I smyg

Jag har lite flyttat. Nästan i smyg. Inte sådär fysiskt. Men här i cybervärlden. Nu tror jag att jag mest kommer att befinna mig på adressen http://karolinahoglund.blogspot.com/ istället.
Välkommen att titta in dit om ni vill.

Jag vill ha

Sällan vet jag vad jag vill ha på beställning, Det är bara då jag saknar något som jag märker att jag vill ha eller behöver det.
Men nu vet jag faktiskt en del saker som skulle mätta en del av mitt tillfälliga ha-begär eller glädja min själ.

Som t.ex.

-Ett bra tält

-En silverambandsklocka

-En lärobok i (brasiliansk)portugisiska

-Ett par rutiga pyjamasbyxor
-En locktång
-Den där rosa mymmelimuminmuggen
-En ny rinkka
-Boken "Renovation of the heart" av Dallas Willard
  (andra bra böcker också för den delen)
-En iPod
-En febertermometer-Tips på bra musik
-Ett nytt kameraobjektiv med bättre zoom
-Möjligtvis ett par fivefingers
-Ett par röda bekväma skor.
-Jordgubbar
-En flaska amarula
-En volleyboll
-Ett par "grusplansbyxor"

och så vidare...

Gränslös

Förra veckan började jag på riktigt fundera om jag har råd att åka ner till Åbo över vappen. Eller egentligen inte om jag har råd, utan mera om jag kan sätta så mycket pengar på nöjen en helg. Tågbiljetter är dyra, och att leva kostar också. Dessutom skulle jag ha fått jobba på vappen, så det var inte bara det att jag skulle ha slösat pengar, utan jag skulle också ha gått miste om inkomst. 

På något sätt tänker jag bara inom mina egna ramar. Visst tror jag att Gud har alla pengar i hela världen, och jag vet att han kan, men jag är inte alltid helt säker på om han vill del med sig av dem till mig. 

Men sen då jag plötsligt fått en gratis tur ner till Åbo med bil, så flödar mitt hjärta över av tacksamhet. Det samma hände då jag märkte att jag kan resa fram och tillbaka till Helsingfors och betala mindre än en tredjedel av det egentliga priset. Då jag sen befinner mig i Helsingfors och plötsligt blir bjuden på kaffe, och bara knappt två timmar senare blir bjuden på glass, börjar jag inse att jag nog har råd att åka tåg hem med gott samvete. Det finns tydligen någon som vill överösa mig med goda gåvor. Jag tror att jag börjar förstå vad det innebär att ha en Gud som älskar mig. 

Men när jag sedan på kvällen ska gå och lägga mig, får ett meddelande att ursprungliga planer ändrats och att det nu också erbjuds bilskjuts tillbaka till Österbotten vet jag inte vad jag ska säga. 

Och på jag bara visste att jag inte skulle få betala för den resan. Och inte nog med det blir jag bjuden på mat på vägen också.

Bägaren flödar över. 

Jag vet att det inte är något jag förtjänar. Jag vet att det inte är något jag fixat själv. Det är bara gränslös kärlek. Och jag lär mig mer och mer hela tiden att ta emot den.

Naating ti ita.

Jag har befunnit mig i hufvudstaden. Jag har lunchat, druckit kaffe, druckit mera kaffe, ätit middag och ätit glass, och allt detta i härligt blont sällskap.

Jag har varit och lämnat in min visumansökan till den sydafrikanska ambassaden och hoppas nu på det bästa. Redan på trappan till ytterdörren dit, träffar jag en artig sydafrikans herreman som önskar mig en bra dag och låser upp dörren åt mig och meddelar att ambassaden är på våning tre.

Jag förstår inte hur jag har fått elva timmar att gå utan att jag hunnit få tråkigt alls.

Och tack till VR som låter mig åka för 9€/per väg och dessutom har internet tillgängligt på tåget.
Jag tycker fortfarande om att åka tåg.

Vår, vapp och palats

Jag chillar i palatset. Jag har druckit god latte och jag njutit av en lång morgon. Sen har jag hunnit fläta hår också. Inte mitt dock. Eller det också, men det var inte det som tog tid.
Vad skönt att kunna och att få känna sig så hemma på en plats där man inte bor. Det finns en gästfrihet utöver det vanliga här.

Ikväll ska jag sjunga in våren i vårdbergsparken för att sedan fortsätta firandet på annat håll. Mat, musik och andra festligheter finns på agendan. Frankas ungdomsorkester har lovat uppträda, och det bäddar ju för succé.

Det är vår i luften. Folk tycker att det är varmt. Jag tycker att det är kallt. Men kanske jag vågar gå med bara ben i allafall.  Valborg i Åbo. Varför känns det som evigheter sedan sist, då jag bara varit borta ett år.

En kväll

då jag saknar Sydafrika.

Idag önskar jag att jag vore där. Det känns som att hela mitt DTS gäng är där utom jag. Men det är inte sant. Det är bara en fjärdedel som samlas ikväll. Men nästa alla från staffen är där också. Det är tillräckligt stor del för att jag ska känna att jag är den ända som inte är det.

Mina brunbrända ben bleknar mer och mer för varje dag. Men nu har jag inlett säsongen med blåa ben istället. Årets första lårkaka har jag också dragit på mig. Men fotboll är nog fortfarande härligt.
Och det är så roligt att hinna träna lite i år också. Och vi har riktigt bra träningar i år skulle jag vilja påstå.

Jag såg några bilder på facebook från TDTS:en som Ina går nu. Jag kunde se och känna igen vad de gjorde. Jag började sakna. Samtidigt blev jag riktigt glad, då jag insåg att jag kommer att få vara med om allt det där en gång till.

På onsdag ska jag till sydafrikanska ambassaden för att ansöka om nytt visum. Förhoppningsvis är de lika trevliga och effektiva där den här gången som de var då jag var där i augusti.

Och imorgon får jag återse palats och friffemänniskorna. Happy day!

Och helt oväntat fick jag skypa med några härliga från i Sydafrika ikväll. Happy moment!

Frisyrer

Idag har jag gjort något som kanske är förbjudet. Och om det inte är borde det kanske vara. Jag har lyssnat på julsånger. Det är nog mot mina principer att göra det den här tiden på året. Men det blev inte riktigt någon julmusik förra året, förutom då grannarna spelade Mariah Carey's julskiva på hög volym på andra sidan staketet då vi var ut och spelade beachvolleyboll i solskenet förstås. Och så for jag ju in i frysrummet och sjöng några julsånger med Alaskapojkarna för att få lite julkänsla då vi hade weekend duty i köket i början av december. Men mycket mera än så blev det inte.

Men nu kompenserar jag det hela med att lyssna på Ted Gärdestad och annan sommamusik istället.

Och idag har en sida av konstnären i mig väckts till liv igen. Och nu är jag jag helt förundrat över hur mycket vackra och coola saker det går att skapa. Tack Abigail! Dagens upptäckt var frisyrer. Jag har lärt mig göra kanske tio nya frisyrer.

Och så håller jag på och renskriver anteckningar från hösten och får många nygamla insikter. Det är kankse något jag borde göra ofta. Påminna mig själv om viktiga saker och om sanningar som inte alltid känns som sanningar.
Och så är det roligt att få skriva fint i olika färger.

Och så blev det en kväll med en sällskapsresanfilm och en chipspåse. Vackert så.

25.04.2012

Lycka är att gå in i en provhytt med en bunt med jeans och konstatera att de första paret man provar passar. Sen råkar ju just de vara de finaste också. Ännu bättre är det då just det paret råkar vara på 50% rabatt. Och allra bäst är det till sist då man märker att mamma betalar. :)
Kanske jag borde hjälpa till att räfsa gården imorgon.

Sen kan jag meddela att jag inskaffat flera nya plagg idag och att INGET av dem var svart.

Idag har jag avslutat arbetsveckan. Och jag måste säga att jag aldrig har trivts så bra med att jobba som jag gjort den här våren. Jag har riktigt överraskat mig själv. Och sådär lagom på sista dagen, så blev jag erbjuden mera arbete där senare i vår. Jag tror att jag kommer att få precis så mycket arbete som jag behöver i vår.

Men nu börjar jag nog vänta på att lönen småningom ska inkasseras på kontot. Idag köpte jag en flygbiljett till. Och att köpa två flygbiljetter långt bort, sätter sina i spår på ett konto, som inte haft just några insättningar det senaste året.

Biljetten till Sydafrika ja. Nu blev det ju inte den jag först hade tänkt, men jag fick en biljett i alla fall. Då jag går in på den sida jag varit inne på ett antal gånger de senaste veckorna, och priset där har alltid varit det samma, kan jag idag konstatera att priset på biljetterna nu är 161€ dyrare än vad de varit alla andra gånger jag tittat.
Först blev jag lite ledsen och tänkte att varför köpte jag inte biljetten tidigare, då jag ändå vetat när jag ska åka. Men efter en stund börjar jag se om de trots allt skull finnas andra alternativ, och hittar till sist en biljett som bara är 5€ dyrare än den jag först tänkt köpa. Och i och med att jag kunde betala den via nätbanken och inte behöver ta den på kreditkortet som kostar, så vann jag faktiskt lite på det. Sen får vi se om Gud också har andra orsaker varför jag ska åka via Istanbul istället för London. Vi får se.

Och hurra för solen idag!
Och hurra för flera saker jag har att se fram emot inom den kommande veckan.

Vår

Jag tycker om våren. Förra året missade jag den helt, så nu njuter jag massor av den. Världen vaknar till liv mer och mer för varenda dag. Människorna blir gladare och varje dag bli längre och längre. Härligt!

Jag ska åka till Helsingfors och ansöka om ett nytt visum till Sydafrika nästa veckas onsdag. Dessutom har jag både lunchdejt och middagsdejt den dagen med två riktigt fina. Vilken lycka!
Och att upptäcka att VR har vissa tågturer för 9€/per väg till Helsingfors från Åbo, för oss dödliga som har slutat få studierabatt, gör ju en helt enkelt glad i själen.

Och vilken skillnad det är att få fara ut och springa i 12 grader solsken jämfört med 3 grader snöslask som piskar i ansiktet. Men det har ju i och för sig sin charm det också.

Och för andra dagen i rad har jag inga förberedelser för morgondagens lektioner att göra. Tänk om jag på allvar skulle göra det här till en vana. Hurra för lediga kvällar.

Förberedelser, fotboll och fåglar

Att förbereda alla måndagens lektioner redan på fredag eftermiddag är nog inte alls så dåligt. Helgen kändes mycket mera som helg, då jag visste att jag inte har något jobb som ligger och väntar. Men jag kan ännu inte riktigt förstå hur jag kom mig för att göra det. Hur gärna jag än skulle vilja, så blir det oftast söndagkväll ändå. Alltid. Åtminstone nästan alltid.

Och mina nya fotbollsskor fick vara med på sin jungfrufärd ikväll. Och det lovar mycket gott. Och vilken lycka att få börja spela utomhus igen. Spelar ingen roll att det är stora snödrivor vid sidan av planen. Och så har vi jättebra träningar också.

Nu blir det åtminstone tre dagar jobb på rad. Sen i slutet av veckan så bär det av mot södra Finland för lite umgänge, vappfirande och sådant. Mest i Åbo, men också en vända till Helsingfors.
Det ska bli så roligt att få träffa så många fina igen och få lite uppdateringar sedan senast.

Bor man i Purmo, så måste man ibland kunna underhålla sig själv. Så en av mina aktiviteter den senaste månaden har varit att titta på fåglar ;) Hahaha.

En del bilder lite suddiga, men de duger åt mig.

Morgonstund

En ledig förmiddag då man har tid att dricka kaffe i lugn och ro och titta ut genom fönstret ska inte underskattas.

Och till alla er som är trött på all snö som vräkt ner den senaste veckan kan jag ursäkta. För åtminstone vissa av de dagarna är det för min skull det snöat, eftersom jag visste att jag inte skulle hinna ha så mycket vinter i år och hoppades att den skulle hålla i sig länge då istället.

Och ursäkta också att jag rätt ofta tjatar på om tiden i Afrika och mina framtida resor. Men det finns så mycket saker av betydelse gömd i den tiden.

Och nu har jag kommit på vart jag vill resa härnäst. Efter Canada och Sydafrika alltså, så det blir nog ganska långt in i framtiden.
Jag vill åka till Australien och Nya Zeeland. På riktigt alltså. Det slog mig helt plötsligt. Men jag är ganska säker på att jag skulle tycka om de länderna.

Och jobbdagarna som ramlar in

Då jag kom hem för drygt en månad sedan sade jag åt Gud att nog skulle behöva jobba under våren. Men jag tycker inte om att söka jobb, så jag sade att helst skulle bara någon få erbjuda mig ett jobb. Men samtidigt skulle jag inte vilja jobba full tid ända tills jag åker iväg, för jag har en massa andra saker att pynja på med och fixa också. Och sen mer eller mindre lovade jag att jag skulle ta de erbjudanden jag får.

Och så kom helt plötsligt ett erbjudande. Bara en veckas vikariat, men iallafall. När det höll på och ta slut kom erbjudande om några dagar till nästa vecka. Och sen några dagar senare kom ytterligare ett erbjudande om några dagar därpå följande vecka. Så med jämna mellanrum ramlar det in flera arbetsdagar, på ett sådant sätt som passar mig utmärkt. Jag behöver inte ha planerat hela våren på en och samma gång. Jag får reda på precis så mycket som jag behöver i gången.


Och imorgonkväll ska jag berätta om min tid i Sydafrika på ett stort ungdomsmöte här i Purmo. Sen följande gång blir måndagen den 7 maj då jag ska berätta för församlingen. Tillsammans med Emma som nyss kommit hem från Thailand ska vi berätta lite om våra misisonserfarenheter dessa två dagar. Välkomna!

En månad

Och så har jag varit tillbaka i Finland i över en månad. En del undrar vad jag håller på med. Till er kan jag meddela att den första veckan jag var hemma tillbringade jag ett par dagar hos en vän och hjälpte henne och hennes man att bygga deras hus.

Som ni alla vet har ju just husbygge alltid varit en av mina starka sidor ;)

Andra veckan spenderades dagarna vid YWAM basen i Ruurikkala i Evijärvi. Där hjälpte jag till med barnpassningen. Och det var fyra härliga små krabater jag fick spendera mina dagar med.


Sen blev det en sväng till Sverige före påsken. Lite snowboardanade, lite syskontid och lite sightseeing i Gällivare.

Och sedan dess har jag jobbat som lärarvikarie. Hela förra veckan, två dagar den här veckan och sen blir det åtminstone tre dagar nästa vecka. Och denna vecka har jag trivts riktigt bra med att jobba varannan dag. Då hinner jag pynja på och sköta andra saker också mellan varven också.

Jag kände mig vuxen då jag hade ärenden till försäkringsbolaget. Men sedan då jag konstaterad att jag fortfarande fanns med på pappas hemförsäkring, så kände jag mig inte lika vuxen mera. Och det jag ville diskutera med dem var reseförsäkringar så att jag kan fortsätta yra runt.

Sedan kan jag meddela att jag troligtvis är på väg till Åbo över vappen och kanske redan helgen före, så ni Åbobor kan göra er beredda.

Veckans händelser

Idag har jag fått höra att jag inte är speciellt förståndig, men att jag är gammal. Jag är ju mer än halvvägs till 55. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det ;) 

Och veckans facebookstatus var "Ibland facefrapar jag mig själv så att folk ska tro att jag har vänner."

Och idag har köpt flygbiljetter hit. Det är liksom på riktigt. 

Och vad glad jag kan bli att få chatta med fina betydelsefulla människor som jag saknar.

Och så köpte jag nya fotbollsskor igår. Och en kalender.

Jobb

Jag arbetar/har arbetat denna vecka. Idag fick jag läsa Richard Foster en timme under arbetstid. 

Imorgon ska jag se på MacGyver.
Jag tycker det är ganska bra förmåner. 

Tänka om alla arbetsdagar skulle vara på det här sättet.

Och idag fyller finaste lillasyster Martina 20. Grattis!!

Framtid och sånt

Jag har nog sagt det, mer eller mindre rakt ut redan tidigare, men nu är det alltså ganska klart att jag åker till Kanada i sommar för att sedan fortsätta rakt därifrån till Sydafrika sen, för att stanna där i minst ett halvår till.

Och idag fick jag höra att en god vän som jag delade rum och tält med under min outreach i Malawi också kommer att komma till Kanada och jobba med mig. Fantastiskt. Plus att det från tidigare är klart att åtminstone girl Taylor kommer och troligtvis också Jeremy. Vilken finemang sommar alltså och vilken glädje att få träffa och jobba med dem alla igen. Åtminstone kommer vi att vara fyra från min DTS där. Eventuellt en till.

Ibland förundras jag över hur allting bara löser sig. Hur har jag fått den nåden att både få åka till Kanada och sedan tillbaka till Sydafrika ännu i år. Hur dörrar bara öppnas och saker blir möjliga.
Har alla dessa dörrar varit möjliga redan tidigare och det bara är jag som inte kunnat se det och inte vågat tro på det. Eller är det först nu som det blivit dags. Nåja det spelar ingen roll.
Hur som helst, nu när jag fått upp farten vet jag inte hur allt detta kommer att sluta. Och livet är spännande.

Alla här runtomkring frågar vad jag har för planer för nästa år och vad jag sökt för jobb. Och de flesta tittar lite förundrande på mig då jag säger att jag just kommit tillbaka från Sydafrika och nu planerar jag att åka utomlands ett år till.

Folk förstår nog inte riktigt hur man har råd att resa runt sådär. Jag funderar mera på hur jag skulle ha råd att låta bli.

Väder och kemi

Människor irriteras av snön. Vet inte hur många sådan facebookstatusar jag sett den senaste tiden. Men hör väl lite till att man inte ska vara nöjd med vädret i det här landet.
På sommaren är det för varmt, eller för torrt, eller för ibland för regnigt eller kallt. På hösten är det för regnigt, på vintern är det för kallt, för slaskigt, för halt eller för mycket snö, medan det på våren är för kallt och blåsigt.
Fast egentligen tror jag inte att vi är så bittra över vädret som vi låter. Inte alltid åtminstone. Det hör väl lite till att alltid längta till det som man inte har. Gräset är grönare på andra sidan som man brukar säga.
Men nog tror jag att jag också skulle längta till sommaren och varmare väder om jag har en lång mörk, kall vinter bakom mig. Men efter att ha fått se solen och ha någorlunda varmt mer eller mindre varenda dag i elva månader och vinter i bara en, så stör mig inte denna takatalvi speciellt mycket.
Vädret bara kommer, och så spelar det inte så stor roll.

Men jag måst också erkänna att jag under mina knappa fyra veckor i Finland nu allvarligt hunnit fundera om jag skulle kunna tänka mig att bo i detta land. Inte så mycket på grund av vädret, utan mera på grund av mörkret som infinner sig en stor del av året. Jag har inte riktigt märkt det tidigare, men efter att ha bott ett år under solen har jag insett hur mycket gott solen och ljuset har gjort mig.
Och nu njuter och förundras jag av det faktum att det faktiskt är ljust ännu klockan nio på kvällen. JAg kommer inte ihåg att jag skulle ha upplevt kombinationen snö och ljusa kvällar förut.

För övrigt har jag undervisat kemi idag. Jag brukar inte riktigt tycka om kemi. Men idag var det roligt. Nästan så att jag tycker att det är lite synd att jag bara har en sådan lektion till den här veckan.
Och så känns det lite som att jag börjar bli gammal då jag undervisar barn till sådana jag arbetat med tidigare.
Men det är ju inte sant. Jag är inte gammal och jag tänker inte bli det heller. Jag har ännu många år kvar att njuta av livet som ung. Så det så.

För övrigt har jag nästan blivit lite led på att dricka latte nu. Kanske jag borde ta en paus och dricka vanligt kaffe några dagar istället.

Nattsuddande och sockerhög

Jag börjar få en dålig ovana att stanna uppe länge på kvällarna. Nattsudda. Och det är väl egentligen inget fel på det. Men nu råkar jag veta att det inte är bra för mig just nu. Men ändå stannar jag uppe alltför länge utan orsak. Not good.

Men jag har haft en riktigt bra påsk, så jag är glad ändå fast jag går och lägger mig för sent. Kanske inte så mycket påskkänsla, men en massa kvalitetstid med riktigt fina människor. Och det är något av det som jag uppskattar mest i hela världen, så då måste jag ju vara nöjd. Speciellt lördagen blev riktigt lyckad med två långa kvalitetsdejter. Mera sådant åt folket.
Dessutom lyckades jag få en gratis stor latte som påtår då jag var på kaffe med Malin till stan. Det var inte så illa det heller.

Jag hälsade på fammo idag med påföljden att jag blev aningen sockerhög. Men ibland skulle allt annat än just det kännas lite fel. Och jag berättade åt fammo att jag ska åka till Kanada i sommar, då hon frågade vad jag har för planer för framtiden nu. Och hennes kommentar var "Joo, he ska du göra. He blir jo säkert roligt."

Och så fortsätter jag förvånas över mig själv och mitt förhållande till deadliner. Tydligen fins det vissa saker som aldrig ändras.
Ibland är det komplicerat.

Sommaren 2012

Denna bild påminner kanske inte så mycket om sommaren. 

Men det ser ut som att det var en profetisk handling Jazmin och Taylor gjorde då de gav mig dessa vantarna i december.

Vem skulle ha kunnat tro det??

Taylor

I dag är det ingen vanlig dag, för idag fyller underbara Taylor långt bort i Kanada 18 år. Och om någon borde firas så är det hon!

Förutom att hon är vacker och trevlig är hon också väldigt uppmuntrande och en riktigt klippa och också helt fantastisk på många andra sätt och vis.

Och så har ingen riktigt förstått att fira hennes födelsedagar tidigare.

Berättelser

En till livsberättelse. Bara några minuters tid att dela, men ändå hann den beröra mig djupt.  Smärta och hopplöshet som byttes mot glädje och seger. Vilken uppmuntran.
Vilken rikedom att få lyssna. Vilken rikedom att få ta del av den.

Och vilken rikedom att få dela och ha människor som orkar lyssna och bara finns där de dagar som det är just det man behöver. Och som älskar oberoende.

Som t.ex. en som då ovanstående bild togs. En dag jag plötsligt delade mera än vad jag kanske tänkt. Att med darrande röst och iskalla händer berätta vad som döljer sig bakom masken.
Men det var just då, där jag stod och kände mig tom och väldigt liten som jag på djupet insåg en hurudan fantastisk grupp av människor Gud hade gett mig för den tiden.
Människor som älskar och finns där trots allt. Vilken gåva!

Min nivå

Här i slutet av min Afrikavistelse då jag insåg att jag är på väg tillbaka till Finland då vintern håller på och tar slut, konstaterade jag att jag kunde åka till Sverige veckan efter påsken och hälsa på min syster som bor långt bort i norr och dessutom nära ett stort skidcentrum. Eftersom Ia skulle komma hem över påsken så skulle jag få gratis skjuts dit när hon åker tillbaka, plus att jag skulle kunna lasta snowboard och skidor och allt sådant i bilen och låta henne ta hem dem igen när hon kommer till Finland i sommar.

Men sen får jag ett jobberbjudande just den veckan. Och med tanke på att mina planer för resten av året kommer att kräva en del pengar, så borde jag nog nästan ta det. Så jag tackar ja och tänker att min skidsemester får bli något annat år, eller så får jag åka dit före påsken istället, men isåfall måste jag komma på något sätt att åka dit smidigt med all utrustning.

Så plötsligt en dag föreslår mamma att de kan skjutsa mig dit. Detta skulle innebära att jag skulle få all min utrustning dit och dessutom båda resorna gratis. Jag skulle dock vara tvungen att vara där en hel vecka i såfall.
Sedan kommer de fram med idéen att jag kan ju nog få ta en av bilarna också om jag vill. Ännu bättre. Då kan jag åka precis då jag vill. Dessutom tycker jag att det kan vara skönt att köra också, även om det skulle vara väldigt långt.
Men sen i söndags så fick jag bror på besök, som plötsligt säger att han hade tänkt ta ledigt från arbetet den veckan så han skulle också kunna komma. Ännu bättre. Jag får både någon som kör halva vägen och kanske kan stå för någon underhållning under de typ nio timmar det tar att köra dit, plus att jag får någon att snowboarda med där.

Nu börjar jag komma upp till min riktiga nivå. Då saker går från bra till bättre, till ännu bättre till bäst. Allt bara fixar sig. Jag tror det är såhär det ska vara.

Sedan min tid i Afrika lever jag i en ny verklighet. Och i den verkligheten är mycket mera möjligt än vad jag tidigare trodde.

Skype

Jag är typ en av de sista i landet som börjat använda skype. Och egentligen tycker jag ju inte särskilt mycket om att tala i telefon. Men nog får det ju världen att på något sätt kännas mycket mindre.

Och att kunna tal med människor på andra sidan jorden och dessutom kunna se dem kan ibland skänka enorm lycka.
Ett fåtal minuter med saknade människor kan vara guld värda.

A&S

Pizza, kladdkaka, korttittande, allmänt hängande och en massa inside jokes.

Mer än så behövs det inte om man inte setts på över ett halvt år.

Många

Då man varit borta en längre tid och plötsligt befinner sig på en lite större tillställning så finns det många man inte sett på länge. Men om man befann sig borta hemifrån tillräckligt länge före det så är det också många som inte ens vet att man varit borta på riktigt nu.

Men oberoende om de vet om det eller inte, så finns det många att tala med. Men om det är tillräckligt många där, så behöver man inte tala med alla, för alla är fullt sysselsatta ändå.

Så jag är glad att det var just en av mina kusiner jag fick sitta och tal med länge igår, fast det fanns tiotals potentiella personer. Även om det resulterade i att jag sov alldeles för lite. (Så kan de gå om man ska vara på plats i Jakobstad för fotbollsträningar 7:30 en söndagmorgon då man dessutom måste ställa om klockan)
Ibland är människor med liknande upplevelser guldvärda.

Och jag tror att det var för min skull som snön började ösa ner i går natt, bara för att jag inte hade upplevt snöfall på över ett år och för att jag just igår natt var tvungen att gå till någon kilometer genom stan för att hämta bilen.

Och att jag ännu idag fick möjlighet att sitta och tala med några riktigt fina var en gåva. Ibland är det lustigt hur saker och ting går ihop och hur olika sammanträffande kan leda vidare till något helt annat. Så i morgon ska jag helt plötsligt och spontant åka till Evijärvi av alla ställen. Och jag tror att det kommer att bli riktigt bra.

Vinter

Många dagar har jag inte så mycket att säga, men skriver ändå. Och många gånger säger eller skriver jag något helt annat än vad jag egentligen kanske borde skriva. Kanske jag bara borde låta bilder tala istället.

Och lite ledsen är jag över att all snö håller på och smälter bort. Men jag antar att största delen av Finlands befolkning gläder sig ikapp med solen, så jag är glad för deras skull. Och alla har ju inte haft 11 månader sommar bakom sig då börjar uppleva andra halvan av mars.
Jag tror att folk skulle tycka mera om snö i mars bara de inte skulle ha haft en kall mörk vinter bakom sig.


Men hur som helst har jag hunnit skida lite, vilket var en av de saker jag såg fram emot med att komma till Finland.

Bygga ett Bo

För exakt en vecka sedan lämnade jag flygfältet i Kapstaden. Hjälp!
Jag var och hälsade på fina Ina igår. Lite avundsjuk är jag att hon får åka dit snart igen, samtidigt är jag väldigt glad för hennes skull.
Och det var skönt att få tala med någon som varit där och som känner samma människor som jag känner. Men oj vad jag saknar människorna och gemenskapen där. Men samtidigt tror jag att det kan vara hälsosamt att komma bort därifrån en stund för att sedan få åka dit igen.

Och de två senaste dagarna har jag byggt. Inte sådär koja i skogen byggt, utan jag har byggt på riktigt. Jag har byggt hus. Jag har hjälpt en av de bästa och hennes man med deras hus, och nu har jag glasfibersplitter som pickar sådär skönt över hela kroppen. Det finns skönare känslor.

Hem???

Jag är som sagt tillbaka i Finland. Har redan hunnit bli uttråkad. Gick genom stan på fredagskvällen med Linda då vi skulle på mat och jag började fundera vart jag egentligen har kommit. Allt var så stendött. Ett fåtal människor som gick över gågatan helt i sina egna tankar. Jag började lite mera första vad Sanda menade då han så att européerna och amerikanerna går som robotar. Men Jakobstad fyller nog sina funktioner dagstid, så jag ska inte klaga.
Och det har varit roligt också. Jag har hunnit träffa många jag inte sett på alltför länge. Jag har njutit av att få börja träna fotboll igen. Och att få göra min egen latte på morgnarna. Det är verkligen något underskattat. Och jag tycker om mitt land.

Men allt känns bara så konstigt. Eller kanske inte konstigt, men jag tror att det finns, eller i alla fall borde finnas mer.
Jag sade upp lägenheten i Åbo då jag for till Afrika. Detta är nu bara en förvaringsplats till jag vet vad jag ska göra. En förvaringsplats jag är väldigt tacksam för dock. Men jag vet inte om det riktigt känns som hemma. Vad är hem nuförtiden?
Jag funderade ofta på begreppet hem under min tid i Sydafrika. Mest för att jag umgicks med människor som växt upp i flera olika länder och kulturer och aldrig riktigt vetat vad som har varit hem. Jag har ju i princip bara bott i Finland. Ändå känns är begreppet hem att ord jag inte riktigt kan fatta.
Men jag tror att ordet inte bara är en fysisk plats. Hela jorden är mitt hem. Var jag än sätter ner min fot, så intar jag det territoriet just då. Jag är hemma då och där jag är älskade. Det må sen vara var som helst.
Slut flummat om det. Jag är i Finland nu och ska försöka göra det bästa av min tid här. Och även fast jag inte kan frångå att jag saknar Sydafrika fruktansvärt mycket så är det här min plats är just nu.

Men det kändes nog lite konstigt att skypa en vän i Worcester och se honom sitta i matsalen på kvällen och se en massa bekanta människor gå förbi. Den plats som brukade vara min plats att hänga på om kvällarna kändes plötsligt så nära igen. Så nära men samtidigt så långt borta.

Skatter

Det finns så många skatter runtomkring. Det gäller bara att hitta dem. Hitta dem och att ta till vara dem. Och det finns så många dolda skatter som väntar på att bli funna.

Bilder

Jag har inte varit speciellt flitig med att sätta in bilder hit på bloggen. Mest för att internetuppkopplingen på basen inte riktigt klarade av att hantera lite större bilder. Men nu framöver ska jag försöka vara lite flitigare.

Taylor, jag, Jeremy och Jazmin.

Mina älskade friends in crime. 

Mission completed. We reached the top. 

Cape Town är väldigt vacker.

Snö och flipflops

Jag har lämnat Sydafrika med sorg, saknad och tacksamhet. Vilken underbar tid. Vilka underbara människor. En massa utmaningar också. Men en massa erfarenheter och fina minnen.
Och tack till Susan som tog mig till flygfältet och Jazmin, Jeremy och Taylor som kom med och bar mina väskor och kom på middag med mig en sista gång. De är helt enkelt bäst! Det värmer mitt hjärta att de spenderade hela sin kväll på detta sätt för min skull. Jag är rörd. Rörd och väldigt väldigt tacksam.

Jag sov nästan hela natten på flyget. Är mäkta imponerad över mig själv. Vaknade inte före de kom och serverad frukost. Och jag råkar faktiskt vara en av de som typ tycker om flygplansmaten. Jag anlände till Helsingfors i flipflops och yllevantar. Bytte shortsen mot byxor i London. Igår var det 36 grader varmt då jag lämnade Worceser. I måndags 40 grader, and I loved it. Men jag älskar också att få komma tillbaka till snö. Efter 11 månader sommar är jag mer än redo för det. Jag hoppas pappa har förstått att ha mina skidor färdigt vallade.

Träffade oväntat en Purmobo på tågstationen i Helsingfors som bjöd mig på kaffe och cheesecake. Sen bar han min väska också. Det kan finns många roliga sammanträffande i livet.

Och idag betalade jag fullpris på min tågbiljett för första gångne i mitt liv. Du gamla ljuva studierabatt är ett minne blott. Åtminstone på en obestämd tid. Men även fast det svider i börsen så är det ett bekvämt sätt att resa. Och internet fungerar någorlunda bra.

Jag hoppas jag får se er snart.,

Två dagar i Cape Town

Vi tittade på sälar. Vi blev erbjudna att ta lemonad eller öl från kylen vid iFix butiken då lämnade in Taylors Macbook. Vi hajkade upp för Table Mountain. Vi campade på toppen fast jag tror att man inte får. Vi tittade ner och beundrade Cape Town på natten. Vi höll på att blåsa bort. Jag och Jazmin skrattade oss halvhysteriskt till sömns.
Vi klättrade över staket för att komma närmare kanten. Vi beundrade staden och utsikten lite till. Jag simmade i den iskalla oceanen och lär vågorna kasta mig hit och dit. Vi drack kalla drycker och njöt av den sydafrikanska solen. Jag hittade en död fluga på bottnen av min amarula och fick två extra gratis. Vi åt de godaste nachos jag någonsin ätit.
Vi hängde runt i stan. Vi åt lite mera glass. Vi njöt. Vi åkte ett stekhett, men billigt tåg. Vi kom tillbaka.
Tack, tack, tack!

Cape Town one more time

Vi äter ut mer än vad som kanske är tillåtet. Och jag känner mig faktiskt ganska bekväm med det. Sedan själva DTS:en tog slut och alla andra åkte härifrån har den vi, den kvartett som lämnade kvar ätit ute typ 5 dagar i veckan. Jag vet inte vad som gick fel...
Vi åker till Cape Town i morgon. Tåget går okristligt tidigt. Till och med för mig. Planen är att hajka upp för Table Mountain, hänga runt i stan, kanske åka till beachen och njuta av goda gåvor som Cape Town och Sydafrika har att erbjuda.

Asiphe är annars tillbaka på basen nu. Lungan var inte punkterad, men knivhuggen är alla djupa och en del inre blödningar. Men han repar sig bra och han hade tur. Skulle knivhuggen ha varit på andra sidan skulle de ha varit rakt i hjärtat. Och det känns bra att ha honom tillbaka här. Ibland är det först något oväntat händer som man kommer till insikt hur värdefull livet kan vara.
Men det gjorde mig ledsen då jag fick höra att han måste vänta till söndageftermiddag före han fick se en doktor, då han kom in till sjukhuset lördagkväll och förlorade en massa blod hela tiden. Men det får mig också att uppskatta hur sjukvården fungerar i Finland.

För övrigt finns det typ en kubikmeter med färska fikon här på basen nu som donerats hit. Det är verkligen rätt tid att vara i Sydafrika nu.
Och jag njuter. Jag tänker göra det mina sista dagar här. Av livet, solen, människorna och tillvaron. Och jag vet att allt bra inte kommer att ta slut bara för att jag åker härifrån.
"Greater things are yet to come, greater things are still to be done".

Some days

I have been a bit discouraged the first two days this week. And there has not been any special reason. Sometimes I am like that, and I do not really like it. Maybe it is because I know I am going home soon. I am excited about it too, but also very sad and a bit scared. But I think it's gonna be good. And the fact that I plan to come back in the end of August makes it a bit easier.

But today has it been a good day. I'm gonna enjoy my last week here. And I get more friends here all the time. And it is a real blessing. The people here are really encouraging and loving.
Jazmin took me for a swim today. I think I needed it. I had expected a small indoor pool, but instead was it a big outdoor pool and almost nobody there except us. And nowadays is the sun always shining.

My sandal broke some months ago. I kind of fixed it, but it gonna brake anytime again. I really needed a new pair. Especially when they are the only pair I use nowadays, cause I have a wound on my foot the don't really want to heal (we get different souvenirs from our outreaches ;) that makes the choice of shoes a bit limited. So when I left the house we stayed in during our weekend in Saldanha bay, came my host suddenly and gave me a pair of shoes, which had the right size and the right kind of straps for my wound. God is good. I had lend Jazmin my computer when I was away last weekend. When I came back had she bought a new CD and put in on itunes on my computer. And it was exactly the CD I the last week had been thinking about that I wanted. Sometimes is life so amazing. All these small details, that actually makes such a big difference. I just receive.

Note: Since I came back from my outreach have I seen more action movies then I probably have done under my whole life before I came here. I don't know what, but something must has went wrong.

Asiphe

Helgen vid havet var uppfriskande. Tror det var det jag behövde. Och mat har vi fått i mängder och massor. Det blev en köttrik helg.

Min vän Asiphe som bor här på basen i Worcester åkte hem till Cape Town över helgen. Han hade verkligen sett fram emot att besöka sin familj där. På lördagkväll blev han rånad och knivhuggen och befinner sig nu på sjukhus. Han repar sig dock ganska.
Han blev knivhuggen i bröstet, och armen och en lungan blev punkteras, så även fast han repar sig ganska bra, så är det ganska allvarligt.
Så sent som två dagar tidigare följde han med mitt gäng in till centrum här, för vi behövde mera folk då vi rör oss ute på kvällen här. Det finns alltid en del trogna män här som följer med oss tjejer om vi vill gå någonstans. Vi blir väl omhändertagna. Så det är tråkigt att han måste råka ut för det, bara några kvarter från sitt eget hem. Han som brukar följa med oss för att vi ska få en tryggare färd genom stan.
Jag pratade med honom i telefon en stund igår, och han verkar efter omständigheterna må ganska bra. Men hela situationen gör mig nog lite ledsen. Och jag hoppas att han hinner komma tillbaka hit till basen före jag åker i väg nästa veckas onsdag.

Det känns konstigt att säga att jag åker hem till Finland nästa vecka. Jag känner mig hemma här. Vad är hem nuförtiden? Jag är mitt emellan en massa olika saker just nu. Känner mig lite vilsen.

Hav och rum

Och så kommer det en sådan där dag då man utan minsta förvarning får en förfrågan om man vill följa med ut till havet för en helg. Och om man sedan råkar att älska att befinna sig där, så är det ett ganska hett erbjudande. Och då jag sedan får höra att både transport, mat och uppehälle är gratis så är det nästan lite för bra för att vara sant. Och med tanke på att det redan klockan tio på morgonen var 37 grader varmt ute så är också tidpunkten riktigt bra.

Sedan vi kom tillbaka till Worcester efter outrechen så har vi alla flickor delat rum. Men ganska fort flyttade de ut en efter en, då de åkte tillbaka till sina respektive länder eller vidare på nya äventyr. Igentligen borde vi ha flyttat ut redan i söndags, men jag är tacksam att jag fick stanna ända till idag fredag. Eftersom alla utom Jazmin åkt iväg så fick vi ha hela rummet för oss själva. Jazmin stannar här på basen för att jobba med nästa DTS grupp, så hon flyttade till en staffdoorm igår. Jag visste att jag också skulle bli tvungen att flytta snart och antog att jag skulle hamna på något massinkvarteringsställe mina sista veckor här. Men när Valeria kom och visade mig mitt nya rum idag visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Alla andra som flyttat ut har hamnat i små trånga utrymmen. Jag fick nu ett eget rum i huvudbyggnaden med en dubbelsäng.

Nu är mitt dilemma ifall jag ska åka till Durban i början av nästa vecka eller inte. Jag borde egentligen bestämma mig idag, för vi åker iväg till Saldanha.

När sagan tar slut

DTS:en är över. Fem månader går snabbt. Lite för snabbt ibland. Det känns lite om en saga. Att få komma till Sydafrika, omges av en massa vackra berg, en sol som aldrig sviker, människor som är mer omtänksamma än mitt förnuft kan förstå. Jag har njutit, jag har skrattat, jag har gråtit, jag har förundrats och jag har levt. Det har lite varit som att leva i en dröm. Lite för bra för att vara sant.
Vi hade vår avslutning i torsdags, och det var vackert. och vi fick en fin sista dag tillsammans.
Men plötsligt så tar sagan slut. Dagen kommer då det som varit vardag, inte finns mera. Två åkte hem redan samma kväll som vår avslutning. Ytterligare två dagen därpå, plus att både Rich och Joseph, (våra tidigare talare som varit med oss den senaste veckan) åkte hem igår också. Nu under helgen kommer nästan alla andra att åka tillbaka till sina hemland. På måndag är vi bara fyra kvar, plus tre som bodde här i trakten redan från förut.
Fram till nu har jag vetat vad jag kommer att göra och var jag kommer att vara, men nu är framtiden plötsligt helt öppen igen. Jag måste börja ta nya beslut, göra nya val och hitta en ny vardag.

Så idag är jag ledsen. Jag tycker det är jobbigt då människor kommer och går från mitt liv. Eller alla finns ju fortfarande kvar, och jag tror verkligen och hoppas att jag kommer att få se ganska månaga av dem igen, men en del kommer jag troligtvis aldrig att få återse. Men det är väl så som livet är. En del människor vandrar med dig en längre tid, medan andra bara finns där för en kort stund. Men oberoende hur lång tid de finns där kan de hinna göra djupa intryck.
Vi blev verkligen en familj här. Vi delade och upplevde varandras highs and lows. Oberoende vad som hände fanns de där.

Så nu börjar snart en ny vardag. Fast jag fortfarande kommer att vara i Sydafrika några veckor till kommer det att vara annorlunda. Inte dåligt, men annorlunda. Livet går vidare och Gud är trofast. Det är något jag verkligen fått uppleva här.

Ända sendan första dagen jag kom hit har jag jag dansat av glädje på den stora gränsmattan av tacksamhet över att få vara här. Så även fast jag kanske idag dansar i tårar av saknad och sorg är det också fortfarande av lycka och tacksamhet.

Sagan som var sann har tagit slut. Den slutade lyckligt. Och nu börjar nästa äventyr. Nya platser att utforska, nya utmaningar att övervinna och nya berg att bestiga.
Jag är nog lycklig trots allt.

Back in Worcester

Jag är tillbaka i Sydafrika och det är alldeles underbart. Och helt fantastiskt att få träffa människorna från de andra teamen. Speciellt människorna som varit i Angola. De är alla riktigt goda vänner och jag njuter varje dag av att få dem nära igen.

Malawi var bra. Jag trivdes. Jag fick en massa erfarenheter jag inte skulle byta bort och jag lärde mig många nya saker. Men det är skönt att vara tillbaka till civilisationen där det finns saker tillgängliga i butikerna. Vi sov över en natt i Johannesburg på väg tillbaka från Malawi. Och Jans vänner skämde verkligen bort oss. Det var den bästa frukosten jag haft sedan jag var till Mugg&Bean i början av december. Den bekvämaste sängen också för den delen sedan jag lämnade Finland.

Livet i Worcester är bra. Solen lyser och efter två intensiva dagar i början har vi ganska mycket ledig tid nu. Och att få svalka sig i polen och passa på att faktiskt kunna njuta av både solen, ledigheten och bra sällskap är en stor förmån. 

Och jag måste tacka människorna i Ödmjukhetens Palats för all träning jag fått att låta mig skämmas bort i matväg. Sedan jag kommit tillbaka finns det underbara människor som tar mig med på mat och beställer både förrätt och huvudrätt och dryck. Jag bjuds nästan dagligen på brasilianskt kaffe. Jag tas med på bio och vi hyr film. Jag är berörd. Ibland känns det så overkligt. Samtidigt har jag lärt mig vid det här laget att jag faktiskt får allt det här, och det är på riktigt och att jag inte behöver göra någonting för att ta emot det.

Och en av mina två favorit speakers som var här i oktober överraskade med att komma och spendera ännu en vecka med oss. Han stannade kvar i Sydafrika två veckor extra för vår skull. Och det är en man jag lärt mig mycket av. Dels av det han säger, men mer av det sätt han lever. 

Livet är vackert och jag tänker njuta av de sista veckorna här i Sydafrika. Och det börjar också kännas helt okej och faktiskt lite roligt att komma tillbaka till Finland också, även fast jag tror att jag inte kommer att stanna så länge där. 

Den 15 mars torde jag vara tillbaka i Finland och efter det vill jag gärna träffa er.

Från något bra till någon annat bra

Sydafrika kommer väldigt nära. Bara en hel dag kvar här i Malawi. Jag är redo att åka tillbaka till Sydafrika, men jag vet inte om jag är redo att lämna Malawi. En del av mitt hjärta finns här.
Och jag har fått ta emot så mycket här. Underbara människor som jag aldrig kommer att glömma. I morgon far vi ut och äta och det blir bra att få en sista dag med människorna här. Jag tänker njuta. Och efter att vi kom tillbaka från Ntaja har allt varit så vackert här.

Men jag är ändå väldigt glad över att få åka tillbaka till Sydafrika. Att få återse människor jag delat liv med. Människor som hört mera om mig än många andra. Det känns märkligt att kunna säga att jag kommer att få se dem denna vecka. På söndag vänner. En dag av mycket glädje.

Och under tiden ute i bushen började jag faktiskt bli redo att åka tillbaka till Finland också. Det var första gången sedan jag kom hit som jag tänkte den tanken.

Jag kommer att gå från något bra vart jag än far. Malawi till Sydafrika. Sydafrika till Finland. Finland till... Ja, mina framtidsplaner är ännu öppna. Men det kommer att bli bra.

Och för övrigt hade de 43 grader varmt i Worcester igår. Det kommer att vara ett hett och torrt Worcester vi kommer att återvända till.
Malawi har varit behagligt. Varmt, men inte hett. Och inte alls så regnig som jag förväntat mig. Regnperioden har varit lite udda detta år. Slut på väder uppdateringar.

Ntaja

Jag är tillbaka efter drygt tre veckor i bushen. Tre fina, roliga, utmanande, tunga, innehållsrika veckor. Det har varit bra. Riktigt bra. Men det har tagit på krafterna.
Och nu tillbaka i Blantyre är jag så otroligt tacksam över allting. En riktigt säng. En varm dusch (även om jag tyckte om att ha ett utebadrum under stjärnhimmeln). Mera varierande mat. Kaffe. Choklad. Det känns osm att jag är i ett annat land.

Men jag har fått se många människor bli fysisk helade. Döva få sin hörsel tillbaka. Mångåriga smärtor och krämpor försvinna. Muslimer som kommer och vill ge sina liv åt Jesus. Massor med människor komma till tro. Människor som kommit och vill vända om från witchcraft.
Människorn är öppna för andlighet här. Alla typer av andlighet dock.
Jag har fått ha en massa intressanta samtal och hört många historier. Jag har stigit ut ur min komfortzon ytterligare och jag har tyckt om det. Att utmana mig själv och se jag klarar av det. Att stiga ut i tro och bara våga lita på att det ordnar sig.
Och jag har fått arbeta med en massa fina människor. Hjälpsamma, tjänande, ödmjuka och roliga.
Under och mirakel händer ännu idag. Samma kraft som var verksam för 2000 år sedan är verksam ännu idag.

En morgon vaknade grabben i tältet bredvid av att hann blev biten av en skorpion i skuldran. De flesta har hunnit vara sjuka under dessa tre veckor. Jag har kommit väldigt lätt undan. En dag av illamående som ledde till att jag vilade typ hela dagen, men annars har jag mått bra. Dock väldigt trött i slutet. Trött, men lycklig.
Och vi har varit beskyddade. En halv timme efter att vi lämnade Ntaja på söndag blåste det upp till ordentlig storm och ett regnväder som aldrig förr. Och kyrkan som låg bredvid den vi sov i ramlade ihop och flera människor blev skadade och blev tvungna att fara till sjukhus.

Jag har tyckt om det enkla livet. Eller det har inte stört mig märkbart. Hämta vatten från brunnen, utetoalett och dusch. Kocka över öppen eld. Sova i tält på ett tunt liggunderlag. Och jag var redan från början ganska duktig på att bära vatten på huvudet. 30 kg känns inte alls så tungt om man bär det på huvudet istället för med armarna. Men all respekt åt de små späda tjejerna som bar 50 liters hinkar. Jag tyckte 30 räckte mer än väl, och då anser jag mig ändå inte var helt svag.
Jag har också blivit riktigt bra på att ta livet av hönor och även att tillreda dem från scratch.
Efter att inte haft någon kontakt med den yttre omvärlden så är jag lite efter med vad som hänt i resten av världen. Men jag har i alla fall lyckats få reda på vilka som är de två presidentkandidaterna.

Livet är spännande.

And these signs will accompany those who believe: in my name they will cast out demons; they will speak in new tongues; 18 they will pick up serpents, and if they drink any deadly thing, it will not hurt them; they will lay their hands on the sick, and they will  recover. Mark 16:17-18

Marknad

This is Malawi. Vi har ännu inte någon bensin, så vi åker inte iväg före tidigast lördag. Anna återhämtar sig bra och om det tar tillräckligt länge före vi får bensin kanske hon kommer med iallafall ;)

Och igår hade vi en bra dag då vi gick omkring på den lokala marknaden och talde med folk. Jag åt torkade termiter för första gången i mitt liv. Egentligen ska man fritera dem också, men jag nöjde mig med de smakprov jag fick. Det är något speciellt med marknader i Afrika. Speciellt alla olika stånd som erbjuder en massa ätbart. Det var samma sak i Katutura i Windhoek. Kött, vetcook, frukt,... I like it. 

En del tror att man inte kan äta sådant som erbjuds på marknaden utan att bli sjuk. Och visst kan man välja vad man sätter i sin mun, men oj vad mycket glädje man missar om man undviker allt. 

Överlag är allt som är importerat dyrt här i Malawi. Samma pris som i Finland eller till och med dyrare. Men lokala produkter är billiga. En mango kostar kanske 1,5-6 cent, beroende på storlek. En kyckligbit kanske 20-30 cent. 

En dag i Malawi

Bensinkrisen är fortfarande ganska stor i landet. En del av männen här satt sju-åtta timmar i bensinkön idag, men lyckades inte komma fram före de stängde eller bensinen tog slut. Vi är i behov av bensin före vi kan åka iväg norrut, så jag hoppas att vi lyckas få tag i bensin i morgon.

Planen just nu är att vi åker iväg på fredag morgon bara vi får tag i bensin och får allt ordnat. Anna kommer åtminstone inte att komma med från början. Troligtvis kommer hon inte att komma alls. Det är nog inte speciellt klokt att åka och kampa och sova i tält och leva i väldigt primitivt på mer eller mindre smutsiga områden direkt efter en operation. Det är tråkigt, men det är sådant som händer.

Annars har det varit en framgångsrik dag. Jag har tvättat alla mina kläder förhand utan att bli uttråkad. Benito, en av gentlemännen här i Malawi hade i ett skede lovat att han kunde tvätta mina kläder, men han fanns inte närvarande idag på dagen, och detta var sista dagen jag hade lite tid över för att tvätta kläder före vi åker iväg. Åtminstone om jag ska vara säker på att de hinner torka. Jag och Princess hade faktiskt ganska roligt där vi satt och sjöng, dansade tvättade och skrattade. Jag blir bättre. Första halvan i Namibia tyckte jag det var fruktansvärt tråkigt, men nu är det faktiskt okej.

Jag köpt några mangon idag. Det skänker glädje. 

Detta är kanske sista inlägget på en lång tid. Snart åker jag ut till bushen för att se vad som väntar där. Det kommer att vara högrisk malariaområde, så be gärna för det. Jag tror det kommer att bli spännande, intressant, utmanade och lärorikt. 

Jag kan inte förstå att jag redan varit en månad i Malawi och att jag om fyra veckor åker tillbaka till Sydafrika. Tiden är verkligen ett mysterium på den här kontinenten.

Hoppas att det nya året börjat bra. 

Vardag

Det börjar vara vardag att inget blir som den ursprungliga planen är här. Så gott som allting vi planerat att göra beror på en massa övriga faktorer. Och jag trivs faktiskt bra med att inte veta vad som väntar. Det har funnits tider i mitt liv, då jag vill veta på förhand vad som kommer att hända. 

Men här börjar det vara mera undantag än regel att man vet på förhand och jag bryr mig faktiskt inte. Det är ganska spännande att hela tiden kastas in i nya utmaningar eftersom det ibland förväntas att du ska göra saker som du inte har möjlighet att förbereda dig för eller får reda på det med ganska kort varsel. Det är utmanande men lärorikt. Men jag tycker faktiskt om det. 

(Även om jag i normala fall vill kunna förbereda mig om det förväntas att jag ska göra något som normalt kräver förberedelser) Men tiden i Sankt Olofsskolan och i Namibia vad bra förberedelser för att lära sig vara kreativ då det inte går att göra på det sätt som man först tänkt.

Nu när Anna ännu är på sjukhus och också Andrew är där ganska stor del av tiden, så är vi utan båda våra teamledare och ganska mycket av våra kommande planer beror på hur Anna återhämtar sig. Men hur som helst kommer vi att åka norrut nästa vecka, även om en del av programmet där kommer att ske på annat sätt än vad vi först tänkt.

Men fast dagarna är oförutsägbara här, så är det mest sköna dagar. Skön som i bra, spännande och innehållsrika och inte skön som i lata. Jag stiger, upp äter mitt morgonmål och har min tid för mig själv före jag entrar den övriga världen och beger mig till basen beredd för det mesta som kan tänkas hända. Inte frberedd, men beredd.

Under en av våra föreläsningsveckor i Worcester kom en av våra talare och profeterade och sade åt mig att jag inte alls är så  bunden och beroende av ordning och fast tidpunkter som jag tror. Jag är vild och flexibel och anpassningsbar. Och även om jag under normala förutsättningar föredrar att veta vad som väntar mig så har det inte varit 

Och jag har preliminära planer inför sommaren. Och det är spännande. 

En av mina trogna vänner här på basen i Blantyre är denna söta varelse.

Anna

Anna, en av våra härliga teamledare fick blindtarmen bortopererade igår. Efter några dagar av feber och diverse undersökningar så blev det med kortvarsel beslutat att det är klokaste att göra en operation.

Vi åkte till sjukhuset och besökte henne en stund idag. Nu är det bara att hoppas och be att hon får komma hem snart och att hon återhämtar sig fort, för tanken är att vi ska åka iväg på vår långa outreach norrut i mitten av nästa vecka.

Phalombe

I början av veckan åkte vi en bill full ut på vår första village outreach. Phalombe området ligger ungefär än två timmar bilresa härifrån Blantyre.
En idyllisk liten by. En del här från YWAM Blantyre har hållit på och renoverat en skola där från tidigare, så delvis fortsatte vi med det arbetet. Monterade lite vattenledningar, fixade belysning och sådant. Själv måste jag erkänna att jag inte var så delaktig i de delarna, utan på dagarna så fixade jag antingen lunch åt gänget eller gick ut och talade med folk i byn.

Livet är mera primitivt här på landsbygden. Men jag gillar det. Sova på liggunderlag på cementgolv, med myggnät som sänghimmel. Koka på gas eller öppen eld. Dammigt, men mysigt med regnet som öser ner på plåttaket. Hönsen som ena dagen trippar på gården och några timmar senare befinner sig i kastrullen på över öppen eld.
Tisdag och onsdagskväll åkte vi ut till två byar och hade program där. Vi tog med en generator, projektor och en stor skärm och började med att spelade musik. Och då afrikaner hör musik så börjar de nästan automatsikt dansa. Bor man i en by in the middle of nowhere så är det inte heller varje dag som någon kommer och ordnar något, och musiken hördes långa vägar så folket samlades till marketplatsen där vi ställt upp allting. När det började skymma visade vi en Jesusfilm som berättade om Jesus liv här på jorden. Båda kvällarna kom det ca 600 människor. Båda kvällarna delade vi ett budskap efter filmen och några hundra människor per kväll gav sina liv till Jesus. Efteråt bad vi för sjuka och vi fick se många helande. Sjuka ryggar som blev helade, huvudvärkar som försvann, och människor som återfick skärpan i sin syn osv. Det är märkligt hur Gud kan arbeta. Jag har aldrig sett så många helanden som jag gjort här i Afrika. Människorna här är öppna att diskutera andliga saker på ett helt annat sätt än i västvärlden. Det är kanske en av orsakerna till att det finns mycket häxkraft här också. En stor del av de som kom och ville ha förbön hade problem med mardrömmar och när de vaknar har de värk i hela kroppen. En del av dem hör röster. Men det är roligt att se folk bli fria från sådant de lider av.
Livet känns så annorlunda här. På ett sätt så verkligt, men samtidigt så overkligt. Kanske bara annorlunda.

Back to Maoni

Igår på nyårsafton åkte vi tillbaka till Maoni orphange där vi också firade jul. Det var roligt och kändes bra att få besöka dem igen och spendera ännu en kväll/natt med dem. Det var en massa dans och musik. Och det var en bra kväll även fast jag var jättetrött. Jag var trött redan på dagen. Jag har fått som vana att vakna mellan fem och sex på morgonen då solen går upp, och igår råkade vara en sådan dag då jag mest bara var trött och hade huvudvärk. Och om man förväntas vara uppe hela natten efter en sådan dag kan det få konsekvenser. Men jag fick nåd att orka hålla mig vaken och Gud är större än omständigheterna. Vi hade egentligen inte så mycket aktiviteter, utan var bara där. Vi hade förmånen att be för sjuka och flera av dem blev helade. Vi delade lite vittnesbörd och tankar inför det nya året och uppmuntrande ord. Lite efter fyra på morgonen började vi åka hemåt.

Och jag lyckades sova till tolv idag så jag gjorde det bra. Och jag har haft en skön avslappnad första dag på det nya året.

I morgon åker vi iväg till Mpolombi och kampar där tre nätter. Vi ska besöka några byar och ha program. Det är under dessa by-outreacher som vi kommer att möta de fattigaste delarna av Malawi. Det ska bli intressant att åka ut i bushen och se mera av landet och spännande att se vad som väntar. Jag ser fram emot mötena med människorna vi kommer att ha.
Nu åker vi också ut till ett mera högrisk malariaområde, så vi ska hoppas att vi klarar oss undan sådana överraskningar.

Tack och god natt!