2011

Ett år som började med många tårar, men som gick från klarhet till klarhet och från seger till seger ju längre året gick. Och som trots allt varit mitt kanske bästa år hittills.I have overcome many things.

Sedan januari har jag blivit många insikter och erfarenheter rikare. Det har varit ett år med många glädjeämnen och segrar. Ett år då jag varit tvungen att stiga ut från min bekvämlighetszon många gånger. På vissa områden så mycket att jag börjat bli bekväm med det. 

Detta år har jag spenderat mera tid i Afrika än vad jag gjort i Finland. Tre månader i Namibia, nästan tre månader i Sydafrika och en halv månad i Malawi. Det har varit annorlunda och speciellt i sig. Tre olika Afrikanske länder, som skiljer sig från varandra. 

Detta har också varit ett år med många människomöten som har spelat roll. Flera än någonsin förr. Både större och mindre saker, men ändå saker som haft betydelse och som har gjort en skillnad. Antagligen mycket större än vad jag kan se.

Mina tre första månader av året jobbade jag ännu i Sankt Olofsskolan. En väldigt lärorik tid på många olika sätt. Men också en stressfull och tung tid. Men väldigt rolig mellan varven. Jag flyttade till metskuhuset. Under sin Åbotid ska man väl hinna bo där också.

Jag for till Namibia för tre månader på FMS utlandspraktik. Tre månader av intensivt finskt språkbad. Tre månader an mycket Afrikansk skönhet och tre månader av människor som fanns närvarande just då jag behövd dem. Morgnar av vackra soluppgångar och promenader. En helg vid Etosha där mer än alla mina önskningar togs i beaktande. Månader av enkelhet och månader av biff på restaurang. En mirakulös resa genom Botswana till Sydafrika som logiskt sätt inte kunde ha blivit av. 

Drygt två sommarmånader i Finland. Mera tid att träffa människor en annars. En hel Jakobsdagar helg med Emma och Malin. Opera i Kokkola. En kort men intensiv fotbollssäsong med de fina härliga röda. Några dagar vid Pieksämäki. Flera Helsingfors besök och tisdagsmiddagar med Emma än någonsin. Några Jaromatcher och 1 1/2 visit i Åbo. 

Tre månader i Worcester. Tre av de bästa månader jag kunde ha. Månader av glädje, månader av uppmuntran, månader av sårbarhet men helande, månader av alldeles fantastiska människor som jag tror har funnits där bara för mig. Månader av volleyboll. Månader av gemenskap. Månader av stöd. Månader av tid och månader av lycka. Månader då jag började öppna käften mera. Månader då jag fann glädje i sådan många saker jag hade förlorat den i. En ny internationell familj. Månader av insikt och månader av liv. 

Allt har sin tid. Tala har sin tid, tiga har sin tid. Skratta har sin tid, gråta har sin tid. Dansa har sin tid. 

Everything is beautiful in its time.

Och plötsligt befinner jag mig i Malawi. En alldeles ny vardag. Nytt land, nytt språk, nya människor men samma Gud. Ett land och ett folk som har tagit väl emot mig. Ett land som visar en ny sida av Afrikas skönhet. En ny afrikansk familj och en tid då jag plötsligt kommer på mig själv att tycka om att göra saker som jag normalt brukar känna mig ganska obekväm i. En tid av mera Afrika i allt vad det heter: musik, mat, dans, vägar, marknader, flexibilitet, vänlighet,väder,...

Julen firades på ett Maoni orphange. Och det ser ut som att vi åker tillbaka dit på nyåraftonen för att spendera kvällen och natten där. Jag tror att det blir ett bra avslut på året. 

Ett år då jag om och om igen har ryckts upp från den kända bekväma tillvaron för att sättas i en helt ny. Det har ibland varit jobbigt. Jag har varit tvungen att lämna och jag har varit tvungen att lita. Det har varit lärorikt. 

Ett år med många utmaningar. Ett år då många nya dörrar öppnats. Även mina ögon har öppnats mera för att se. Lite av en ny verklighet. 

Tack för ett år av många äventyr, många människomöten och kvalitetstids stunder. Många goda biffar. Många matcher av volleyboll och många nya platser.

Gud har varit trofast.

Tack och förlåt! 

Må 2012 bli ett ännu bättre år för er alla. 

Det stora äventyret fortsätter.

Jul och sånt

Jag har inte haft tillgång till internet ett par dagar. Och kanske det har varit lika bra att helt logga ut under julen. Och då det är här i Afrika känns det mera okej än vad jag antar att jag skulle tycka om jag var i Finland. Strömmen och vattnet är borta för kortare eller längre stunder nästan dagligen. Och det är inget som stör. En generator ser till att vi får ström till det mest nödvändiga under sådana tider.

Julen är förbi. Jag fick aldrig riktigt någon julstämning, men jag hade en bra helg ändå. Det är inte bara det att det är drygt 30 grader varmt, det känns annorlunda på så många sätt. Men kanske var det just jul jag kände. Vem har sagt att julen ska kännas så som jag fått för mig att det ska vara. Det har varit en intensiv men skön julhelg. Hela julaftonen fick jag vara ledig. Det var min dag. Jag fick ta tid att dricka mitt morgonkaffe och äta min choklad, jag fick ligga i hängmattan och läsa och bara vara. Tid att tänka och tid att njuta.

På juldagen hade vi ett stort Christmas party för 210 barnhemsbarn och 40 vuxna. Fast det var nog många barn utöver det som kom till barnhemmet för att fira jul. Och det kändes meningsfullt att få ge erbjuda barn som annars inte skulle få något en hel dag med olika aktiviteter. 

Vi bistod med bl.a. mat, dryck, snaks, presenter, olika program, fotbollsturnering och andra sportaktiviteter, ansiktsmålning, lekar och tävlingar och ett dansparty sen när det blivit mörkt. Ett stort hoppslott hade vi också med oss. Och barnen trivdes och det verkade uppskatta att vi kom och spenderade dagen med dem. 

Jag har aldrig sett barn bli så glada över varsin flaska coca cola förut. Det blev en 13 timmars arbetsdag, men det var roligt och fast dagen var lång och intensiv var den aldrig stressfull.

Då julannandag hade vi vårt eget julfirande. Det bestod till ganska stor del av att tillreda mat och att sedan äta den, men vi hann också med annat emellan. Vattenkrig ute på gården och i trädgården. lite volleyboll, lekar och tävlingar. 

Vad ska jag mera berätta. Det är fortfarande bränslekris i landet och köerna är enormt långa till de stationer som har haft turen att få in bränsle. En del bilar blir utan bensin så länge de står och köar, vilket skapar en del trafikstockningar.

Det hat en jättesöt halvgammal kattunge här på basen som har blivit en god vän. 

Jag trodde att mitt kaffedrickande hade nått sin botten då jag drack instantkaffe i Worcester, men här är det inte bara pulverkaffe, utan pulvermjölk också de flesta dagar.(Men nu har Anna faktiskt köpt riktigt mjölk åt mig till mitt morgonkaffe). Men jag stör mig faktiskt inte på kaffet. Jag gjorde det inte i Worcester heller. Visst var jag glad de dagar jag blev välsignad med riktigt kaffe av vänliga själar från Brasilien elelr gentlemän från Alaska, men pulverkaffet tjänade väl det också. Jag börjar lite mera förstå vad Paulus menade då han sade att han lärt sig att nöja sig med det han har.

Jag njuter av att de gånger jag får dricka riktigt bra latte med vispgrädde ur en vacker mugg. Men jag njuter också av att mitt pulverkaffe. Jag njöt av helgen på Goudini spa då jag fick sova i en stor bekväm säng i ett fint och rent rum. Men jag trivdes också i min doorm med alla de andra flickorna. Jag också att sova i tält utan liggunderlag. Allt har sin charm. Jag kan njuta av det riktigt lyxiga, men jag njuter också av det riktigt primitiva.

Jag saknar lite de andra från min DTS som inte är här. Jag fick en stor internationell familj i Worcester som jag kom nära och människor som jag delad mitt liv med där. Men här i Malawi har jag nu fått en Afrikans(Malawisk) familj. Var jag än befinner mig kommer det alltid att finns människor som är alltför långt borta. Men jag börjar också allt mer märka att jag faktisk blir försedd med andra människor istället. Jag blev det i Namibia tidigare detta år. Jag blev det i Sydafrika och jag har blivit det här i Malawi. My God is BIG.

Sveittot

Det är varmt. Här sitter jag nu på terassen mätt och belåten med en stor fläkt som dels ska svalka lite och förhoppningsvis hålla myggorna borta. Hett, mörkt och svettigt, men ganska mysigt trots allt. Malawi är vackert. Tänkt att Gud förde mig till ett annat ställe med en massa berg runtomkring. Och här är det mycket mindre gatubelysning runtomkring, så stjärnhimmeln är mycket klarare.
Malajerna är ett av de vänligaste folken jag någonsin träffat.

Vi var och hälsade på två kvinnor idag med handikappade barn. Det finns inte speciellt mycket stöd för sådana här.
Vi gick igenom marknaden på väg dit. Härifrån köper en del människor det mesta de behöver. Det är trångt att gå mellan husen och alla stånden och stigarna och vägarna är ojämna. Det är fattigt, men inte nödvändigtvis usligt. Det som kändes konstigt är att detta är någon annans vardag. Det är så annorlunda.

Så primitivt, men förnöjsamt. Jag trivs med att inte bära min telefon med mig vart jag än går. Jag har dock igång min finska nummer ännu, ifall någon skulle vilja något någon gång så läser jag eventuella meddelanden på kvällen. Jag trivs med att inte behöva köpa typ någonting, för jag har betalat för det mesta av mitt uppehälle vilket innehåller både någonstans att bo och mat. Och jag har blivit lovad choklad till julen, och det var det ända jag kom på att jag faktiskt skulle behöva.

På söndag ska vi ha ett stort Christmas party för 210 barnhem och 40 vuxna. På måndag ska vi sen ha vårt eget julfirande. Vi bor på en YWAM bas i Limbe utanför Blantyre. Eller egentligen bor jag en knapp kilometer därifrån hos ett brasilianskt par, men vi äter på basen och spenderar största delen av vår lediga tid där. Det går en DTS på basen här just nu också så vi har spenderat ganska mycket tid med dem. Malajerna är ett av de vänligaste folken jag någonsin träffat. DTS:en här är en grupp på 9 personer +5 i staffen. Sen finns det några andra på basen också. Sammanlagt är vi drygt 20 personer som ska fira jul tillsammans på måndag. I tisdags så började vi planera julmiddagen som vi själva skall ha då ci firar jul. Folk fick ha önskemål och så ska vi sätta ihop en salig blandning av det. Grisen är slaktad idag, så vi har mycket kött, för en lång tid framöver. Dessutom ska getterna slaktas i morgon och eventuellt hönsen också. Och efter vårt möte kan jag konstatera att det nog kommer att finnas mat så det räcker. Det är intressant vad olika folk från olika länder önskar äta på jul. Det är mest malajer här. Sen finns det 4 engelsmän, 2 sydafrikaner, en från Schweiz, en från Tyskland, en från Kanada och så jag.

För övrigt har jag fått kommentarer att jag har bra uttal på min chichewa och att jag borde stanna här efter min outreach.

God kväll!

Framgång

Det har varit en framgångsrik dag idag. Efter att männen stått i bensin kö i fem och en halv timme idag har vi lyckats fylla båda bilarna med bränsle. Daniel fick ett meddelande på morgonen att de ryktas att det finns bränsle i stan, så genast åkte de in för att börja köa, och efter ett tag så anlände det till bensinstationen.

Vi åkte in till den lokala marknaden idag och hade lite evangelisation. VI sjöng och dansade med människorna där som var väldigt ivriga att delta. Vi hade ett drama och jag berättade och talade lite tankar om det efteråt. Vi fick se människor ta emot Jesus i sina liv och vi bad för sjuka och några av dem blev helade.

Och jag hade en annan uppenbarelse imorse. Så nu har jag bestämt mig att jag ska börja tycka om jular och födelsedagar igen. Det låter kanske konstigt, ytligt och löjligt, men det var en djup, upplysande och emotionell insikt jag plötsligt fick. Och denna insikt fick mig att lova att jag ska fira jul riktigt ordentligt, och ja, jag ska till och med fira min födelsedag nästa å. Ni kan ju påminna mig någon gång där i maj, då jag kanske hunnit ändra mig.

I morgon ska grisen slaktas.

Malawi

Jag har nu befunnit mig på Malawiansk mark i 4 dagar. Det känns ännu inte hemma på samma sätt som i Worcester, men jag tror jag kommer att trivsa. Det är vackert här, grönare än någon annanstans jag varit i Afrika (förutom Victoriafallen) och det  finns en massa berg och kullar här omkring. Vägarna är sandiga, ojämna och mysiga och känns som Afrika. Jag tar genvägar genom majsfält då jag går från det hus där jag bor till basen där jag äter. Här bjuds det ocks på mera typisk Afrikans mat än i Vuster.

Malawi är fullt av mangon, vilket uppskatas högt. Andra frukter också. Människorna är väldigt trevliga och vädret har varit riktigt bra hittills. Inte alls så hett so jag förväntat mig, utan riktigt bra. Men hetta ska jag väl nog hinna uppleva ännu. Regnperioden håller på och börjar.

Bussresan hit tog 50,5 timmar. Av dessa timmar var jag uttråkad bara en och en halv, så jag tycker jag klarade det ganska bra. Vi hamnade att vänta vid gränsövergången mellan Mocambique och Malawi som har stängt under natten, så det tog lite längre än beräknat. Och nu är jag bara väldigt tacksam att jag blivit välsignad med gåvan att kunna sova på obekväma platser. Och efter att ha sovit uselt hela förra vintern och då inte sov en hel natt på ett halv år, ja egentligen sov jag dåligt under hela året, så är jag nu otroligt tacksam att jag återgått till mitt ”normala” tillstånd. Speciellt då jag märker jag lyckas sova fast de flesta andra hålls vakna. Det är en gåva. 

Då vi kom till busstationen i Johannesburg och det var en halvtimme före vi skulle åka iväg  slog mig tanken att det kan ju hända att vi faktiskt kommer att åka genom Zimbabwe, så nu kunde det kanske vara dags att faktiskt ta reda på. Och mycket riktigt. Jag hade visum till Mozambique som jag visste jag måste ha, men inte till Zimbabwe. Så gentlemannen på Intercape gjorde mig till VIP-gäst på busresan och förde mig till nästa gentleman som skulle vara värd på resan och sade att han måste ta bra hand om mig och se till att jag klarade mig vid gränsövergångarna och får mitt visum där ;) Jag fick gå först i kön och de brydde sig inge om att väga mitt bagage. Och av någon underlig anledning fick jag typ alltid gå först i kön. Mellan Zimbabwe och Mozambique kom en av gränsövervakarna och plockade mig ur kön och förde mig längst fram, helt utan anledning. 

Då vi skulle börja resan från Johannesburg blev vi plötsligt serverad mat. Det är märkligt hur jag alltid lyckas få kyckling som färdkost då jag reser här i Afrika.

Senare kom bussvärden och bjöd mig på lemonad. Jag vet inte om jag hade fördelar på grund av att jag var den ända vita kvinnan på bussen, men hur som helst tog folk bra hand om mig :)

Pengarna här är lika galna som i Zambia. De använder Kwasha. En euro är ca 290 Kwasha och den största valören på sedlarna är 500 K. Så vad du än ska köpa behöver du massor med pengar. Värdet på pengarna ändrar också hela tiden. Många av de Malajer jag pratade med på bussen trodde att Malawi är på väg mot samma utveckling som Zimbabwe hade för några år sedan.

På juldaegn ska vi ha ett stort christmas party för 250 barnhems barn. Vi var och köpte julgåvor åt dem igår för 96 360 K. Det var många pengar.

Det är oljekris i landet här. Det innebär att det inte finns bensin på de flesta bensinstationer och man kan få vänta flera dagar före man lyckas få bensin då man vill tanka. Så det gäller att planera sin resor. Vi har också varit tvungna att planera om lite, på grund av begränsad tillgång på bensin.

Igår var några här från basen och införskaffade mat för julfirandet. Så nu har vi en gris, några getter och några höns här på gården, som vi ska slakta senare i veckan. Let’s do it the African way.

Det här inlägget blev lite flummigt och en massa random saker. Jag har vara tillgång till internet på kvällarna och jag har inte riktigt tid och ork just nu att tänka igenom vad jag skriver, men vill ändå skriva lite.

Love and peace

Hej då Worcester

Sista inlägget från Worcester och Sydafrika för en tid. Tre månader har gått fort. Men det har varit tre goda och lärorika månader.

I morgon åker jag till Johannesburg, för att sedan fortsätta resan mot Blantyre, Malawi på onsdagmorgon. Det är stunder då jag ska sitta två dagar och en natt i buss i sträck, som jag börjar fundera på varför jag aldrig tänkt på att skaffa mig en ipod. Jag har tydligen inte ens med min mp3-spelare till Afrika den här gången. Men jag har två bra böcker som ska hålla mig sällskap och så tycker jag nästan oförskämt mycket om att bara sitta och titta ut genom fönstret. Och jag ska få åka genom Mozambique. Antagligen kommer jag inte att se mycket mera av det landet än vad jag gjorde av Botswana tidigare i år, men iallafall. Jag minns inte om jag gav någon uppdatering av biljetterna, för det visade sig vara väldigt komplicerat att ta sig  dit, men sist och slutligen efter många omständigheter så löste det sig.
Men Jonas från Cameroon har ännu inget visum för Malawi, så han åkte upp till Johannesburg redan idag för att försöka fixa det. Det krävs ett mirakel för att han ska få det i tid, men vi hoppas och ber fortfarande att han ska kunna komma med.
Vi sände iväg Angolateamet tidigare idag. Sad. På morgonen blev det klart att en av deras medlemmar inte kan komma med, utan åker med Mozambiqueteamet istället på grund av visumissues. Det är sådana här gånger jag faktiskt börjar förstå att uppskatta att jag kommer från Finland. De flesta länder är ganska glada att ta emot oss. De människor jag känner här från Zimbabwe och västafrika har verkligen fått kämpa för sina visum. Människor från Zimbabwe har svårt att få visum till en massa olika länder på grund av politiska orsaker. Tänk att en enda person(nästan i alla fall) i ett land, kan orsaka så stora problem för resten av befolkningen.

Jag tror jag börjar vara redo för Malawi. Eller hur vet man om man är redo?
Brandon från Zimbabwe satt och förberedd mig för en kulturshock för några dagar sedan. Jag vet att Malawi är ett av de fattigaste och minst utvecklade länderna, men jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Han tycker att det är en enorm skillnad mellan Zimbabwe och Malawi. Är fattigdomen stor, följer det automatiskt en massa andra problem också. Och han förberedde mig på en nation där hopplösheten är stor och där folk är desperata. Hur ser det ut i praktiken?
Jag vet att jag i Malawi kommer att få se en helt annan del av Afrika än vad jag sett förut. Speciellt under den månad då vi ska kampa i muslimska byar. Men jag vet inte hur jag kommer att reagera.

Så det var den sista kvällen tillsammans här på basen ikväll, även om två av fyra team redan har åkt iväg. Jag bjöd på tårta. Det finns en insidegrej här att vi är en cake DTS. Men mest för att fira med de andra en sista gång. Och det var roligt att alla ville komma fast det är sista kvällen då alla är upptagana med de sista förberedelserna och festandet sist och slutligen blev nästan mitt i natten.

Ny börjar snart ett nytt kapitel igen. Äventyret fortsätter. Jag tror att denna del av äventyret kommer att vara mera utmanande än vad det varit på ett tag.

Några saker ni gärna får be för:
-Vi åker nu in i ett malariaområde under regnperioden. Jag skulle helst inte insjukna.
-Som grupp kommer vi att leva väldigt nära inpå varandra under en lång tid. Speciellt då vi tältar och befinner oss utanför basen. Be om tålamod, förståelse, enighet och bra kommunikation.
-Motorn på bilen vi tänkt använda under vår outreach klappade för en tid sedan. Och vi kommer att vara ganska beroende av en bil under vår vistelse.
-Jag vill se liv förvandlas, mirakel, helande och människor få hopp om en framtid.
-Att Guds rike ska bryta fram vart än vi går.

Malawioutreach

Nu är det bara några dagar kvar tills jag påbörjar min resa till Malawi. Med mig i mitt team har jag ett underbart par från England Anna och Andrew som också kommer att vara våra teamledare. De jobbade på basen i Blantyre, Malawi 6 månader före de kom för att göra sin DTS i Worcester, och de kommer att stanna där efter outreachen också. Jag är jätteglad att få resa och jobba med dem. Sen så har jag med mig Princess, en jättesöt tjej från Sydafrikansk, Jan också han från Sydafrika och Jonas från Cameroon.
Daniel som är ledare för basen i Blantyre där vi kommer att bo en stor del av tiden i Malawi var vår föreläsare här i Worcester förra veckan, och det var inspirerande och jag börjar mer och mer se fram emot att åka i väg. Han är för övrigt en cool typ. Det ska bli spännande och utmanande. Men oj vad jag kommer att sakna de andra. Vi sände iväg Brasiliengruppen tidigt i morse. De flesta av mina närmare vänner kommer att åka till Angola. De åker iväg på måndag, en dag före oss. De är nog de som det kommer att vara svårast att sända iväg. Mozambiquegruppen åker iväg samtidigt som oss.

