Den nakna sanningen

I am exhausted. Det har hittills varit en bra, men intensiv och tung vecka. Dels för att två av våra vänner tvingas lämna oss inom en snar framtid. Det är inget som någon är glad över. Samtidigt tror jag att våra ledare gjorde ett riktigt beslut och att det är det bästa just nu.

Mest är jag dock slut nu för att jag idag visade mer än någonsin förut visade vad som finns under ytan och döljer sig bakom masken. Visa vad man försöker gömma sig bakom.
Att blotta sig själv. Att göra sig sårbar. Att våga visa sina svaga sidor. Att öppna de sår som funnits länge, men som aldrig läkt helt. Åtminstone öppna en del av dem. Att rensa dem helt och föra fram saker i ljuset, för det finns en enorm kraft i det.
Men för mig är det utmanande. Att plötsligt låta folk få en inblick i sådant som jag burit själv i många år. Att lita, att våga och att förmå. Svälja sin stolthet och dela och både vara djup och personlig. Riktig personlig. Tillåta andra att få vara en del i ens helande. Att berätta sådant som jag aldrig berättat förut. Inte åt någon alls. Att både erkänna för mig själv, men också högt för andra. Det var motstånd. För jag är stolt. Men samtidigt vet jag att jag måste bli mera öppen om jag vill fortsätta krossa alla de murar som finns. Och jag vill vara äkta. Så idag var det dags. Inför mina 20 hjältar + ledare visade jag vad som döljer sig under ytan.
Och dessa människor är värda all respekt i hela världen. Jag ser verkligen upp till dem på så många olika sätt. De lyssnar, de bryr sig och de älskar. Kanske extra mycket då det behövs som mest.
Att få umgås med dem dagligen är en stor välsignelse. Och att få ta del av deras historier ser jag som en stor ära. Detta är min familj här på den här kontinenten.

Tiden här i Worcester är så annorlunda än vad jag hade förväntat mig. Jag trodde att jag ungefär visste vad jag gav mig in i. Men jag får så mycket mera. Det är djupare, personligare, roligare. Så mycket mera livgivande än vad jag kunnat ana.
Jag lär mig och får uppleva så mycket. Och jag får ta emot. Ta emot, men också ge. Och det här är det mest uppmuntrande miljön jag någonsin befunnit mig i. Det är helande i sig.
Och efter att ha tagit del av varandras berättelser känns gemenskapen starkare och djupare än någonsin.

Jag tror jag aldrig har tyckt att det har varit så här roligt att leva.