Crazy days, crazy nights

Det här har varit en crazy vecka och den bara fortsätter. And I love it.
Dessa två bilder får ni tolka hur ni vill. Det är för övrigt Danieles bilder.

Murar

Ibland byggs murar upp utan att jag riktigt ser det före de finns där. Hela skeendet sker på något sätt så diskret. Men idag tror jag att jag brutit ner några. Ni vet sådär då man springer omkring i ett rum och hoppar och sparkar på väggarna och slår omkring sig så att alla möjliga väggar som finns ger vika. Det ger en känsla av frihet.
Och plötsligt kommer en kraft som inte hade plats där tidigare. Ibland måste man ge upp en del saker för att kunna ta emot och fylla det med annat istället.

Och de galna dagarna fortsätter. Och det är power på ett sätt jag aldrig sätt förut. Och det funkar liksom. Det är bara att gå i tro. Varför känns det ibland så svårt, då det innerst inne är så enkelt. Jag förundras igen. Och jag har fått en hel familj här från alla möjliga delar av världen. And I totally love it!
Och idag blev jag än en gång berörd av hur otroligt fina de är.

Till vägens slut

Då man springer och springer och springer, spelar det inte någon roll hur mycket man njuter av det, hur mycket man hinner titta omkring sig och njuta av allt det vackra som finns längs vägen, hur bra kondition man har eller hur mycket man sprungit förut, förr eller senare kommer man att bli trött. Och då hinner verkligheten i kapp en. Så då kan bli tvungen att ta tjuren vid hornen och göra sådant som ligger utanför ens bekvämlighetszon. Sen kan man fortsätta njuta av sin färd tills nästa tjur kommer eller när nästa mur kommer emot och måste brytas ner. Jag måste säga att jag inte riktigt vet hur man bryter ner höga murar som stått stadigt som sten i flera års tid. Men nerbrytas ska de till varje pris. Sen hoppas jag att jag skulle vara vis nog att göra det på det bästa sättet.

För övrigt har det här varit en helt crazy vecka på många olika sätt. Och mitt i all crazyhet har jag sett så mycket kärlek och omtanke att jag inte riktigt hittar ord. Jag slutar aldrig att förundras över livet och hela dess mysterium och äventyr. Vissa gåvor är så mycket större än min varelse kan förstå.

Många saker

Det finns egentligen en massa saker jag skulle vilja skriva och berätta om just nu. Samtidigt går det inte riktigt att göra allt rättvisa, med att försöka sätt ord på det. Och samtidigt har jag också så mycket annat att göra att jag inte riktigt har tid. Och då samlar jag på mig mera saker istället, så att det aldrig blir att jag skriver om det jag först tänkt, för sen dyker det upp nya saker. Det är ganska intensivt just nu. Men jag älskar det.
Joseph som varit med oss i tio dagar åkte vidare i dag. Det är lite lustigt att Gud skickar mig till Sydafrika och skickar hit en helcrazy men fantastisk typ från Nashville för att berätta saker som spelar all roll i världen och som jag helt plötsligt kan tro på. Det är inte det att det är en massa nya saker. Det finns många som har försökt med samma sak förut, skillnaden är bara den att för mig var det så mera trovärdigt nu. Det är inte bara ord, utan det ligger sanning bakom och plötsligt.

Jag blir friare och lyckligare hela tiden. Jag avslöjare lögner som jag låtit ha inflytande på mitt liv och gör saker som jag aldrig ens skulle ha tänkt tanken att göra för bara ett år sedan.
Och det är så roligt att se hur olika personer förlöser gåvor hos andra med sin blotta närvaro. Det finns så många människor här jag ser upp till av olika anledningar.
Och detta är verkligen en uppmuntrande omgivning.

Och det bästa är att det roliga inte tar slut. Det bara fortsätter. Denna vecka kommer att vara intressant. Vi kommer att ha ett helt team med visa människor med oss, som finns där för att hjälpa oss på olika sätt. Jag känner mig privilegierad. På flera sätt kommer det att vara en mycket mera utmanande vecka än de tidigare. Men jag tror att den kommer att vara bra för mig. Och det tror de som jag talat med om den kommande veckan också. Och jag ser faktiskt fram emot att utmanas.

BEAUTIFUL

I just want you to know that YOU ARE BEAUTIFUL. And SO AM I. 

