Då man springer och springer och springer, spelar det inte någon roll hur mycket man njuter av det, hur mycket man hinner titta omkring sig och njuta av allt det vackra som finns längs vägen, hur bra kondition man har eller hur mycket man sprungit förut, förr eller senare kommer man att bli trött. Och då hinner verkligheten i kapp en. Så då kan bli tvungen att ta tjuren vid hornen och göra sådant som ligger utanför ens bekvämlighetszon. Sen kan man fortsätta njuta av sin färd tills nästa tjur kommer eller när nästa mur kommer emot och måste brytas ner. Jag måste säga att jag inte riktigt vet hur man bryter ner höga murar som stått stadigt som sten i flera års tid. Men nerbrytas ska de till varje pris. Sen hoppas jag att jag skulle vara vis nog att göra det på det bästa sättet.
För övrigt har det här varit en helt crazy vecka på många olika sätt. Och mitt i all crazyhet har jag sett så mycket kärlek och omtanke att jag inte riktigt hittar ord. Jag slutar aldrig att förundras över livet och hela dess mysterium och äventyr. Vissa gåvor är så mycket större än min varelse kan förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar