När veckan går mot sitt slut

En vecka till här i Afrika börjar vara förbi. En vecka som började väldigt kall, men sedan den iskalla dagen på tisdag bara har blivit varmare och varmare för varje dag som går och som lämpligt nog lär nå sitt maximum just i morgon, söndag. 

Fortfarande är det en dag kvar av veckan, men jag har haft en bra vecka så här långt, så det spelar inte någon roll hur morgondagen blir. Jag kommer nog att vara nöjd ändå.

Detta har också varit veckan då jag hittat en till favoritrestaurang. Tänk att jag sysslar med sådant. Men biffen jag fick igår var nog helt enkelt bara riktigt, riktigt bra. 

Igår kom det också två nya finländare hit till staden. Under mina två månader här i Namibia har jag nog pratat mera finska än vad jag gjort den återstående delen av mitt liv hittills. Jag tror det är karaktärsbyggande. En hurudan karaktär det sedan bygger upp är en annan fråga. 

Jag trivs bra på mitt jobb och jag börjar känna barnen bättre och bättre för varje dag som går. På fredag spelade jag fotboll med de tuffa pojkarna. Det är inte bara roligt och lärorikt att vara där, utan också väldigt tacksamt, för alla bara tycker om en, vad man än gör. Ja, fast man inte gör något också. För varje dag som går når jag också fram till nya barn. På ett sätt känns hela tillvaron så overklig. Samtidigt är den så påtagligt närvarande hela tiden. 

Idag har jag varit och yrat på i slummen med Immanuel, en vän från i fjol. Jag hade egentligen ingen aning om vart jag var på väg när jag åkte iväg på morgonen. Taxichauffören tittade tveksamt på mig då han stannade vid bensinstationen där jag skulle träffa Immanuel och frågade om jag verkligen skulle stiga av där. När jag sade ja, tittade han igen på mig och sade att han inte tycker om att släppa av folk ensamma på sådan där ställen och att jag måste vara försiktig och inte prata med någon. Tio minuter senare kom samma taxichaufför fram till mig där jag stod och väntade och frågade om allt fortfarande är okej och påminde mig om att vara försiktig. Han hade tydligen väntat där för att försäkra sig om att inget skulle hända. Det är förvånansvärt hur en person som jag inte känner och som ena stunden bara pratar en massa strunt, nästa stund ändå visar så mycket omsorg. Jag blir nog bra omhändertagen här. Det spelar tydligen ingen roll vart jag åker.

Hur som helst hittade jag Immanuel efter ett tag. Det är för övrigt lite intressant i sig att leta efter någon då man inte är helt säker på hur personen ser ut och inte vet var på ett stort område personen förväntas befinna sig. Men samtidigt är det bland annat sådant som gör livet intressant. 

Vi for sedan tillsammans med några av hans vänner till något typ av center för hemlösa barn. Dit kommer man om man kör så långt in i slummen man kommer och sedan fortsätter lite till då de enligt mig riktiga vägarna tar slut. 

Senare på eftermiddagen blev det en lång promenad genom stan med intressanta samtal. 

Att sedan på kvällen få börja runda av dagen genom att åter en gång nöjd, glad och tacksam få sitta på balkongen/terassen och dricka en latte (ur en youghurtburk i brist på muggar av anständig storlek) och se när solen går ner kan ju heller aldrig bli fel. Än en gång har jag fått en vecka här i Namibia som varit värd att levas.