Under alldeles för många år har jag låtit mig begränsas av vad andra tycker, vad jag tror att andra tycker och vad andra har för åsikter. Men vet du vad, det finns en massa som vill tala ut lögner över ditt liv, och det största misstag du kan begå är att tro på dem och låta dem ha inflytande på ditt liv.

Och dessa lögner har bara så stor makt över ditt liv som du ger dem.

And your destiny is NEVER, EVER, EVER, EVER, EVER what you do, instead is your destiny who you are becoming.

Och som vår vän Joseph från Tennessee som varit och undervisat oss denna vecka sade:

"If you don't want to hurt little satan, little satan is going to kill you".

Joseph är för övrigt riktigt riktigt cool. Bara så ni vet.

Foton

Jag har inte varit så flitig med att uppdatera med foton här. Men nu kommer några åtminstone.

Work duty ;)

Alaska trion och Kenzie.

Taylor vid Table Mountain.

I <3 Cape Town

Flickorna i min vardag.

Lunch med Erin, denna(förra) veckans talare.

Sarah, Jazmin, Marilyn, Lucy, Elena, Taylor, Mônica and Kenzie

USA, Canada, Sydafrika, Tanzania, Schweiz, Brasilien, USA

Min nästan mentor Mônica.

Wonderful Saturday morning!

Jag måste erkänna att jag gått ifrån min standard en hel del då det gäller kaffe här. Jag dricker faktiskt pulverkaffe dagligen. Och det känns helt okej. Ibland dricker jag det till och med nästan med halvsur mjölk. Det finns ju trots allt något inbyggt i mig som säger att det man tar ska man dricka upp. Men jag har nog ibland börjat gå från mina principer.

Idag var jag dock på second breakfast hem till mina skolledare Daniel och Daniele. Där bjöds bliv jag bjuden på brasilianskt kaffe, och efter att ha vant sig med pulverkaffe, så smakade detta kaffe nästan himmelskt. Dessutom stekte de plättar åt oss som serverades med kondenserad mjölk och färska jordgubbar. Det var en bra morgon.
Att dagen hade börjat med morgonlänk, med Regis, en av brassarna som jag brukar spela volleyboll med. Det är inte alltid lätt att hitta folk som vill komma ut och springa, speciellt inte på morgnarna, så det dagar då det lyckas och då det finns människor som faktiskt kommer på den idéen alldeles själv är det liksom fest. Kenzie som är hon jag mest springer med har problem med sitt knä så fast hon gärna skulle komma ofta, måste hon vila ibland.
Att sedan få spela beachvolley i drygt två timmar före lunch var ju heller inte helt fel. Det är två unga män från Brasilien: Regis och Thiago och så är det Aina från Madagaskar som jag oftast spelar med, och det är ett riktigt bra gäng, och vi brukar få riktigt bra spel. Sen finns det några andra som brukar joina mer sporadiskt också.
Hur som helst är jag jättetacksam att jag har ett gäng att spela med här. Det finns möjlighet att spela fotboll också, så jag funderar lite på att joina den nu på eftermiddagen, men jag känner mig faktiskt ganska nöjd med bara volleybollen också. Och bara det att jag vet att jag får spela fotboll om jag vill skänker glädje.

Det magiska natten i Afrika

Det är något speciellt med nätterna här i Afrika. Natten är på något sätt så förtrollande. Speciellt nu när det börjar vara varmare igen. Alla dofter, alla ljud, vinden som blåser i håret, mörkret. Det finns så mycket skönhet. Det får mig att känna mig så levande. Men mest av allt är det bara fridfullt. Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för ord på det. Det är liksom bara så annorlunda. På ett bra sätt.

Afrika är en kontinent full med skönhet, men samtidigt också full med en massa fattigdom och brottslighet. Men hur jag än skulle försöka, så kan jag inget annat än bara älska kontinenten, fast jag bara sett en liten bråkdel av den. Jag kände precis samma sak då jag var i Namibia tidigare i år. Det finns något speciellt här. Det är inte bara det vackra landskapet eller det varma vädret eller alla människor. DEt är en kombination av alla tre och en massa andra saker där till.

Jag satt och pratade med Jeremy, en av Alaska pojkarna länge igår kväll. Jag tror han förstod vad jag menad med att Afrika är förtrollande och magiskt. Han tyckte precis samma sak, fast han bott största delen av sitt liv på Filippinerna.

Jag tycker verkligen om människorna här. Det finns människor från så många olika nationaliteter här och det är en sådan rikedom. Men det är inte bara det att det är spännande med alla nationaliteter. Utan det är människorna som individer jag tycker om. Både alla de som går i min DTS och de andra som finns här.
Jag känner mig annorlunda här. Jag känner mig mer som mig själv liksom på något konstigt sätt.
Jag börjar lite på riktigt faktiskt fundera på att inte komma hem.

Outreach

Imorgon ska det bestämmas nästan slutgiltigt vilka de olika outreachställena blir. De tre som är nu är ganska säkra är Moçambique, Malawi(i det ingår också Zimbabwe och Moçambique) och Brasilien. Sen blir det ännu ett fjärde ställe.
Jag kommer troligtvis att åka dit. Det vill säga någonstans dit jag inte vet vart ännu. Eller jag vet kanske. Lite. Sen har jag och Jeremy också kommit med ett strålande, men jätteologiskt förslag. Det kommer troligtvis inte att bli så. Åtminstone inte ännu. Om inte Daniel får några uppenbarelser i natt som får honom att bekräfta det.
Jag är bara så exalterad nu. Ända tills idag, har jag mest bara tyckt att jag har det så bra här, jag vill inte åka iväg någonstans. Men nu är det jättespännande att få se var och med vem jag ska få spendera julen och nyår.
Och jag kommer ju att vinna oberoende vart jag hamnar. Det finns ju liksom bara bra alternativ. Och jag har tro att det här kommer att bli bra. Riktigt bra.

För övrigt så har våra två sista deltagare anlänt idag. En tjej från Burkina Faso och en man från Mauritius. Så nu har vår grupp utökats med två nationaliteter och vår grupp är nu fulltalig.

USA, Canada, Brasilien, Finland, Norge, England, Schweiz, Sydafrika, Cameron, Burkina Faso, Angola, Tanzania, Mauritius, Syd Korea
En rolig med alldeles underbar och intressant blandning.

Fotboll

Det lite märkligt, men mest roligt hur jag alltid hamnar hos olika fotbollspelare då jag åker ut på missiosfältet. Då jag var i Namibia spenderade jag första halvan av min tid hos en f.d. veikkausliigaspelare.

Min ledare här i Sydafrika är också före detta fotbollsspelare. Var en lovande fotbollspelare i Brasilien, och då han var 19 år stod han plötsligt för ett val om han skulle åka till Europa och spela fotboll eller om han ville bli missionär. Han valde det senare.
Men att han varit fotbollsspelare syns nog då de spelar här på basen. Men han är väldigt ödmjuk då han spelar här på basen. Han är en bra typ.

Jag har dock inte spelat med dem ännu. Men det gläder mig ändå att de finns flera som fortfarande frågar om jag vill komma med. Någon dag kanske jag nog spelar med dem ännu. Tror dock inte att det finns några damer som spelar med dem här. Jag borde väl kanske inte bry mig om det. Men lite gör jag nog det ändå.
Men jag är ganska nöjd ändå, för jag får spela volleyboll ganska ofta. Och idag blev jag inbjuden att spela på morgonen, dit bara de duktig var tillfrågade. Det gläder mig. Och så var det roligt att få vara den ända tjejen med de duktiga pojkarna. Och vi hade riktigt bra spel.
Jag fylls med så mycket tacksamhet här. Jag vet inte om jag någon gång vill åka härifrån.
Ibland saknar jag stället redan, då jag tänker på att jag snart måste åka hem, fast jag bara varit här en bråkdel av min tid.

I nattens mörker

Med jämna mellanrum händer det att folk här i Worcester blir utsatta. Så gott som varje vecka är det nog någon här på basen som blir utsatta för rån. För det mesta händer det på kvällen efter att solen gått ner och det blivit mörkt, men rån på dagen är inte heller ovanliga. Speciellt inte om man går ensam. Oftast går det till så att några amatör rånare kommer fram till en och trycker fram en kniv framför en och vill ha ens pengar. Ger man dem blir det för det mesta nöjda med det och låter en vara sen.  Det ända gånger som jag hört att någon blivit skadad är då de vägrar att ge sin pengar och går in i fighten. Det har nog ha varit någon våldtäkt också någon gång, men det är ovanligt, och då är det om människor rör sig ensamma på kvällen.
Här inne i veckan blev några från min DTS utsatta för ett knivrån ca två kvarter från basen. Själv valde jag att stanna hemma den kvällen. De var på väg hemma från bion kanske niotiden på kvällen då två rånare på cykel kommer och drar fram sina knivar. Kenzie, som jag för övrigt brukar vara och springa med på morgnarna lyckas springa till basen så länge som Tim lyckas hålla bort rånarna från henne. Han blir sen bestulen på sin börs, men den innehöll inte så mycket pengar.
När Kenzie springer in i sällskapsrummet och säger att Tim fortfarande är där ute med rånarna springer genast alla män ut för att hjälpa. Människorna här ställer verkligen upp för varandra då någonting händer, och det är ganska skönt att veta.
Redan veckan före rånet skedde sade också Alaskapojkarna att det gärna kommer med till shoppingcentret som ligger på ca 10-15 minuters avstånd härifrån om någon av flickorna vill gå dit så de inte behöver gå ensamma.
Efter rånet så var det också några av männen som sade att de kan börja komma med oss och springa på morgnarna ifall det bara är jag och Kenzie som far (ibland är det två till som kommer med) så att vi inte bara är två flickor som far själva. Jag tror inte att det skulle vara nödvändigt, för vi far iväg ganska tidigt och ser nästan inga människor alls under vår rutt. Dessutom så tror jag inte att någon skulle vilja attacker två löpare, för eftersom vi varken har väskor eller något annat med oss heller. Men jag tycker ändå att det det är fint att någon vill göra sig ett sådant besvär som att stiga upp tidigt och komma och springa med oss klockan 6 på morgnarna. Imponerande faktiskt. Morgonen efter rånet hade Jeremy till och med stigit upp och väntat utanför vår dörr ifall vi skulle ha farit eftersom han vet att vi ibland far. Den morgonen hade han dock väntat i onödan för vi beslöt att inte fara den dagen. Men att någon bryr sig så mycket är nog ändå lite rörande.
Regis, som är den som jag spelar mest volleyboll med har också erbjudit sig att börja komma och springa på morgnarna så vi inte behöver fara själva. Han konstaterade att klockan 6 är ju ändå inte sådär fruktansvärt tidigt.
Det kan dock hända att det bara blir Kenzie och jag i morgon ifall vi far då, för jag tror inte vi har sagt åt någon av de andra att vi är på väg. Men jag upplever det faktiskt inte alls otryggt att springa på morgnarna. Jag skulle till och med kunna fara själv. Men jag har lovat mig själv (mest för andras skulle) att inte göra det.
Så Emma och Malin jag är nog försiktig. Jag går inte ut själv. Förra helgen då jag gick till köpcentret hade jag äran att få ha hela 6 stycken starka män med mig ;) av vilka en också var utrustad med kniv. Det känns lite som på film då jag får ha män utrustade med vapen med mig.
En del av männen här brukar ha en kniv med sig om det går ut. Speciellt på kvällen. Det finns de som har pistoler också. Jag vet inte riktigt vad det är för sorters pistoler, men det är nog inga jättefarliga har jag förstått. Sen vet jag inte riktigt vad det innebär, men så är jag ju inte så insatt i det här med skjutvapen heller.

Nu får jag kanske det här att låta som att det är jätteotryggt och farligt här. Men det är nog inte allt så farligt som det kanske låter. Jag har inte behövt känna mig rädd en ändå gång här. Blir jag utsatt för ett rån blir jag med största sannolikhet bara av med lite pengar, och jag brukar inte ha mer med mig än jag behöver. Och om vi går in till stan eller till shoppingcentert brukar vi oftast fara i större grupp. Och jag brukar oftast fara på dagen.

Träd

Jag som just skrev att det har varit ganska kallt, men idag har det faktiskt varit varmare än på länge och speciellt nu på kvällen, så jag passade på att fara ut och titta på stjärnorna och klättra i träd. Det finns flera ganska bra klätterträd här. Jag har inte klättrat så mycket i träd den senaste tiden, men i kväll kunde jag inte stå emot frestelsen och klättrade upp i två av dem. Jag hittade riktigt bra grenar att sitta på och se på stjärnorna. Det var liksom så fridfullt också. Men jag jag konstaterade att jag har nog mera höjdskräck nu än vad jag hade förut. Men det måste ju gå att vänja bort. Speciellt om jag ska fortsätta att leva lite offroad med Alaskapojkarna som också omedvetet lyckas få andra att utmana sig själva.

Förresten så har jag en gång på ett bröllop blivit beskriven med orden "talang för att klättra i träd och tåla höga fall." Så jag måste ju försöka upprätthålla det.

Köld, möss och löpning

Det kan hända att jag missbedömde temperaturen här lite. För på nätterna är det nog kalt ännu. De första dagarna jag var det riktigt hett på dagarna. Men i slutet av förra veckan var det riktigt blåsigt och kallt. Nu verkar det som att värmen är på väg tillbaka. Och egentligen har jag inte så mycket emot att frysa lite om nätterna. För jag vet att jag har en lång och het sommar på kommande.

På fredag kommer en del nya människor att joina oss. Ett par från England och ett par från Mauritius. Det kan ju vara bra att ha bekanta på Mauritius, för det lär vara en bra plats att tillbringa sin semester på :)

Sammanlagt finns det lite över 30 nationaliteter här på basen. Det innebär att det finns ganska många kulturer och jag trivs med det.
Men jag förstår inte hur typ hälften av alla värmer upp cork flakesen eller bran flakesen i mikron före de äter den. Det blir typ som en gröt.

I natt hade vi besök av en mus i vår doorm. En av tjejerna blev livrädd och lyckades väcka upp alla andra också för att det prasslade i en chipspåse under sängen och försökte desperat att få någon att göra något åt situationen. Alla var dock lite halvyra över att ha blivit väckta 3:50 på natten, för en liten mus. Men efter att jag krupit in under hennes säng och kastat bort påsen var hon dock ganska nöjd, trots att musen redan sprungit iväg. Och till motsats från typ alla andra lyckades jag somna om sen.
Oj vad jag är glad och tacksam att jag kan sova på nätterna. Förra året sov jag på riktigt dubbelt mindre än vad jag gör nu. DEt är en ganska stor skillnad.

Idag var vi på en liten outreach till ett av de fattigare områdena här. Vi hade program för och med barnen och det var riktigt roligt.

För en vecka sedan bad jag också om att jag skulle hitta någon att fara ut och springa med, för de rekommenderar inte att man far ut själv, eftersom det med jämna mellanrum händer att folk blir rånade. Och bara några dagar efter kom tre av flickorna i min grupp om jag vill börja komma ut på morgonlänk med dem. Det hade inte tänkt springa så långt, men jag var nöjd ändå eftersom en kort länk ändå är bättre än ingen alls. Jag hoppades dock att jag ibland skulle hitta någon som också vill springa lite längre. Och redan efter vår första länk sade Kenzie, en av tjejerna att hon gärna skulle springa längre. Det är så mycket som bara ordnar sig. Så klockan sex på morgonen stiger vi upp föra att fara på länk, och det är alldeles underbart. Ibland brukar det bara vara tungt, men här är det roligt. Och bergen är så fina på morgonen då solen går upp. Jag hoppas att det kommer att vara roligt att springa också i framtiden.

Jag försökte förresten ladda upp några foton igår, men det verkar som att nätet inte riktigt klarar av det, eller så har jag bara för lite airtime, för det laddar och laddar, men blir aldrig klart. Men kanske i framtiden.

Hur som helst fortsätter jag att trivas och det har aldrig varit så roligt att vara i "skola" som nu. Alla föreläsare vi har haft hittills har varit så bra.
Och jag känner mig mera levande än någonsin.

Cape Town

I den grupp av människor som jag tillbringar min vardag med nuförtiden finns tre unga gentlemän från Alaska. De är ganska äventyrliga av sig och tycker om att utforska nya vägar och möjligheter. För mig passar det utmärkt, för det uppmuntrar mig att vara lite halvgalen och töja på mina gränser och prova på saker som jag egentligen inte vet om jag klarar. Under den senaste tiden känns det som att jag bara gjort säkra saker. Så idag har vi klättrat på förbjudna platser och lekt med tidvattnet. Att vi skulle komma ner på något sätt visste vi ju. Men hur vi skulle ta oss upp sen var en annan sak, för det fanns en ganska stor kant som gjorde att det kunde bli lite knepigt. Men det behövde man ju inte tänka på före det var dags. Och upp kom vi också. Och det kändes bra att ha dessa herremän nära till hands som säkerhet då jag klättrade upp för klippväggen.

Annars har det också varit en bra dag i Cape Town. Jag har gjort kullerbyttor i shoppingcentret, vi har dansat och sprungit fram längs gatorna och det har nästan känts som att vi äger hela staden. Åtminstone som att vi får göra precis vad vi vill där. Jag har liksom inte alls lika många gränser här. Jag vet inte om det alltid är en bra sak, men åtminstone nog i de flesta fallen.

Ska försöka ladda upp lite foton senare någon gång till de senaste inläggen.