Efter en natt utan sömn och en dag utan mat, vet jag inte huruvida det är smart att köpa en stor kopp latte till middag. Och efter att under mina dagar fått dricka två koppar latte i palatset av anständig storlek och som smakar som kaffe ska, så var nog inte kaffet på flygfältet någon höjdare heller. Men åtminstone bättre än det som erbjöds på flyget (vilket jag mot mina principer gav tillbaka fast jag bara smakat några klunkar). Men latten på flygfältet var det organsitk och ekologisk. Åtminstone stod det så på koppen.
Men efter att ha missat ena bussen från Åbo, fått en sax konfiskerad på flygfältet, gått och provsmakat rom och tequila och låtit män rekommendera och testa parfymer på mig på Heathrow, sovit rekordlänge på flyget till Cape Town har jag nu hittat "hiid" till Worcester.
Och hela resan har känts skön ända sedan jag lämnade palatset på onsdag morgon.
Afrika och människorna har tagit väl emot mig. Det känns nog lite som att jag kommit hem. Eller åtminstone att det är här jag ska vara. Alla är vänliga och hjälpsamma mot mig här och jag får fortsätta att träffa en massa härliga människor och ta emot godhet på alla möjliga olika sätt.
Och Gud har lite börjat visa vad han har tänkt visa mig och vad han vill göra under den här tiden. Det värmer mitt hjärta samtidigt som det känns utmanande och spännande och lite jobbigt. Men mest bra.
Jag har samma känsla här på basen nu som jag hade här i maj i fjol. En känsla av frid och frihet.
Preliminärt kommer det att vara 27 personer på min DTS från 13 eller 14 olika länder. Hittills har tio anlänt så vi får se hur många som sist och slutligen kommer. Det kommer nog att bli bra det här tror jag.
Solen skiner, jag börjar bli lite solbränd igen och jag får vara ute och titta på bergen så mycket jag vill. Jag får bara ödmjukt tacka och ta emot.
Detta är mitt liv och det är jag som får leva det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar