För mig

Och lördagen som skulle bli bra, blev fantastisk. Det var liksom SÅ MIN dag.

Det känns som att jag skriver att jag förundras och är helt exalterad hela tiden. Men faktum är att de goda gåvorna bara fortsätter att komma in. Jag vet inte om det är att jag är som en uttorkad svamp som bara suger åt mig allt jag kan få, eller om varje dag som går bara

överträffar den föregående, men hur som helst njuter jag och tar till mig allt det fina med tacksamhet.

Jag fick påbörja dagen med att fara spela basket med det stora pojkarna och de två tuffa flickorna. 

Jag var på besök till en familj och fick mat och fick sitta och diskutera med en av de underbara damer jag mött här. Jag fick skjuts därifrån till nästa fest.

Fina vänner hade ordnat en avskedsbraaifest åt mig. En familj lånar ut sitt hus och säger att vi borde ordna fest hos dem oftare. Andra står i köket och tillreder en massa GODA gåvor. Jag äter med händerna. Jag får brev av alla med finare ord än vad jag trodde fanns som går rakt in i mitt hjärta. Även av människor jag knappt känner. Är det faktiskt möjligt att de gör allt detta och ordnar det för mig?? Jag trodde inte det kunde vara möjligt. Och hur kan även människor jag knappt känner skriva så fina saker åt mig och visa så mycket kärlek och gästvänlighet och ge så mycket av sin tid. Jag saknar ord.

När det närmar sig midnatt och festen börjar vara slut säger plötsligt herrn i huset att han ger mig skjuts hem. Och med i bilen kommer också flera andra fina människor. Min tysta önskan tidigare på kvällen angående min hemfärd var att jag antingen skulle hitta någon som ger mig skjuts hem eller att någon av gemtlemännen skulle erbjuda sig att komma med om jag tar en cab. Jag fick båda. Jag förstår mig inte riktigt alla på hur den här AND-AND principen fungerar, men jag bara tackar och tar emot.

Och söndagen var inte sämre den heller. Jag får börja dagen med en skön promenad till en annan del av staden. Jag är på gudstjänst. Jag får spendera en dryg timme med människor som är glada att sjunga och dansa och som förstår att ha roligt. Jag får nya brev och hälsningar av de flesta i församlingen. Jag förstummas ännu en gång. Det är andra gången jag besöker stället. En del av dem har jag dock träffat på andra platser där emellan. Jag har har blivit så vänligt bemött av dessa människor, så varmt mottagen, jag har fått ta emot så mycket kärlek och fått se mera gästvänlighet än vad jag trodde var möjligt. Människor som uppriktigt säger och visar att de kommer att sakna mig. Mitt hjärta berörs.

Jag blir erbjuden skjuts hem. Denna söndag vill jag dock gå. Och jag får även sällskap. Resten av söndageftermiddagen tillbringas med djupa och inspirerande diskussioner med en god vän. Det finns mycket och många jag kommer att sakna här och jag önskar att tiden inte skulle ha gått så snabbt. Men på något underligt sätt känns det ändå ganska okej att åka tillbaka. Allt har sin tid. Och Namibia har nu en helt annan plats i mitt hjärta än vad det hade efter förra besöket.