Jag vet inte vad jag ska sätta för rubrik, så den blev lång. Men det finns också risk att detta inlägg blir långt, så gratulerar om du orkar läsa till slutet i såfall.
Jag minns inte om det var på måndag eller tisdag jag plötsligt fick för mig att jag vill till Botswana. Att få besöka nya länder har ju aldrig varit något jag tackat nej till, så i princip så var det kanske inte så konstigt, men det kom bara helt plötsligt och jag visste ju egentligen inte vad jag vill göra där. Jag hade inga konkreta planer eller önskemål alls. Jag fick bara ordet det ordet i mina tankar och att jag ville se det landet.
På tisdag då jag var och hjälpte till att ställa i ordning för ett kalas hos några bekanta här i stan, fanns ordet fortfarande i mina tankar och plötsligt kom jag att tänka på att en god vän här var på väg till Johannesburg över helgen. Jag visste att det var på någon form av konferens han skulle på, men inte desto mera och inte hur de åker dit. För mina inre ögon försöker jag se Afrikas karta framför mig och komma ihåg hur Windhoek och Johannesburg förhåller sig till varandra. Borde inte den närmaste vägen dit vara att köra genom just Botswana. Under en lugnare stund under kalaset sen sätter jag mig ner i soffan i Hatakkas vardagsrum och får plötsligt syn på Lonely Planet för Namibia och Botswana. Jag hämtar den och hittar en karta som täcker ett tillräckligt stort område. Mycket riktigt så är det kortaste avståndet att köra genom Botswana. Men att ta en annan väg och köra lite längre söderut och köra runt Botswana och således bara behöva korsa en gräns är inte heller någon omöjlighet. Eftersom Immanuel var den enda jag kände här i Windhoek när jag kom hit är det honom jag haft mest kontakt med. Jag hade bara träffat honom en gång, men att skicka omotiverade meddelanden kändes ganska normalt.
För plötsligt hade jag fått för mig att jag kanske kunde åka med honom och hans vänner till Sydafrika. För troligtvis kommer jag att vara ledig på fredag. Så jag tänkte att jag skriver och frågar om de kommer att åka genom Botswana då det åker till Johannesburg. Om det åker direkt till Sydafrika så får det vara. Men ifall det är så att de faktiskt åker via Botswana, så ska jag be över saken och sedan diskret undersöka möjligheten att få åka med, ifall det visar sig att jag faktiskt är ledig på fredag. Så jag skickar mitt meddelande, och senare på kvällen får jag svar att de kommer att åka genom Botswana. Så jag svarar bara ”Coolt. Jag hoppas att jag kan åka till Botswana någon dag också.” Sen tänker jag inte så mycket mera på det, men säger åt Gud att om det är såhär han har tänkt, så får han se till att jag faktiskt kommer mig iväg dit. Och eftersom vi halvt hade bestämt att vi skulle ses på onsdag, eftersom han åker iväg på torsdag och sedan kommer att vara borta resten av veckan, så tänker jag lite för mig själv att Gud kanske vill vara rolig den här gången och ifall jag faktiskt kommer att få åka så kommer han att låta mig veta det först dagen före.
På onsdag träffas vi sen efter att jag slutat jobba. Jag nämner ingenting. Men vi pratar lite om konferensen han ska på. Jag får reda på att han har fått en extra plats dit eftersom man skulle ha anmält sig för flera veckor sedan och redan betalat allting och allting är ordnar med inkvartering i olika hem där osv, men att han hade fått ta någon annans plats då en person som var anmäld blev förhindrad. Så det är en tillräckligt stark bekräftelse för mig att min tid för Botswana inte är ännu. Det var nog bara något jag fick för mig. Och det känns helt bra ändå. En lång helg att bara få ta det lugnt är inte så dåligt det heller. Så vi går och ser film med en av hans vänner Florence och efteråt åker jag hem och tänker inte mera på det, utan går istället ut och tittat på och beundrar månförmörkelsen, förundras lite över att detta var en dag som jag ätit marshmellows till lunch och popcorn till middag.
På torsdag är det 16 juni och det innebär att det är African Child day . Så dagen till ära åker jag iväg med mina fina, härliga små till en annan förskola och firar dagen där med barn från två andra förskolor. Dagen till ära har också min kamera fått följa med och när jag sedan på eftermiddagen efter att ha kommit hem sitter och sätter in fotonen till datorn får jag plötsligt ett meddelande. Det är Immanuel och frågan lyder ”Har du dina papper klara ifall jag skulle fråga dig ifall du vill åka med till Sydafrika”. Jag är mest bara förundrad. Är han allvarlig. Är det ens möjligt eller är det bara något han kommit på. Några sekunder senare kommer nästa meddelande ”bussen far kl 5”. Jag tittar på klockan, om han är allvarlig har jag två timmar på mig före jag måste åka iväg hemifrån. Jag skrattar lite för mig själv över roligt Gud kan vara samtidigt som jag skuttar av glädje, för på något sätt hade jag en så stark känsla av att det var det här jag skulle, samtidigt som jag dagen innan konstaterade att det nog ändå inte skulle lyckas. Så jag ringer honom och frågar om han faktiskt är allvarlig, före jag på riktigt ska börja våga tro att allt kommer att fixa sig och jag faktiskt kommer att få åka. Och mycket riktigt, så var en en dam som var anmäld, men som senare konstaterat att hon inte kunde åka så han skulle ännu ta reda på om jag kunde ersätta henne, men allt verkade så. Så efter att han kontrollerat det och jag pratat med min boss och värd så är allt klart. Så jag packar, jag fixar, jag städar och samtidigt försöker jag fundera lite på vad det egentligen är jag ska på. På vägen till bussen ringer jag för att ännu fråga om det är något speciellt jag behöver ha med mig. Det är det inte, men istället har det visat sig att damen som jag skulle ersätta, kan komma trots allt. Så det finns alltså inga lediga platser mera. Men det finns ändå en möjlighet att det kan vara någon annan som inte kan komma, så det finns ännu möjlighet att få komma med. Och nu är jag fast besluten om att om allt har ordnat sig så här långt så kommer jag nog att komma mig iväg. Lite tvivel försöker smyga sig på, men jag gör mitt bästa för att hålla det borta. Nu ska jag med på den bussen.
Och genast jag kommer dit träffar jag en annan ung dam som jag träffat några dagar tidigare och som i sista stund blivit förhindrad, så hon ger gärna bort sin plats. När jag ska stiga på bussen kommer ett annat par fram till mig som jag träffa helgen innan och säger att här får jag lite färdkost. Det var tänkt för deras dotter, men hon vill inte ha det, så här får jag hennes mat som visar sig vara kyckling och några frukter. ;) Det här med att äta kyckling på bussresor i Afrika känns på något sätt bekant från förra året. ;)
Jag är på väg. Jag är på väg och jag ska få åka genom Botswana. Det som bara kom som en tanke från ingenstans 2-2 dagar tidigare var helt plötsligt verklighet. Samtidigt börjar jag fundera på varför jag egentligen vill till Botswana och kommer fram till att mest är det nog bara för att uppleva ett annat land och att få se naturen och bergen och bara allmänt se hur det ser ut där, så att bara åka igenom landet med buss räcker nog helt bra. Plötsligt slår det mig att nu när vi åker iväg kommer solen att börja gå ner och den tid vi kommer att åka genom landet kommer det att vara kolmörkt. Detsamma kommer att gälla på hemvägen. Men hur som helst kommer jag att få befinna mig i landet och jag kommer att få åka flera hundra kilometer längs vägarna där fast jag knappast kommer att kunna se speciellt mycket. Vi åker över den Namiska gränsen och stämplas ut ur landet. Vi åker vidare några hundra meter och kommer till gränsövergången i Botswana och alla får sin pass stämplade och får således åka in i landet. Det ända vi behöver nu är ett ”driving permit” för att få åka in i landet. Men just då slår klockan tolv och människorna vid gränsövervakningen har fast beslutat sig för att nu är deras arbetsdag slut. Så fast det vara är ett enda papper som ska stämplas säger det att vi får vänta till kl 6 nästa dag då de öppnar igen. Och gränsövervakarna i Botswana ändrar sig inte. Det är en av de fantastiska sakerna hur saker fungerar i Afrika. Speciellt i vissa lyckligt utvalda länder. Ibland är tidsbegreppen väldigt flytande och några timmar hit eller dit spelar inte så stor roll. Men tydligen så var det på minuten den här gången.
Och lite skulle jag vilja vara led att det fördröjer vår resa med över sex timmar och att vi kommer att komma försent till den första dagen av konferensen. Men samtidigt kan jag bara le för mig själv att just på grund av det här kommer jag att få se Botswana i dagsljus, efersom vi åker iväg ljust då solen börjar gå upp.
Och resten av resan går bra. Jag bjuds på varm mat två gånger under resan. Jag blir inkvarterad hos en helt underbar sydafrikansk kvinna. På konferensen får jag träffa massvis med härliga människor. Kan faktiskt människor vara så här trevlig och vänliga. Jag känner ingen av dem från tidigare men alla bara tar emot mig med öppna armar och är helt fantastiska. Ännu en gång under min Afrikatid fylls jag av förundran. Varför ges detta till mig. Men nu förmår jag ta emot det. På dagen är det program. På kvällen är det sedan Dance party. Däremellan är det dock tre timmars paus. Under den tiden blir jag inbjuden till några från Angola som också är på konferensen och bor alldeles i närheten. Jag får åter en gång använda alla portugisiska ord jag kan och den här gången är det faktiskt fler än sist, för under en av mina lediga kvällar här googlade jag faktiskt användbara portugisiska fraser och satt och lärde mig dem utantill. Jag spelat bordsfotbollspel på blodigaste allvar. Jag blir åter en gång bjuden på mat och dryck. Jag får en riktigt festligt kväll på alla sätt och vis och för stunden känns det som att hela världen samverkar till mitt bästa.
På väg tillbaka till konferensområdet går jag och hoppar och dansar längs trottoarkanterna längs Johannesburgs gator samtidigt som vi går och skrattar och sjunger. Ni vet sådär som då man känner sig nästa lite onödigt fri och då nästan alla spärrar är borta.
Och att vara på ett Dance Party med en massa afrikaner är ju något i en klass för sig. Först och främst är det ganska häftigt att de har party av den storleken i en kyrklokal. Och att människor i alla åldrar intar dansgolvet och att alla faktiskt ser ut att ha roligt. Och waka waka är nog en sång det är obligatoriskt att dansa till i Sydafrika.
Det finns egentligen så mycket jag kunde berätta. Som att jag där i Sydafrika på en konferens som jag plötsligt halkade in på träffar en sydafrikan som numera bor i Ukraina och för en månad sen såg en av mina barndomsvänner från Purmo just där i Ukraina. Eller när vi satt och sjöng gospel och dansade i bussen. Eller då vi satt under filtarna och berättade spökhistorier mitt i natten (åker man buss mellan Windhoek och Johannesburg har man mååånga timmar på sig att försöka underhålla sig).
Samtidigt som det finns mycket att berätta finns det också mycket jag inte vet hur jag ska beskriva. En del saker ligger djupare än på en beskrivbar nivå.
Men hur som helst så får jag inte sannolikhetsläran att nå ett acceptabelt resultat. Det har varit alltför många konkreta bönesvar, sammanträffande och helt enkelt bara lustiga händelser på bara några få dagar.
Och under mina fyra dygn på resa har jag inte betalat en endast cent för någonting och man kan verkligen inte säga att det inte gått någon som helst nöd på mig. Det är spännande att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar