Mest söndag

Eftersom det var pingst i söndags tänkte jag att bara jag talar tillräckligt mycket på alla möjliga språk jag kan några ord av, så kanske jag plötsligt börjar tala dem flytande. Man kan ju inte vara säker på att det inte fungerar före man har provat. Främst var det finskan det gällde. Det fungerade dock inte den här gången. Men det bidrog iallafall till att jag fick sagt ganska mycket som jag normalt inte självmant skulle ha börjat diskutera, så det kan hända att jag vann ändå.

Jag var på min första gudstjänst här i Windhoek igår också. Under kungörelserna påminner prästen församlingen om att toalettpappret inte är för ”take away” och att ifall någon ändå råkar ha tagit det, så är det inte acceptabelt att använda handduken istället.

Mitt söndagskaffe fick jag dricka på en stor solig terass på ett slott med utsikt över nästan hela Windhoek. Jag beställde en Amarolalatte och en bananasplit. Amarolalatte fanns förstås inte på menyn. Där fanns det inte ens vanlig latte. Men eftersom det var just det jag ville ha då beställde jag det ändå. Jag vet inte riktigt varför, men på något konstigt sätt ger det en viss tillfredsställelse att beställa sådant som inte finns och sedan få det. Inte att fråga och vara sådär jobbig och krävande och aldrig vara nöjd, utan att fråga sådär vänligt och sedan bara se dem i ögonen och le med sitt vackraste leende. När min latte sedan serveras ser jag till min stora glädje att den serveras ur ett 4 dl glas utan att jag ens bett om det. Jag vet inte om det bara jag som skaffat mig konstiga vanor eller om det är typ resten av jordens befolkning har fel uppfattning om hur en latte ska vara, men alla latten som serveras på olika cafén är ju alltid så små. 

För övrigt så undrar jag, hur mycket går vi inte miste om dagligen bara för att vi inte frågar efter det. Ibland låter jag bli att fråga fast jag nästan med 100% säkerhet vet att jag skulle få det om jag bara bad om det. Det finns så mycket kraft i bara en fråga, samtidigt är det många gånger så stort motstånd. 

Fast jag varit till Katutura under båda mina lediga dagar så kändes det ändå roligt att få åka tillbaka till arbetet idag. Jag tycker om mina små där. En av lärarna var borta så fick ta över en annan grupp. Sådant börjar bli vardag nu. Men eftersom det är i Afrika så känns det helt okej. Det skulle kännas mera konstigt om man inte tvingades vara flexibel. Första dagen jag kom på jobb och knappt hade sett barnen sade en av lärarna att hon far på möte nu så jag får ta hand om hennes grupp. Jag får göra precis vad jag vill med dem. 

Imorgon ska jag på mitt andra 6-års kalas under min Afrikavistelse. På förra kalaset åt man även tårtan med händerna. Denna gången är födelsedagsbarnets föräldrar finländare, så den här gången tror jag det blir lite mera traditionellt. 

Jag orkar inte skriva något djupt idag.