Jag har nu befunnit mig på Malawiansk mark i 4 dagar. Det känns ännu inte hemma på samma sätt som i Worcester, men jag tror jag kommer att trivsa. Det är vackert här, grönare än någon annanstans jag varit i Afrika (förutom Victoriafallen) och det finns en massa berg och kullar här omkring. Vägarna är sandiga, ojämna och mysiga och känns som Afrika. Jag tar genvägar genom majsfält då jag går från det hus där jag bor till basen där jag äter. Här bjuds det ocks på mera typisk Afrikans mat än i Vuster.
Malawi är fullt av mangon, vilket uppskatas högt. Andra frukter också. Människorna är väldigt trevliga och vädret har varit riktigt bra hittills. Inte alls så hett so jag förväntat mig, utan riktigt bra. Men hetta ska jag väl nog hinna uppleva ännu. Regnperioden håller på och börjar.
Bussresan hit tog 50,5 timmar. Av dessa timmar var jag uttråkad bara en och en halv, så jag tycker jag klarade det ganska bra. Vi hamnade att vänta vid gränsövergången mellan Mocambique och Malawi som har stängt under natten, så det tog lite längre än beräknat. Och nu är jag bara väldigt tacksam att jag blivit välsignad med gåvan att kunna sova på obekväma platser. Och efter att ha sovit uselt hela förra vintern och då inte sov en hel natt på ett halv år, ja egentligen sov jag dåligt under hela året, så är jag nu otroligt tacksam att jag återgått till mitt ”normala” tillstånd. Speciellt då jag märker jag lyckas sova fast de flesta andra hålls vakna. Det är en gåva.
Då vi kom till busstationen i Johannesburg och det var en halvtimme före vi skulle åka iväg slog mig tanken att det kan ju hända att vi faktiskt kommer att åka genom Zimbabwe, så nu kunde det kanske vara dags att faktiskt ta reda på. Och mycket riktigt. Jag hade visum till Mozambique som jag visste jag måste ha, men inte till Zimbabwe. Så gentlemannen på Intercape gjorde mig till VIP-gäst på busresan och förde mig till nästa gentleman som skulle vara värd på resan och sade att han måste ta bra hand om mig och se till att jag klarade mig vid gränsövergångarna och får mitt visum där ;) Jag fick gå först i kön och de brydde sig inge om att väga mitt bagage. Och av någon underlig anledning fick jag typ alltid gå först i kön. Mellan Zimbabwe och Mozambique kom en av gränsövervakarna och plockade mig ur kön och förde mig längst fram, helt utan anledning.
Då vi skulle börja resan från Johannesburg blev vi plötsligt serverad mat. Det är märkligt hur jag alltid lyckas få kyckling som färdkost då jag reser här i Afrika.
Senare kom bussvärden och bjöd mig på lemonad. Jag vet inte om jag hade fördelar på grund av att jag var den ända vita kvinnan på bussen, men hur som helst tog folk bra hand om mig :)
Pengarna här är lika galna som i Zambia. De använder Kwasha. En euro är ca 290 Kwasha och den största valören på sedlarna är 500 K. Så vad du än ska köpa behöver du massor med pengar. Värdet på pengarna ändrar också hela tiden. Många av de Malajer jag pratade med på bussen trodde att Malawi är på väg mot samma utveckling som Zimbabwe hade för några år sedan.
På juldaegn ska vi ha ett stort christmas party för 250 barnhems barn. Vi var och köpte julgåvor åt dem igår för 96 360 K. Det var många pengar.
Det är oljekris i landet här. Det innebär att det inte finns bensin på de flesta bensinstationer och man kan få vänta flera dagar före man lyckas få bensin då man vill tanka. Så det gäller att planera sin resor. Vi har också varit tvungna att planera om lite, på grund av begränsad tillgång på bensin.
Igår var några här från basen och införskaffade mat för julfirandet. Så nu har vi en gris, några getter och några höns här på gården, som vi ska slakta senare i veckan. Let’s do it the African way.
Det här inlägget blev lite flummigt och en massa random saker. Jag har vara tillgång till internet på kvällarna och jag har inte riktigt tid och ork just nu att tänka igenom vad jag skriver, men vill ändå skriva lite.
Love and peace
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar