Nästan för bra

Jag är inte så flitig på att uppdatera just nu. Det är mest för att jag har ganska fulla dagar och att jag nästan är lite för lycklig. Eller inte för lycklig, men lycklig och jag har det bara så mycket bättre än vad jag är van med. Och det känns inte ens som att det är tillfälligt och snart kommer att ta slut igen, utan snarare tvärtom kan jag njuta av det hela tiden och tror till och med att det kommer att bli ännu bättre. Det känns liksom att det är på riktigt. 

Gud är god, solen skiner och jag är omgiven av en massa bra människor och många vackra berg.

Jag tycker mycket om de andra i min DTS. Det är en härlig och ibland lite intressant blandning av människor med en massa olika egenskaper. Egenskaper som spelar roll. Det är inte bara roligt att umgås med dem utan det är också uppbyggande och helande. Det är verkligen en rikedom att få vara här.

Och på något sätt tänker jag mycket klarare här. Det är så mycket lättare att komma till insikt om olika saker. För första gången går det upp för mig att en del saker är sant också i praktiken och inte bara i teorin. Jag känner mig fri här. Jag får vara precis som jag är. 

Jag tycker mycket om våra ledare också. De är visa människor och jag har förtroende för dem. Jag tror att det här halvåret kommer att bli så bra, nyttigt och lärorikt på så många olika sätt. 

What is your story?

I Åbo så är det väl någon gång nu som Vem skapar din berättelse evenemanget håller på. Under mina fyra första dagar här hade jag en massa olika möten. Under dessa dagar fick jag ha en massa olika möten. Idag har vi börjat på riktigt och jag har fått höra en massa olika människors berättelser då de berättat om sig själva. Det är intressant. Allas berättelser är så olika, men alla något att ge.
Folk har så olika bakgrunder. Men så måste det väl vara då människorna i min grupp kommer från 5 olika kontinenter. Jag kommer nog att trivas med de människor jag ha runtomkring mig här. Hoppas jag tycker samma sak efter att ha levt intimt med dem under flera veckor. Men mitt första intryck är väldigt positivt.

Braai

Tänk att få bo i ett land där det till och med finns en nationell Braai dag som är public holiday. Så idag har det varit Braaiparty på basen. Me like. Och sådana dagar är till och med korv gott. För det smakar så mycket mera än korv. Det smakar Sydafrika, det smakar Braai helt enkelt och det smakar glädje.
Och så har jag fått spela volleyboll med brassarna & co hela eftermiddagen. Jag måste först försöka briljera på volleybollplanen så att de får lite respekt tills jag sen tänkte joina dem på fotbollsplanen. Jag fick nog en förfrågan redan idag, men det får bli någon annan gång.

Egentligen har jag ju inte börjar på riktigt ännu, men redan så har en del saker öppnats.
Jag har hunnit ha många möten som spelar roll. Det är fint.
Och under mina dagar här på basen har jag helt plötsligt kommit till inskikt om en del saker.

Hiid

Efter en natt utan sömn och en dag utan mat, vet jag inte huruvida det är smart att köpa en stor kopp latte till middag. Och efter att under mina dagar fått dricka två koppar latte i palatset av anständig storlek och som smakar som kaffe ska, så var nog inte kaffet på flygfältet någon höjdare heller. Men åtminstone bättre än det som erbjöds på flyget (vilket jag mot mina principer gav tillbaka fast jag bara smakat några klunkar). Men latten på flygfältet var det organsitk och ekologisk. Åtminstone stod det så på koppen.

Men efter att ha missat ena bussen från Åbo, fått en sax konfiskerad på flygfältet, gått och provsmakat rom och tequila och låtit män rekommendera och testa parfymer på mig på Heathrow, sovit rekordlänge på flyget till Cape Town har jag nu hittat "hiid" till Worcester.
Och hela resan har känts skön ända sedan jag lämnade palatset på onsdag morgon.

Afrika och människorna har tagit väl emot mig. Det känns nog lite som att jag kommit hem. Eller åtminstone att det är här jag ska vara. Alla är vänliga och hjälpsamma mot mig här och jag får fortsätta att träffa en massa härliga människor och ta emot godhet på alla möjliga olika sätt.

Och Gud har lite börjat visa vad han har tänkt visa mig och vad han vill göra under den här tiden. Det värmer mitt hjärta samtidigt som det känns utmanande och spännande och lite jobbigt. Men mest bra.
Jag har samma känsla här på basen nu som jag hade här i maj i fjol. En känsla av frid och frihet.

Preliminärt kommer det att vara 27 personer på min DTS från 13 eller 14 olika länder. Hittills har tio anlänt så vi får se hur många som sist och slutligen kommer. Det kommer nog att bli bra det här tror jag.

Solen skiner, jag börjar bli lite solbränd igen och jag får vara ute och titta på bergen så mycket jag vill. Jag får bara ödmjukt tacka och ta emot.
Detta är mitt liv och det är jag som får leva det.

Söderut

Nu börjar jag söka mig söderut lite mera på riktigt. Hoppas jag får bra och mycket mat på planet, för jag är HUNGRIG.

Åbo

Då jag våren 2010 befann mig i Österbotten för drygt en månad missade jag the 2 big happenings of the year i Åbo. Kvarnbron rasade och paret Beckham befann sig i staden. Detta år råkar jag istället vara i stan då kvarnbron återinvigs och kronprinsessan av Sverige är här.

Jag är tillbaka i Åbo för en kort stund. Det är ganska roligt och lite emotionellt. På lite olika sätt.
Jag träffar människor. Jag tittar mig omkring och jag tar det bara lugnt. Åbo är nu bara en mellanlandning. Det är så det ska vara nu. Det känns lite vemodigt, samtidigt som jag är förväntansfull. Och tacksam.
Jag får ett äventyr till. Och Gud visar att han förser. Idag får jag plötsligt 100€ nästan bara sådär. En person kommer och säger att hon vill betala mina kostnader från flygfältet i Cape Town till Worcester och ger mig dubbla beloppet vad det kostar. Jag får ödmjukt lära mig att ta emot.

Jag har kommit fram till att det som jag kommer att sakna mest i Åbo är nog friffe. Det har varit en fast punkt för mig under många år och en plats som jag alltid vetat att jag får komma till. Oberoende. Och i söndags kunde jag nog än en gång konstatera att jag tycker mycket om människorna där.

Hello Helsinki!

Helsingfors fortsätter att behandla mig väl. Efter regn och regn och regn hela morgonen i Purmo och hela tågresan ner, bjuder Helsingfors på uppehållsväder då jag kommer fram. Egentligen har jag inte så mycket emot regn, men om man ska gå omkring med packning föredrar jag uppehållsväder. Att den sen regnar hela natten här spelar ingen roll då det nästan är soligt då jag vaknar. Så idag har jag varit turist i vår huvudstad. Hoppas att Åbo kan vara lika tillmötesgående med sina regntider under de kommande dagarna.
Ännu en person jag ska hinna träffa här före jag åker vidare västerut.
Och människorna på ambassaden fortsätter att vara trevliga.

Men det som jag kommer att sakna mest med Helsingfors är nog Emma, som varit en fantastisk värd och som låtit mig våldsgästa henne var och varannan vecka den senaste tiden.

Vackra, fina Emma.

Som bjöd på god Äppelpaj.

Turist i eget land.

Ortodoxa kyrkan. Och bakom den ligger Sydafrikas ambassad, så nu har ni lärt er det.

Kaffe och Ben &Jerry's till second breakfast. En sista länk i Purmo i regnvädret. Och ett nät som fungerar på tåget. Bra morgon.

Dessutom får jag mejl från Nanna och Sydafrika på morgonen att jag valt den bästa av alla DTS:ar på Worcester och att den kommer att bli STOR och att det kommer att bli BRA.

Jag tittar ut genom fönstret på tåget och konstaterar att det antagligen kommer att ta länge tills jag ser Österbotten nästa gång.

nästan klar

Jo, packandet gick ganska smidigt. Som vanligt blev det lite knepigt då det gäller val av skor, men så plötsligt visste jag exakt.
Och jag har färdigt packat inom rimlig tid. Men kanske jag skriver den där artikeln först i morgon...

Och mitt espresso tog slut en vecka för fort. Igår var det första gången jag saknade det på riktigt efter att ha varit utan i en vecka. Men då for jag till världens bästa fammo och dricka kaffe istället, så det kompenserade det hela.

Imorgon blir det Helsingfors igen. Oj vad jag har varit där många gånger den senaste tiden. Men varför sluta med något som är bra?
Sen får jag njuta de sista dagarna i Finland i Åbo. Det känns lite konstigt att inte få vara där i höst. Åbo har ju varit mitt hem varje höst sedan 2003. Nu vet jag inte om Åbo någon gång kommer att vara mitt hem mera.

Och visst är det gamla studiekortet i kraft ännu hela september?

packa, städa, planera

Ja-a, då har jag kommit fram till den dagen då jag inte kan skjuta upp saker mera. Jag ska skriva klar en artikel jag lovade skriva och skicka till min gamla arbetsplats. Jag ska göra mitt rum i ett sådant skick att om jag en vacker dag kommer tillbaka blir glad av att se det. Jag ska sortera klart alla betyg, arbetsintyg och sånt så jag vet var de är ifall jag det visar sig att jag kommer att börja söka jobb ganska fort efter att jag är tillbaka. Just in case.

Idag är också dagen då jag ska packa. Låt mig ha lika bra tur som då jag spontanpackade på rekordtid då jag skulle till Namibia. Allt liksom bara lyckades fast jag packade mitt i natten och ingenting var speciellt genomtänkt.

Att det antagligen kommer att vara snö och iskallt då jag kommer tillbaka är något jag inte tänker ta i beaktande. Det problemet får vi ta då. Jag tänker förbereda mig för sommar. 

Hittills har jag dock mest bara tagit det lugnt. För jag vet ju att det kommer att ordna sig ändå. Så har det ju alltid gjort. Därför kan jag med gått samvete fara ut på fotowalk, dricka kaffe och läsa annat.

Goodbyes

Och så börjar det snart igen vara dags att åka bort. Först från Österbotten och sedan från Finland. Det känns fortfarande lite som att jag just kom tillbaka. Och det är ju inte så långt från sanningen.

Jag har avklarat Vasa. Ja, jag har avklarat nästan alla de som finns i Österbotten som jag bestämt mig för att träffa innan jag åker. Största delen av vännerna här kommer jag inte att se mera före jag åker.

Men det här med att säga hej då kan vara så olika. Det behöver inte vara så svårt. Jag tycker att det överlag är lättare att lämna än att lämnas. Åtminstone på några sätt. Visst finns det människor jag stundvis kommer att sakna där borta, ibland mer och ibland mindre. Ja, ibland kanske mera än jag vill erkänna. Men på ett sätt så tycker jag om att sakna. Det innebär att det finns människor här jag älskar och tycker väldigt mycket om. Och det får mig att känna mig levande.
Och människor jag vet att jag kommer att få träffa igen och att ingenting kommer att ha förändrats fast vi inte setts på länge är det sist och slutligen inte svårt att lämna för ett tag. För jag vet att vi ändå kan fortsätta där vi slutade sist.

De människor som det lite skrämmer mig att lämna är sådana som jag inte riktigt vet var jag har. Sådan med vilken ens relation kräver att man träffas regelbundet för att den inte ska ta skada. Kanske också sådana relationer som jag inte ens vet om jag har, men som jag ändå försöker hålla mig fast vid och människor som jag vet att jag stundvis kommer att sakna, men som jag vet att inte ens kommer att märka att jag är borta.

Samtidigt vet jag att en del människor är del av ens liv för en lite tid, men andra kommer för att stanna för alltid. Och det är väl bara att acceptera att det inte alltid går att välja vem, när och hur.

Jag tycker egentligen att det ska bli jobbigt att åka bort. Det jag tycker är mer jobbigt är att jag vet att det kommer en dag då jag är tvungen att komma tillbaka, och det är det som skrämmer mig lite.

Men jag hoppas att jag kommer att få riktigt bra sista dagar i Finland. Det är ju fortfarande drygt en vecka kvar. För mig känns det alltid bättre och roligare att åka iväg om jag  får göra det lycklig.

Tänk att man ännu nästan i mitten av september kan sitta ute i trädgårdgungan och läsa och njuta av solen. Och när jag cyklade hem sent igår var dimman så vacker i månskenet. Kanske kommer jag att sakna hösten lite i år.
Men samtidigt har jag från säkra källor i Worcester fått rapporter om att sommaren är på väg och att de kalla nätterna börjar vara förbi. Att få uppleva en vår i Sydafrika tror jag inte heller kommer att vara fel.
Höst eller vår. Det skulle ju vara rätt oberoende.

Och i kväll har jag sett min sista jaromatch för i år. Kanske sista fotbollsmatch överlag. Dessutom har jag hunnit äta skräpmat med en föredetta kämppis. Också roligt.  Ifjol såg jag nästan ingen fotboll alls. Men i och för sig så vägde nog matchen mellan Holland och Brasilien i fotbolls-VM upp det hela.

Och nu har jag bara fyra sidor kvar i min evighetsbok. Jag har hållit tidtabellen ganska bra. Och jag har bara fuskat lite.

