Mina tankar, mina funderingar och mina upplevelser. Inte alltid helt genomtänkta. Oftast inte speciellt välformulerade. Men ändå en del av min berättelse, från min synvinkel. En berättelse som fortfarande formas och som ständigt fortsätter. En berättelse som är del av en mycket större.

Ett liv som är värt att levas.


There is a time for everything and a season for every activity under heaven. A time to be born and a time to die, a time to plant and a time to uproot, a time to kill and a time to heal, a time to tear down and a time to build, a time to weep and a time to laugh, a time to mourn and a time to dance, a time to scatter stones and a time to gather them, a time to embrace and a time to refrain, a time to search and a time to give up, a time to keep and a time to throw away, a time to tear and a time to mend, a time to be silent and a time to speak, a time to love and a time to hate, a time for war and a time for peace.

He has made everything beautiful in its time. He has also set eternity in the hearts of men. (Eccl 3:1-8,11)


lördag 8 oktober 2011

I nattens mörker

Med jämna mellanrum händer det att folk här i Worcester blir utsatta. Så gott som varje vecka är det nog någon här på basen som blir utsatta för rån. För det mesta händer det på kvällen efter att solen gått ner och det blivit mörkt, men rån på dagen är inte heller ovanliga. Speciellt inte om man går ensam. Oftast går det till så att några amatör rånare kommer fram till en och trycker fram en kniv framför en och vill ha ens pengar. Ger man dem blir det för det mesta nöjda med det och låter en vara sen.  Det ända gånger som jag hört att någon blivit skadad är då de vägrar att ge sin pengar och går in i fighten. Det har nog ha varit någon våldtäkt också någon gång, men det är ovanligt, och då är det om människor rör sig ensamma på kvällen.
Här inne i veckan blev några från min DTS utsatta för ett knivrån ca två kvarter från basen. Själv valde jag att stanna hemma den kvällen. De var på väg hemma från bion kanske niotiden på kvällen då två rånare på cykel kommer och drar fram sina knivar. Kenzie, som jag för övrigt brukar vara och springa med på morgnarna lyckas springa till basen så länge som Tim lyckas hålla bort rånarna från henne. Han blir sen bestulen på sin börs, men den innehöll inte så mycket pengar.
När Kenzie springer in i sällskapsrummet och säger att Tim fortfarande är där ute med rånarna springer genast alla män ut för att hjälpa. Människorna här ställer verkligen upp för varandra då någonting händer, och det är ganska skönt att veta.
Redan veckan före rånet skedde sade också Alaskapojkarna att det gärna kommer med till shoppingcentret som ligger på ca 10-15 minuters avstånd härifrån om någon av flickorna vill gå dit så de inte behöver gå ensamma.
Efter rånet så var det också några av männen som sade att de kan börja komma med oss och springa på morgnarna ifall det bara är jag och Kenzie som far (ibland är det två till som kommer med) så att vi inte bara är två flickor som far själva. Jag tror inte att det skulle vara nödvändigt, för vi far iväg ganska tidigt och ser nästan inga människor alls under vår rutt. Dessutom så tror jag inte att någon skulle vilja attacker två löpare, för eftersom vi varken har väskor eller något annat med oss heller. Men jag tycker ändå att det det är fint att någon vill göra sig ett sådant besvär som att stiga upp tidigt och komma och springa med oss klockan 6 på morgnarna. Imponerande faktiskt. Morgonen efter rånet hade Jeremy till och med stigit upp och väntat utanför vår dörr ifall vi skulle ha farit eftersom han vet att vi ibland far. Den morgonen hade han dock väntat i onödan för vi beslöt att inte fara den dagen. Men att någon bryr sig så mycket är nog ändå lite rörande.
Regis, som är den som jag spelar mest volleyboll med har också erbjudit sig att börja komma och springa på morgnarna så vi inte behöver fara själva. Han konstaterade att klockan 6 är ju ändå inte sådär fruktansvärt tidigt.
Det kan dock hända att det bara blir Kenzie och jag i morgon ifall vi far då, för jag tror inte vi har sagt åt någon av de andra att vi är på väg. Men jag upplever det faktiskt inte alls otryggt att springa på morgnarna. Jag skulle till och med kunna fara själv. Men jag har lovat mig själv (mest för andras skulle) att inte göra det.
Så Emma och Malin jag är nog försiktig. Jag går inte ut själv. Förra helgen då jag gick till köpcentret hade jag äran att få ha hela 6 stycken starka män med mig ;) av vilka en också var utrustad med kniv. Det känns lite som på film då jag får ha män utrustade med vapen med mig.
En del av männen här brukar ha en kniv med sig om det går ut. Speciellt på kvällen. Det finns de som har pistoler också. Jag vet inte riktigt vad det är för sorters pistoler, men det är nog inga jättefarliga har jag förstått. Sen vet jag inte riktigt vad det innebär, men så är jag ju inte så insatt i det här med skjutvapen heller.

Nu får jag kanske det här att låta som att det är jätteotryggt och farligt här. Men det är nog inte allt så farligt som det kanske låter. Jag har inte behövt känna mig rädd en ändå gång här. Blir jag utsatt för ett rån blir jag med största sannolikhet bara av med lite pengar, och jag brukar inte ha mer med mig än jag behöver. Och om vi går in till stan eller till shoppingcentert brukar vi oftast fara i större grupp. Och jag brukar oftast fara på dagen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar