Jag trivs bra här. Jag har inte längtat hem en enda gång ännu. Samtidigt börjar det känns okej att fara tillbaka till Finland också då den dagen kommer. Det finns många saker som jag ser fram emot att få göra där. Det är två helt olika vardagar, men båda är bra på sitt sätt. Möjligheter och tillfällen ges oberoende. Min avfärdsdag är varken något jag behöver vänta på eller fasa över. Jag får bara leva här och nu. Det handlar inte så mycket om var man är, utan att vara där man är.
igår satt jag och funderade på gemenskap och ensamhet en stund. Samma kväll får jag meddelande av alla mina tre män här i Namibia. Min granne i Nkurenkuru, min granne här i Windhoek som är på resa nu över helgen och en halvbekant från förra året som varit flitig med att höra av sig under min tid här i landet. Ingen hade egentligen något särskilt ärende utan alla ville mest bara höra hur jag hade det och försäkra sig om att allt var okej. På något konstigt sätt finns det oftast människor till för en var man än är. Men ofta har jag varit så inställd på vem det kommer att vara att jag inte sett de som verkligen är det. En del är nära, men inte tillgängliga. En del är tillgängliga men långt borta. Finns det de som är nära och tillgängliga är det en gåva man ska vara tacksam för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar