Mina tankar, mina funderingar och mina upplevelser. Inte alltid helt genomtänkta. Oftast inte speciellt välformulerade. Men ändå en del av min berättelse, från min synvinkel. En berättelse som fortfarande formas och som ständigt fortsätter. En berättelse som är del av en mycket större.

Ett liv som är värt att levas.


There is a time for everything and a season for every activity under heaven. A time to be born and a time to die, a time to plant and a time to uproot, a time to kill and a time to heal, a time to tear down and a time to build, a time to weep and a time to laugh, a time to mourn and a time to dance, a time to scatter stones and a time to gather them, a time to embrace and a time to refrain, a time to search and a time to give up, a time to keep and a time to throw away, a time to tear and a time to mend, a time to be silent and a time to speak, a time to love and a time to hate, a time for war and a time for peace.

He has made everything beautiful in its time. He has also set eternity in the hearts of men. (Eccl 3:1-8,11)


fredag 2 december 2011

Nattsvammel

Det är den här tiden på dygnet jag borde sova, för de senaste veckorna har jag varit trött. Det är så mycket att fundera på hela tiden, sen har vi haft en massa extra lektioner den här veckan också. Det har varit bra saker, men mycket. Och sen så är allt så väldigt socialt hela tiden. Det är roligt, men det tar antagligen mera på krafterna än vad jag tror. Inget säger ju att jag måste sitta och prata och umgås hela tiden, men ibland är det bara så svårt att lämna "festen" när det är som roligast, fast jag vet att jag borde sova. Och speciellt nu när det är tider då en massa människor lämnar basen och då vi andra också åker iväg till olika orter. Jag vill liksom passa på så länge det varar.

Men orsaken till att jag är uppe just nu är mest att det är för mycket som går omkring i mitt huvudet. Inte direkt på ett tungt sätt, utan mest bara mycket.
Jag att jag lite börjar ställa in mig på att detta kapitel på basen börjar ta slut. Jag börjar acceptera att jag antagligen inte kommer att se många av de som varit en del av min vardag mera. Och även om jag skulle se dem så skulle det inte vara samma sak, för livet är annorlunda här. Sen vet jag att det finns de som jag kommer att hålla kontakten med efteråt också. Men det gör det ändå inte avskeden lättare. Och imorgonnatt åker en mycket god vän iväg.
Det finns så många människor som har berört mig här och som satt spår. Och hela vistelsen här på stället har nog också gjort det. Livet här är så annorlunda från allt det vad jag är van med. Det är så närvarande. På många sätt enklare. Och mera verkligt. Det är så mycket som är mera tillgängligt här då jag behöver det. Eller när jag vill ha det. Här finns det tid för sådant. Jag förstår inte riktigt hur, för det känns som att tiden går mycket fortare här, men ändå så hinner jag med så mycket mera. Och folk ger frikostigt av sin tid. Det här med Afrika och tid kommer alltid att förbli ett mysterium.
Och jag uppskattar att få vara omgiven av många visa äldre personer här som är villiga att dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Alla är inte så gamla, men äldre än mig och de har en massa erfarenheter som jag inte har. Och det är givande att få prata och umgås med dem. Att höra, se och lära.

Småning om ska jag skriva lite mera uppdateringar om outreach planerna. Men nu ska jag göra att nytt försök att börja sova.
Och jag har en liten förhoppning om att att Taylor ska bjuda på riktigt kaffe i morgon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar