pratar lite om konferensen han ska på. Jag får reda på att han har fått en extra plats dit eftersom man skulle ha anmält sig för flera veckor sedan och redan betalat allting och allting är ordnar med inkvartering i olika hem där osv, men att han hade fått ta någon annans plats då en person som var anmäld blev förhindrad. Så det är en tillräckligt stark bekräftelse för mig att min tid för Botswana inte är ännu. Det var nog bara något jag fick för mig. Och det känns helt bra ändå. En lång helg att bara få ta det lugnt är inte så dåligt det heller. Så vi går och ser film med en av hans vänner Florence och efteråt åker jag hem och tänker inte mera på det, utan går istället ut och tittat på och beundrar månförmörkelsen, förundras lite över att detta var en dag som jag ätit marshmellows till lunch och popcorn till middag.

På torsdag är det 16 juni och det innebär att det är African Child day . Så dagen till ära åker jag iväg med mina fina, härliga små till en annan förskola och firar dagen där med barn från två andra förskolor. Dagen till ära har också min kamera fått följa med och när jag sedan på eftermiddagen efter att ha kommit hem sitter och sätter in fotonen till datorn får jag plötsligt ett meddelande. Det är Immanuel och frågan lyder ”Har du dina papper klara ifall jag skulle fråga dig ifall du vill åka med till Sydafrika”. Jag är mest bara förundrad. Är han allvarlig. Är det ens möjligt eller är det bara något han kommit på. Några sekunder senare kommer nästa meddelande ”bussen far kl 5”. Jag tittar på klockan, om han är allvarlig har jag två timmar på mig före jag måste åka iväg hemifrån. Jag skrattar lite för mig själv över roligt Gud kan vara samtidigt som jag skuttar av glädje, för på något sätt hade jag en så stark känsla av att det var det här jag skulle, samtidigt som jag dagen innan konstaterade att det nog ändå inte skulle lyckas. Så jag ringer honom och frågar om han faktiskt är allvarlig, före jag på riktigt ska börja våga tro att allt kommer att fixa sig och jag faktiskt kommer att få åka. Och mycket riktigt, så var en en dam som var anmäld, men som senare konstaterat att hon inte kunde åka så han skulle ännu ta reda på om jag kunde ersätta henne, men allt verkade så. Så efter att han kontrollerat det och jag pratat med min boss och värd så är allt klart. Så jag packar, jag fixar, jag städar och samtidigt försöker jag fundera lite på vad det egentligen är jag ska på. På vägen till bussen ringer jag för att ännu fråga om det är något speciellt jag behöver ha med mig. Det är det inte, men istället har det visat sig att damen som jag skulle ersätta, kan komma trots allt. Så det finns alltså inga lediga platser mera. Men det finns ändå en möjlighet att det kan vara någon annan som inte kan komma, så det finns ännu möjlighet att få komma med. Och nu är jag fast besluten om att om allt har ordnat sig så här långt så kommer jag nog att komma mig iväg. Lite tvivel försöker smyga sig på, men jag gör mitt bästa för att hålla det borta. Nu ska jag med på den bussen.

Och genast jag kommer dit träffar jag en annan ung dam som jag träffat några dagar tidigare och som i sista stund blivit förhindrad, så hon ger gärna bort sin plats. När jag ska stiga på bussen kommer ett annat par fram till mig som jag träffa helgen innan och säger att här får jag lite färdkost. Det var tänkt för deras dotter, men hon vill inte ha det, så här får jag hennes mat som visar sig vara kyckling och några frukter. ;) Det här med att äta kyckling på bussresor i Afrika känns på något sätt bekant från förra året. ;)

Jag är på väg. Jag är på väg och jag ska få åka genom Botswana. Det som bara kom som en tanke från ingenstans 2-2 dagar tidigare var helt plötsligt verklighet. Samtidigt börjar jag fundera på varför jag egentligen vill till Botswana och kommer fram till att mest är det nog bara för att uppleva ett annat land och att få se naturen och bergen och bara allmänt se hur det ser ut där, så att bara åka igenom landet med buss räcker nog helt bra. Plötsligt slår det mig att nu när vi åker iväg kommer solen att börja gå ner och den tid vi kommer att åka genom landet kommer det att vara kolmörkt. Detsamma kommer att gälla på hemvägen. Men hur som helst kommer jag att få befinna mig i landet och jag kommer att få åka flera hundra kilometer längs vägarna där fast jag knappast kommer att kunna se speciellt mycket. Vi åker över den Namiska gränsen och stämplas ut ur landet. Vi åker vidare några hundra meter och kommer till gränsövergången i Botswana och alla får sin pass stämplade och får således åka in i landet. Det ända vi behöver nu är ett ”driving permit” för att få åka in i landet. Men just då slår klockan tolv och människorna vid gränsövervakningen har fast beslutat sig för att nu är deras arbetsdag slut. Så fast det vara är ett enda papper som ska stämplas säger det att vi får vänta till kl 6 nästa dag då de öppnar igen. Och gränsövervakarna i Botswana ändrar sig inte. Det är en av de fantastiska sakerna hur saker fungerar i Afrika. Speciellt i vissa lyckligt utvalda länder. Ibland är tidsbegreppen väldigt flytande och några timmar hit eller dit spelar inte så stor roll. Men tydligen så var det på minuten den här gången. 

Och lite skulle jag vilja vara led att det fördröjer vår resa med över sex timmar och att vi kommer att komma försent till den första dagen av konferensen. Men samtidigt kan jag bara le för mig själv att just på grund av det här kommer jag att få se Botswana i dagsljus, efersom vi åker iväg ljust då solen börjar gå upp. 

Och resten av resan går bra. Jag bjuds på varm mat två gånger under resan. Jag blir inkvarterad hos en helt underbar sydafrikansk kvinna. På konferensen får jag träffa massvis med härliga människor. Kan faktiskt människor vara så här trevlig och vänliga. Jag känner ingen av dem från tidigare men alla bara tar emot mig med öppna armar och är helt fantastiska. Ännu en gång under min Afrikatid fylls jag av förundran. Varför ges detta till mig. Men nu förmår jag ta emot det. På dagen är det program. På kvällen är det sedan Dance party. Däremellan är det dock tre timmars paus. Under den tiden blir jag inbjuden till några från Angola som också är på konferensen och bor alldeles i närheten. Jag får åter en gång använda alla portugisiska ord jag kan och den här gången är det faktiskt fler än sist, för under en av mina lediga kvällar här googlade jag faktiskt användbara portugisiska fraser och satt och lärde mig dem utantill. Jag spelat bordsfotbollspel på blodigaste allvar. Jag blir åter en gång bjuden på mat och dryck. Jag får en riktigt festligt kväll på alla sätt och vis och för stunden känns det som att hela världen samverkar till mitt bästa. 

På väg tillbaka till konferensområdet går jag och hoppar och dansar längs trottoarkanterna längs Johannesburgs gator samtidigt som vi går och skrattar och sjunger. Ni vet sådär som då man känner sig nästa lite onödigt fri och då nästan alla spärrar är borta.

Och att vara på ett Dance Party med en massa afrikaner är ju något i en klass för sig. Först och främst är det ganska häftigt att de har party av den storleken i en kyrklokal. Och att människor i alla åldrar intar dansgolvet och att alla faktiskt ser ut att ha roligt. Och waka waka är nog en sång det är obligatoriskt att dansa till i Sydafrika. 

Det finns egentligen så mycket jag kunde berätta. Som att jag där i Sydafrika på en konferens som jag plötsligt halkade in på träffar en sydafrikan som numera bor i Ukraina och för en månad sen såg en av mina barndomsvänner från Purmo just där i Ukraina. Eller när vi satt och sjöng gospel och dansade i bussen. Eller då vi satt under filtarna och berättade spökhistorier mitt i natten (åker man buss mellan Windhoek och Johannesburg har man mååånga timmar på sig att försöka underhålla sig). 

Samtidigt som det finns mycket att berätta finns det också mycket jag inte vet hur jag ska beskriva. En del saker ligger djupare än på en beskrivbar nivå.

Men hur som helst så får jag inte sannolikhetsläran att nå ett acceptabelt resultat. Det har varit alltför många konkreta bönesvar, sammanträffande och helt enkelt bara lustiga händelser på bara några få dagar. 

Och under mina fyra dygn på resa har jag inte betalat en endast cent för någonting och man kan verkligen inte säga att det inte gått någon som helst nöd på mig. Det är spännande att leva. 

Mest söndag

Eftersom det var pingst i söndags tänkte jag att bara jag talar tillräckligt mycket på alla möjliga språk jag kan några ord av, så kanske jag plötsligt börjar tala dem flytande. Man kan ju inte vara säker på att det inte fungerar före man har provat. Främst var det finskan det gällde. Det fungerade dock inte den här gången. Men det bidrog iallafall till att jag fick sagt ganska mycket som jag normalt inte självmant skulle ha börjat diskutera, så det kan hända att jag vann ändå.

Jag var på min första gudstjänst här i Windhoek igår också. Under kungörelserna påminner prästen församlingen om att toalettpappret inte är för ”take away” och att ifall någon ändå råkar ha tagit det, så är det inte acceptabelt att använda handduken istället.

Mitt söndagskaffe fick jag dricka på en stor solig terass på ett slott med utsikt över nästan hela Windhoek. Jag beställde en Amarolalatte och en bananasplit. Amarolalatte fanns förstås inte på menyn. Där fanns det inte ens vanlig latte. Men eftersom det var just det jag ville ha då beställde jag det ändå. Jag vet inte riktigt varför, men på något konstigt sätt ger det en viss tillfredsställelse att beställa sådant som inte finns och sedan få det. Inte att fråga och vara sådär jobbig och krävande och aldrig vara nöjd, utan att fråga sådär vänligt och sedan bara se dem i ögonen och le med sitt vackraste leende. När min latte sedan serveras ser jag till min stora glädje att den serveras ur ett 4 dl glas utan att jag ens bett om det. Jag vet inte om det bara jag som skaffat mig konstiga vanor eller om det är typ resten av jordens befolkning har fel uppfattning om hur en latte ska vara, men alla latten som serveras på olika cafén är ju alltid så små. 

För övrigt så undrar jag, hur mycket går vi inte miste om dagligen bara för att vi inte frågar efter det. Ibland låter jag bli att fråga fast jag nästan med 100% säkerhet vet att jag skulle få det om jag bara bad om det. Det finns så mycket kraft i bara en fråga, samtidigt är det många gånger så stort motstånd. 

Fast jag varit till Katutura under båda mina lediga dagar så kändes det ändå roligt att få åka tillbaka till arbetet idag. Jag tycker om mina små där. En av lärarna var borta så fick ta över en annan grupp. Sådant börjar bli vardag nu. Men eftersom det är i Afrika så känns det helt okej. Det skulle kännas mera konstigt om man inte tvingades vara flexibel. Första dagen jag kom på jobb och knappt hade sett barnen sade en av lärarna att hon far på möte nu så jag får ta hand om hennes grupp. Jag får göra precis vad jag vill med dem. 

Imorgon ska jag på mitt andra 6-års kalas under min Afrikavistelse. På förra kalaset åt man även tårtan med händerna. Denna gången är födelsedagsbarnets föräldrar finländare, så den här gången tror jag det blir lite mera traditionellt. 

Jag orkar inte skriva något djupt idag.

När veckan går mot sitt slut

En vecka till här i Afrika börjar vara förbi. En vecka som började väldigt kall, men sedan den iskalla dagen på tisdag bara har blivit varmare och varmare för varje dag som går och som lämpligt nog lär nå sitt maximum just i morgon, söndag. 

Fortfarande är det en dag kvar av veckan, men jag har haft en bra vecka så här långt, så det spelar inte någon roll hur morgondagen blir. Jag kommer nog att vara nöjd ändå.

Detta har också varit veckan då jag hittat en till favoritrestaurang. Tänk att jag sysslar med sådant. Men biffen jag fick igår var nog helt enkelt bara riktigt, riktigt bra. 

Igår kom det också två nya finländare hit till staden. Under mina två månader här i Namibia har jag nog pratat mera finska än vad jag gjort den återstående delen av mitt liv hittills. Jag tror det är karaktärsbyggande. En hurudan karaktär det sedan bygger upp är en annan fråga. 