Nästa tisdag tar vi flyget till Johannesburg, för att sedan följande dag hoppa på bussen som ska ta oss till Blantyre, Malawi. En bussresa som preliminärt tar 33 timmar. Jag hoppas verkligen att luftkonditioneringen kommer att fungera, för de tre senaste helgen var det 30-36 grader varmt här.
Vi kommer till stor del att bo på en YWAM-bas i Blantyre. En månad kommer vi dock att åka ut till avlägsna, onådda muslimska byar och kampa där. Hoppas att tälten klarar av regnperioden där. Och hoppas att det inte kommer att vara alltför mycket myggor.

På jul kommer vi att ha ett christmasparty för 250 föräldralösa barn som kommer till basen för att fira jul med oss. Vårt arbete kommer främst att vara i byar. Ddelvis med föräldralösa barn. Vi kommer att åka ut och visa film och ha vittnesbörd, spendera tid och prata med folk. Den senaste året har de från basen som åkt runt och evangeliserat bett för många sjuka och det har varit massor med helanden som skett. Eventuellt kommer vi också att besöka fängelser. Jag måste säga att jag inte riktigt har koll på vad allt som kommer att hända. Men jag tror nog det blir bra. Utmanande, men bra.

En era som går mot sitt slut

Vi hade vår sista föreläsning i onsdags. Den fick mig att komma ihåg stunderna i Åbo, för vår föreläsare citerade Dallas Willard.
Jag måste säga att jag är väldigt imponerad överlag hur bra föreläsare vi haft under dessa knappa tre månader, och jag har tre eller favoriter som verkligen gjort en skillnad för mig.
En period på 11 veckor kan både kännas lång och kort. Det är mycket tid som spenderats tillsammans och vi har kommit närmare och närmare varandra hela tiden. Det var en fin sista dag vi hade då vi firade nattvard tillsammans. Och jag uppskattar att folk vågar vara ärliga och fråga eller berätta om det är någon som de funderar på eller har lämnat och grubbla på, för att undvika missförstånd. Jag tänker främst på relationer och det faktum att vi är olika och handlar på olika sätt. Det gör att ingen behöver åka iväg på outreach med något ouppklarat.

Nu har vi just skickat iväg Brasilienteamet. Nu börjar ett ny era då en grupp plötsligt blir fyra, och vi kommer att befinna oss i olika delar av världen. Jag är förväntansfull, samtidigt som det är med blandade känslor jag inser att dagen då jag själv och de andra teamen också åker iväg närmar sig med stormsteg. På måndag åker Angolateamet iväg och på tisdag är det vi som ska till Malawi och den grupp som ska åka till Mozambique.
Det kommer att bli bra, men jag kommer antagligen att vara ledsen i början.

Bild

Och bara för att jag inte satt in så mycket bilder här, för att nätet inte klarar av att ladda upp stora bilder här, ska ni här få en från Photo Boothen.

Ina, Regis (Brasilien), jag och Erickson (Angola)

Lycka

Jag vill bara säga att jag haft en riktigt bra helg. Det känns lite som att jag tjatar på om samma saker hela tiden, men jag njuter faktiskt av min tid här och bara suger i mig av allt det fina som erbjuds.

Och vad är bättre än frukost på Mugg&Bean med tre kanadensare och tre amerikaner en söndagmorgon.  Jag vet inte om ni känner igen sådana där stunder då man plötsligt kommer på sig själv att bara sitta och le för sig själv för att man är så lycklig. Sen är latte och omelett inte så dåligt heller.
Och jag börjar på riktigt överväga att spendera sommaren i Canada. De som försöker övertyga mig om att det är en bra idé har lyckats ganska bra.

Vi blev sen bjudna på lunch hem till ett par som staffar här. Kanske mitt sista braai på en lång tid. Sen blev det ett varv via poolen. Det har varit supervarmt idag. Och tvångsläsning av en bok som jag borde lämna in en bokreport på imorgon.
Och nu på kvällen har jag legat två timmar på gräsmattan och tiitat på stjärnorna och diskuterat med Ina Felipe.

Om tio dagar är jag redan på väg till Malawi.

Värdefullt

Livet är dyrbart och värdefullt. Jag blir mer och mer viss om det för varje dag som går. Och min förundran över allt det fina, fortsätter att sträcka sig djupt in i mitt hjärta.
Jag blev tagen på middag av två gentlemän i fredags. En middag som betydde mycket för mig på så många olika sätt. Det är svårt att förklara, och jag ska inte ens försöka för det är så mycket djupare än bara god mat och en trevlig kväll, men det var dyrbar tid. Detaljer som spelar roll. Det beställdes in både straters och riktigt mat. Det var en glad kväll. Givande diskussioner och vi satt och sjöng bland annat födelsedagssånger på koreanska. Och att få en sådan bra kväll strax före jag måste säga hej då åt en annan god vän, kändes bra.

Jag har jobbat i köket på basen den här helgen. Alla har vi en helg då vi har vår weekend duty och kockar åt de på basen. Och jag kan inte säga annat än att mitt team var fenomenalt. Jag hade verkligen jätteroligt. Jag minns inte när jag skulle ha skrattat och haft så här roligt senast då jag arbetar. Ja, så här roligt överlag. Det finns en massa saker man kan leka med i ett kök. Och vi fick beröm för maten också. Fast man har begränsad tillgång på råvaror kan det bli hur bra som helst ändå. Och för att få lite vinter- och julstämning stod jag med Alaskapojkarna och sjöng julsånger i frysrummet en stund. Det finns olika saker som förenar ;)

Idag har jag också varit på världens finaste 10-års kalas. Inte för att kalaset var speciellt i sig själv, utan för att det berörde mig hur mycket mina skolledare älskar sin dotter och hur stolta de är över henne och verkligen ställer upp och ordnar. Julia är nog en av världens klokaste tioåringar också.
Efter att jag arbetat färdigt i köket i kväll, avslutades dagen med två filmer och lite julfirande.
Då jag sen före jag går och lägger mig får godnattkramar av mina systrar här som säger att de älskar mig, börjar jag ännu mera inse att livet verkligen är värdefullt. Vem är jag, som får ta del av allt det här??

Nattsvammel

Det är den här tiden på dygnet jag borde sova, för de senaste veckorna har jag varit trött. Det är så mycket att fundera på hela tiden, sen har vi haft en massa extra lektioner den här veckan också. Det har varit bra saker, men mycket. Och sen så är allt så väldigt socialt hela tiden. Det är roligt, men det tar antagligen mera på krafterna än vad jag tror. Inget säger ju att jag måste sitta och prata och umgås hela tiden, men ibland är det bara så svårt att lämna "festen" när det är som roligast, fast jag vet att jag borde sova. Och speciellt nu när det är tider då en massa människor lämnar basen och då vi andra också åker iväg till olika orter. Jag vill liksom passa på så länge det varar.

Men orsaken till att jag är uppe just nu är mest att det är för mycket som går omkring i mitt huvudet. Inte direkt på ett tungt sätt, utan mest bara mycket.
Jag att jag lite börjar ställa in mig på att detta kapitel på basen börjar ta slut. Jag börjar acceptera att jag antagligen inte kommer att se många av de som varit en del av min vardag mera. Och även om jag skulle se dem så skulle det inte vara samma sak, för livet är annorlunda här. Sen vet jag att det finns de som jag kommer att hålla kontakten med efteråt också. Men det gör det ändå inte avskeden lättare. Och imorgonnatt åker en mycket god vän iväg.
Det finns så många människor som har berört mig här och som satt spår. Och hela vistelsen här på stället har nog också gjort det. Livet här är så annorlunda från allt det vad jag är van med. Det är så närvarande. På många sätt enklare. Och mera verkligt. Det är så mycket som är mera tillgängligt här då jag behöver det. Eller när jag vill ha det. Här finns det tid för sådant. Jag förstår inte riktigt hur, för det känns som att tiden går mycket fortare här, men ändå så hinner jag med så mycket mera. Och folk ger frikostigt av sin tid. Det här med Afrika och tid kommer alltid att förbli ett mysterium.
Och jag uppskattar att få vara omgiven av många visa äldre personer här som är villiga att dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Alla är inte så gamla, men äldre än mig och de har en massa erfarenheter som jag inte har. Och det är givande att få prata och umgås med dem. Att höra, se och lära.

Småning om ska jag skriva lite mera uppdateringar om outreach planerna. Men nu ska jag göra att nytt försök att börja sova.
Och jag har en liten förhoppning om att att Taylor ska bjuda på riktigt kaffe i morgon.