Lite fotbollsfeelis från ifjol.

Slut

Så börjar det igen bli en sådan tid på året då olika saker går mot sitt slut. Och det mesta helt naturligt. Och det är ofta med blandade känslor. För när någonting slutar, så ger det plats för något annat att börja.
Denna gång är det fotbollsäsongen. Och det är som sagt med blandade känslor. På ett sätt brukar det alltid kännas skönt då man spelat sista match efter en lång säsong. (Nåja, för min del blev säsongen inte speciellt lång, men iallafall). Tjejerna har redan börjat söka sig bort till diverse studieorter och äventyr, och det är glesare i leden än det var under den "riktiga sommaren".

Men samtidigt är det med vemod som jag lämnar säsongen bakom mig. Det är inte vilka tjejer som helst jag spelar med, utan jag spelar med de som är riktigt riktigt fina. Då jag kom tillbaka i augusti i år kände jag genast att jag får vara med fast jag inte spelat med dem sedan slutet av augusti 2009.
Fotboll är så mycket mer än bara fotboll. Och det är det som gör det hela så fint.

Men en sista heldag med flickorna blir ett bra avslut på det här kapitlet. Och fast vi måste åka ända till Haapajärvi, så spelar det ingen roll. Av denna säsong återstår ännu 90 minuter på plan och under dessa minuter ska det kämpas och samtidigt njutas. Sen går det som det går, och jag är säker på att jag även efter matchen kommer att tycka att jag spelar i världens bästa lag.

Och på hemvägen ska vi äta biff!!!

Danmark

Och så plötsligt hittar jag en mapp på hemdatorn med bilder från min Danmarksresa för två år sedan. Kul med bilder man inte sett på länge.
Och i och med att Malin nu flyttat vidare till nästa nordiska huvudstad, kan det hända att det blir ett tag tills besök.

Och nog var det ju en fin resa jag hade där med Emma.

och med Malin förstås.

lycka

Lycka är bland annat att ha vänner som förstår. Synd bara att de måste bo så långt borta.

TV

Jag måste erkänna att de tre senaste kvällarna så har jag sett på idol. Och det har varit riktigt festligt. Må vara att de säkert gallrar bort en stor del av de riktigt bra sångarna, men visst får en del guldkorn ändå komma vidare.

Och idag saknade jag faktiskt det lite, då det istället kommer Bonde söker fru. Efter två månader i Purmo har jag nu märkt att vi faktiskt har en TV hemma. Och inte bara att den finns där, utan att den går att använda också.
Efter mina Åbo år, glömde jag nästan bort att man kunde syssla med sådant på kvällarna.

Men i brist på idolunderhållning i kväll blev det en promenad i vinden och mörkret, och det var inte så dåligt det heller. Det känns sådär härligt höstligt när vinden blåser i håret.

Och nu har jag bokat in så många dejter med så många fina människor för den närmaste framtiden att jag blir alldeles lycklig. Det kommer att ta länge tills jag får se dem igen sen.
Men det känns inte så jobbigt att säga hej då för en tid, om man vet att allt kommer att fortsätta på samma sätt sen när man träffas igen, fast det är minst ett halvt år till det. Det är svårare att säga hej då åt sådana man inte vet var man har.

Och detta var sommaren...

... som jag tog promenader och satt och talade med Martina på bryggan.

...som Malin och Allan var i Finland rekordlänge 

och jag fick träffa både Emma och Malin mer än jag gjort på hur många år som helst och inte mindre än tre dagar under Jakobsdagar helgen.

(och denna bild var ju inte tänkt att bli officiell, men den är ju nog ganska fantastisk och så påminner den mig om en bra sommarkväll och underbara flickor)

...som jag hade många djupa samtal med Linda,

 ...som jag hade tid att fundera,

och läsa, 

och njuta.

Detta var också sommaren som jag fick vara på ett hejdundrande födelsedagskalas

där fina Emmi förstummade publiken med sin sång

och sin skönhet.

Och detta var sommaren som jag började se en del saker på nya sätt,

och som jag vandrade i skogen,

tittade på blommorna,

och månen,

och havet och himlen.

Och detta var även sommaren då jag några dagar råkade ha hela familjen på samma ställe

och som jag kastade pil med syskonskapet

och kubb med kusinerna. 

Och detta var också sommaren som jag drack latte ute i trädgården,
letade efter tranor och kantareller,
var första gången till Pieksämäki,
inledde min fotbollssäsong i augusti,
var på opera,
började älska att springa igen,
var till Helsingfors fler gånger än jag varit någon annan sommar
och inte låg på beachen en endaste gången.

Och nu orkar jag varken skriva eller ladda upp mera bilder.
Men detta var nog på många sätt en bra sommar.

Have a beautiful Monday

Och för att få en bra start på veckan, ska ni här få ett ljuvligt framträdande. This girl rocks ända till de sista sekunderna.

visshet

Och så är det en sådana där dag igen som kunde komma lite oftare. Allt känns bara helt enkelt bra och livet är härligt.
Det är söndag. Solen skiner. Jag fick vakna långsamt och får läsa the shack för att  sedan fara och spela fotboll med the gang to play. Och att få göra en riktigt bra sista hemmamatch är ju alltid roligt. Kanske jag åker ut till havet i alla fall ikväll, fast jag trodde att jag redan gjort det för sista gången.

Men det är inte aktiviteterna eller händelserna eller ens vinsten som gör dagen så bra, även om de kanske bidrar till det. Det är känslan, eller kanske mera vissheten om att inga problem är för stora, inga vägar för långa eller någonting för svårt.
Och allt det som jag är omgiven av finns till för mig och det är upp till mig om jag tar tillvara det och använder det. Många dagar kan det vara svårt att förstå, men så vissa dagar så finns den insikten bara där. Om bara sådana dagar kunde komma för att stanna.

learning

Det finns massor med saker jag vill lära mig, men alla gånger jag kommit på det har jag haft allt för mycket annat att tänka på och annat att göra, så att jag har prioriterat min tid på annat sätt.

Men så plötsligt kommer det en tid i ens liv då det finns tid för sådant som man annars inte ger tid åt. Så nu håller jag på och försöker lära mig nya saker, göra sådant som jag inte gjort förut och försöker bli bättre på sådant som jag redan kan. För en del saker kan alla.
Men samtidigt vet jag att om man vill lära sig något nytt så lönar det sig inte alltid att vänta på tills man får tid, för jag tror inte att folk kommer att vara mindre upptagna i framtiden. Egentligen så hinner och kan man lära sig en massa saker hela tiden fast man redan är fullt sysselsatt. Det gäller bara att ta till vara på och se de möjligheter som man är omgiven av hela tiden.

råd

En del människor undrar hur jag har råd att åka iväg ett halvt år igen och inte ha någon inkomst utan istället betala för min resa och mitt äventyr. Det är ju inte så länge sedan jag var på en två månader rundtur till Afrika och så kom jag ju just hem från en mer eller mindre oavlönad praktikperiod i Namibia.

Själv frågar jag mig mera, skulle jag ha råd att låta bli? Alltför många gånger har jag tänkt på och drömt om olika saker jag vill göra och platser jag vill besöka, men sedan låtit min bekvämlighet, det logiska, det ”förnuftiga”, andras åsikter och en massa annan skit hindrat mig från att göra det. Jag vet faktiskt inte jag har råd att låta ännu en möjlighet gå förbi. 

Livet är väl till för att levas och inte enbart överlevas. 

Jag menar inte att alla måste åka bort för att förverkliga sina drömmar eller för att inte fasta i gamla banor. Men för mig känns det som att jag måste bort härifrån en tid ännu.

Men jo, jag har nog sparat en del pengar från de jobb jag haft typ de senaste tio åren. Jag har faktiskt varit riktigt dålig på att slösa pengar. Inte det att jag inte kunnat unna mig något, men jag har aldrig sett något behov av att köpa en massa saker bara för att jag har råd. Därför har jag möjlighet att resa för pengar nu som förtjänades under gymnasietiden.

livskvalitet

Och så var det en sådan där dag som började bra, sen blev den ännu bättre och på kvällen var den riktigt bäst.

En lagomlång cykeltur ännu längre in i skogen än vad många kanske tror är möjligt. En sjö, en sprakande brasa, en kopp te och en riktigt fin vän. Djupa samtal om viktiga saker och om sådant som egentligen anses vara tabu. Att få berätta, att få diskutera och att bli förstådd och att någon vill lyssna.
Plötsligt känns hela världen så närvarande. Det finns tid. Det finns de som tar sig tid. Samtidigt existerar det ingen tid.

Sådana här gånger känns livet sådär fantastiskt förunderligt underbart. Det är en lycklig och tacksam själ som cyklar hem i mörkret flera timmar senare. Vissa dagar är det extra roligt att leva.
Detta är livskvalitet