Jag trivs bra på mitt jobb och jag börjar känna barnen bättre och bättre för varje dag som går. På fredag spelade jag fotboll med de tuffa pojkarna. Det är inte bara roligt och lärorikt att vara där, utan också väldigt tacksamt, för alla bara tycker om en, vad man än gör. Ja, fast man inte gör något också. För varje dag som går når jag också fram till nya barn. På ett sätt känns hela tillvaron så overklig. Samtidigt är den så påtagligt närvarande hela tiden. 

Idag har jag varit och yrat på i slummen med Immanuel, en vän från i fjol. Jag hade egentligen ingen aning om vart jag var på väg när jag åkte iväg på morgonen. Taxichauffören tittade tveksamt på mig då han stannade vid bensinstationen där jag skulle träffa Immanuel och frågade om jag verkligen skulle stiga av där. När jag sade ja, tittade han igen på mig och sade att han inte tycker om att släppa av folk ensamma på sådan där ställen och att jag måste vara försiktig och inte prata med någon. Tio minuter senare kom samma taxichaufför fram till mig där jag stod och väntade och frågade om allt fortfarande är okej och påminde mig om att vara försiktig. Han hade tydligen väntat där för att försäkra sig om att inget skulle hända. Det är förvånansvärt hur en person som jag inte känner och som ena stunden bara pratar en massa strunt, nästa stund ändå visar så mycket omsorg. Jag blir nog bra omhändertagen här. Det spelar tydligen ingen roll vart jag åker.

Hur som helst hittade jag Immanuel efter ett tag. Det är för övrigt lite intressant i sig att leta efter någon då man inte är helt säker på hur personen ser ut och inte vet var på ett stort område personen förväntas befinna sig. Men samtidigt är det bland annat sådant som gör livet intressant. 

Vi for sedan tillsammans med några av hans vänner till något typ av center för hemlösa barn. Dit kommer man om man kör så långt in i slummen man kommer och sedan fortsätter lite till då de enligt mig riktiga vägarna tar slut. 

Senare på eftermiddagen blev det en lång promenad genom stan med intressanta samtal. 

Att sedan på kvällen få börja runda av dagen genom att åter en gång nöjd, glad och tacksam få sitta på balkongen/terassen och dricka en latte (ur en youghurtburk i brist på muggar av anständig storlek) och se när solen går ner kan ju heller aldrig bli fel. Än en gång har jag fått en vecka här i Namibia som varit värd att levas.

Ord

Ibland så innehållsrika, men ibland så fattiga. Vissa gånger går det att beskriva så mycket med bara ett enda ord, medan det andra gånger inte skulle räcka med en hel bok. 

Ibland kan de vara så uppbyggande. Men ibland så nedbrytande.

Jag har länge trott att ord inte har haft så stor betydelse för mig. Folk säger så mycket åt höger och vänster utan att varken tänka sig för eller att mena det de säger. Till hur stor glädje är en komplimang om det är alldeles uppenbart att det inte ligger något som helst bakom det. Och hur mycket betyder löften då det är uppenbart att de är alldeles tomma. Eller ibland kan det faktiskt kanske vara till lite glädje, för jag märker att det finns en vilja hos den som lovar, fast det inte finns förmåga att uppfylla det. 

Ibland är det också kanske bra att folk inte menar det de säger, men i sådana fall kan de väl lika bra lära sig att hålla käft.

Men ord har nog större makt över mig än vad jag trott. Och då menar jag mest på ett positivt sätt. Ord i negativa bemärkelse har jag inte reflekterat över ännu, så det tänker jag inte uttala mig om. 

Under de senaste tiden, kanske främst det senaste året har jag märkt att ibland kan vissa välvalda ord i rätt tidpunkt spela all roll i världen. Kanske är det också jag som förändrats, så att jag nu tar till mig dem på ett annat sätt än tidigare. Till viss del beror det också kanske på en massa omständigheter runt omkring, men delvis tror jag också att jag är mera ”verbal” på den punkten än vad jag trott. Det gäller ju förstås att sila vad man tar till sig, men vissa välvalda ord i rätt tidpunkt har många gånger haft mycket större betydelse än vad jag kunnat ana. Att bara några enkla ord vid rätt tidpunkt kan göra så stor skillnad hade jag ingen aning om. Och vissa ord behöver inte ens komma i rätt tidpunkt, för vissa kommentarer bygger upp när än de uttalas. 

En del ord bygger upp för stunden, medan andra bygger upp för en hel livstid.

Det är förunderligt hur så lite kan göra så stor skillnad. Sådant som utåt sett bara är några enkla ord, kan vara en ytterst väsentlig del av en hel story. En story som inte alla gånger syns, men som ändå finns där.

Buffétbordets hemligheter

För det mesta tänker jag utan att skriva. Men den senaste tiden har jag mest skrivit utan att tänka. Så ni har nog knappast fått ut speciellt mycket av det jag skrivit den senaste tiden. Men å andra sidan har jag aldrig lovat att det jag skriver kommer att ha substans heller. 

Och för  mig tror jag att det många gånger kan vara bra att inte tänka så mycket. Det var ett råd som min fotbollstränare gav mig för något år sedan, och det är en klok person. Och nu har jag mer och mer börjat inse hur rätt hon hade angående det. Men jag borde kanske inte skriva så mycket de gånger jag inte tänker.

De som i någon mån har följt med hur jag har det här har förstått att jag har det bra. Det stämmer. Jag trivs med min tillvaro här. Men samtidigt är inte livet speciellt annorlunda än någon annanstans. Allting förändras inte och alla ens problem försvinner inte bara för att man reser bort. Men att komma bort ett tag kan bidra till att det är lättare att tänka nya tankar, plus att man får lite perspektiv på olika saker.

En av orsakerna att jag har det så bra här är att jag inte har någonting. Eller jag har en massa saker, men själv har jag inte fixat någonting, utan allt jag har, har jag fått ta emot. Jag tvingas leva i tro på ett helt annat sätt att allt kommer att ordna sig och att det jag verkligen behöver kommer jag att få. Och jag får så mycket mer än det jag verkligen behöver.

En annan sak som gör att jag trivs bra är att här har folk tid och ser en på ett helt annat sätt. Och har de inte tid så tar de sig det. I Finland har folk bråttom även det gånger de egentligen inte har något att göra.

Men den största orsaken till att jag trivs här är att jag mer och mer börjar förstå vilken verklighet jag lever i och vad det här buffétbordet som livet bjuder på handlar om. 

1) Är man på buffét får man välja precis vad man vill och hur mycket man vill. Jag behöver inte välja mellan två bra saker utan jag får ta av fast alla sorter. Det ena utesluter inte det andra. Det är liksom AND-AND principen som gäller. 

2) Folk från olika håll kommer att rekommendera en massa olika saker åt en, men jag har själv friheten att välja vad jag vill ha. Jag har också friheten att låta bli att ta av det jag inte vill ha. Det spelar ingen roll vad folk försöker få mig att inse, så har jag ändå rätt att avstå. Jag behöver inte tycka om det som alla andra gillar.

3) Om man tar av något som man sedan märker att man inte vill ha, så får man lämna det och ta av något annat istället. Har man gjort dåliga val, så innebär det inte att man inte kan ändra sig och välja något annat, bättre istället. 

4) Tar något på buffétbordet slut kan man lita på att det snart kommer att sättas fram mera. Man behöver inte raffa åt sig allt på en gång för att försäkra sig om att inte bli utan. Dessutom hinner hälften av maten kallna i sådana fall. 

5) Ibland händer det att det dukas fram speciellt bra saker som inte hör till det vanliga. Då kan det löna sig att försöka få av det, och lyckas man med det ska man vara glad och tacksam. Händer det dock att man missar en chans eller att en möjlighet rinner en ur händerna eller att man helt enkelt inte kan ta emot det just då, så kan man lita på att det kommer att komma nya tillfällen. Det kommer nödvändigtvis inte att bjudas på precis samma saker igen, men det kommer att komma nya chanser och de kommer att vara bra.

6) Fast man redan har fått en massa bra mat får man ändå äta hur mycket efterrätt man vill.

7) Det handlar inte om att hinna med så mycket som möjligt under så kort tid som möjligt. Det är inte den som äter mest eller som är först färdig som vinner. Det handlar mer om att hitta det som är bra och njuta av det. Sen får det ta så länge det tar. 

8) Ifall man trots allt inte hittar något som är bra eller är nöjd med det utbud eller den service som ges har man valt fel restaurang och det är definitivt fel kock som står för maten. Då skulle man nog göra klokt i att se sig om efter en annan.

Så fast jag var sjuk nästan hela tiden av min semester i Owamboland, så kan jag inte riktigt vara ledsen över allt jag missade där. Där jag ligger i min säng och funderar om jag ska orka vända huvudet till andra sidan eller inte är jag fullt medveten om att jag inte kommer att kunna utnyttja min gratis skjuts till Osikathi. Jag kommer inte heller att kunna åka till det hem Ongwediva jag bliivit inbjuden till och jag kommer inte heller en kunna ta tillvara alla andra möjligheter som uppenbarat sig där. Men jag har redan fått så många upplevelser under min vistelse här i Namibia, och fast jag inte kan ta emot de som erbjuds just nu, så kan jag vara säker på att de inte kommer att slut bara för det. Det kommer att dukas fram mera. 

För jag är säker på att jag valt rätt restaurang och att jag kan lita på min kock.

Och om man nu ska vara sjuk, så var Oniipa ett ganska bra ställe att vara det på.

Här och nu

Jag trivs bra här. Jag har inte längtat hem en enda gång ännu. Samtidigt börjar det känns okej att fara tillbaka till Finland också då den dagen kommer. Det finns många saker som jag ser fram emot att få göra där. Det är två helt olika vardagar, men båda är bra på sitt sätt. Möjligheter och tillfällen ges oberoende. Min avfärdsdag är varken något jag behöver vänta på eller fasa över. Jag får bara leva här och nu. Det handlar inte så mycket om var man är, utan att vara där man är.

igår satt jag och funderade på gemenskap och ensamhet en stund. Samma kväll får jag meddelande av alla mina tre män här i Namibia. Min granne i Nkurenkuru, min granne här i Windhoek som är på resa nu över helgen och en halvbekant från förra året som varit flitig med att höra av sig under min tid här i landet. Ingen hade egentligen något särskilt ärende utan alla ville mest bara höra hur jag hade det och försäkra sig om att allt var okej. På något konstigt sätt finns det oftast människor till för en var man än är. Men ofta har jag varit så inställd på vem det kommer att vara att jag inte sett de som verkligen är det. En del är nära, men inte tillgängliga. En del är tillgängliga men långt borta. Finns det de som är nära och tillgängliga är det en gåva man ska vara tacksam för.

När katterna är borta

Nu råder jag över ett helt huset. Koivulahtis är upp i norr i drygt en vecka och även min andra granne Aveshe som också bor i andra halvan av huset är borta nu över helgen. Så nu har jag förutom min egen lilla lägenhet också tillgång till en stor del av hela huset och allt som finns där. Jag känner mig viktig då jag sätter på larmet och låser grinden efter mig när jag går iväg.

Jag brukar inte se på så mycket filmer överlag, men till min stora glädje just nu så har jag en boss som har en boss som har en fru som har bra filmsmak. Och att min boss har lånat ca 20 av dem just nu passar mig ypperligt. Och när jag nu är ensam hemma får jag själv välja när, om och vilken jag vill se.

Idag märkte jag att det finns en avdelning med förmånligt kött i min lokala butik. Det är kött vars bäst före datum håller på och går ut. Så idag köpte jag 500g nötinnerfilé för drygt 3€. Och jag måste säga att jag blev riktigt nöjd med resultatet också. Nu när jag har ett helt kök för mig själv hela veckan så ska jag nog passa på och äta biff och experimentera i köket nästan dagligen.  Dessutom gjorde jag också min första hemgjorda latte på alternativa metoder idag. Jag kände min inte riktigt lika händig som den gången då jag i Nkurenkuru stekte ägg över levande ljus och på brödrosten när gasen i spisen tog slut just då jag skulle steka mina ägg. Men jag kände mig nog ganska duktig nu också och resultatet blev ljuvligt gott kaffe. Att dessutom få sitta och dricka den på en solig terass höjde njutningsraden ännu mera.
Hur kommer det sig att man alltid får bäst kaffe hemma?