Två dagar kvar med de små söta. Jag ska krama dem och njuta av dessa två dagar.
Jag har fått sitta i köket och se på då man tillreder traditionell namibisk middag åt mig. Jag får äta en utsökt middag med händerna.
Jag har träffat en del människor som jag träffade så där snabbt redan ifjol. Men de ser så mycket vuxnare och stiligare ut nu. Hur kan de ändra så mycket på bara ett år.
Jag har fått en inbjudan hem till en matematikprofessor och hans fru med familj.
Jag har en taxichaufför som kör mig vart jag än vill.
Jag har köpt nya skor. De kommer antagligen inte att vara bekväma att gå med i mer än tio minuter, men de var alltför fina och alltför billiga för att jag skulle kunna låta bli.
Några av mina vänner har idag bjudit in mig till en avskedsfest de ska ha åt mig på lördag. Tänk att det finns människor här som ordnar fest för mig. Mitt hjärta berörs. Jag tror till och med att jag vet var familjen bor, i vars hus festen ska vara.
Böner som inte ens betts blir besvarade.
Och det är roligt att kunna läsa hur bra det går för mitt fotbollslag i sommar. Tänka att jag kanske redan nästa vecka får spela med dem.
Bägaren blir bara större och större, men ändå fortsätter den att flöda över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar