När sagan tar slut

DTS:en är över. Fem månader går snabbt. Lite för snabbt ibland. Det känns lite om en saga. Att få komma till Sydafrika, omges av en massa vackra berg, en sol som aldrig sviker, människor som är mer omtänksamma än mitt förnuft kan förstå. Jag har njutit, jag har skrattat, jag har gråtit, jag har förundrats och jag har levt. Det har lite varit som att leva i en dröm. Lite för bra för att vara sant.
Vi hade vår avslutning i torsdags, och det var vackert. och vi fick en fin sista dag tillsammans.
Men plötsligt så tar sagan slut. Dagen kommer då det som varit vardag, inte finns mera. Två åkte hem redan samma kväll som vår avslutning. Ytterligare två dagen därpå, plus att både Rich och Joseph, (våra tidigare talare som varit med oss den senaste veckan) åkte hem igår också. Nu under helgen kommer nästan alla andra att åka tillbaka till sina hemland. På måndag är vi bara fyra kvar, plus tre som bodde här i trakten redan från förut.
Fram till nu har jag vetat vad jag kommer att göra och var jag kommer att vara, men nu är framtiden plötsligt helt öppen igen. Jag måste börja ta nya beslut, göra nya val och hitta en ny vardag.

Så idag är jag ledsen. Jag tycker det är jobbigt då människor kommer och går från mitt liv. Eller alla finns ju fortfarande kvar, och jag tror verkligen och hoppas att jag kommer att få se ganska månaga av dem igen, men en del kommer jag troligtvis aldrig att få återse. Men det är väl så som livet är. En del människor vandrar med dig en längre tid, medan andra bara finns där för en kort stund. Men oberoende hur lång tid de finns där kan de hinna göra djupa intryck.
Vi blev verkligen en familj här. Vi delade och upplevde varandras highs and lows. Oberoende vad som hände fanns de där.

Så nu börjar snart en ny vardag. Fast jag fortfarande kommer att vara i Sydafrika några veckor till kommer det att vara annorlunda. Inte dåligt, men annorlunda. Livet går vidare och Gud är trofast. Det är något jag verkligen fått uppleva här.

Ända sendan första dagen jag kom hit har jag jag dansat av glädje på den stora gränsmattan av tacksamhet över att få vara här. Så även fast jag kanske idag dansar i tårar av saknad och sorg är det också fortfarande av lycka och tacksamhet.

Sagan som var sann har tagit slut. Den slutade lyckligt. Och nu börjar nästa äventyr. Nya platser att utforska, nya utmaningar att övervinna och nya berg att bestiga.
Jag är nog lycklig trots allt.

Back in Worcester

Jag är tillbaka i Sydafrika och det är alldeles underbart. Och helt fantastiskt att få träffa människorna från de andra teamen. Speciellt människorna som varit i Angola. De är alla riktigt goda vänner och jag njuter varje dag av att få dem nära igen.

Malawi var bra. Jag trivdes. Jag fick en massa erfarenheter jag inte skulle byta bort och jag lärde mig många nya saker. Men det är skönt att vara tillbaka till civilisationen där det finns saker tillgängliga i butikerna. Vi sov över en natt i Johannesburg på väg tillbaka från Malawi. Och Jans vänner skämde verkligen bort oss. Det var den bästa frukosten jag haft sedan jag var till Mugg&Bean i början av december. Den bekvämaste sängen också för den delen sedan jag lämnade Finland.

Livet i Worcester är bra. Solen lyser och efter två intensiva dagar i början har vi ganska mycket ledig tid nu. Och att få svalka sig i polen och passa på att faktiskt kunna njuta av både solen, ledigheten och bra sällskap är en stor förmån. 

Och jag måste tacka människorna i Ödmjukhetens Palats för all träning jag fått att låta mig skämmas bort i matväg. Sedan jag kommit tillbaka finns det underbara människor som tar mig med på mat och beställer både förrätt och huvudrätt och dryck. Jag bjuds nästan dagligen på brasilianskt kaffe. Jag tas med på bio och vi hyr film. Jag är berörd. Ibland känns det så overkligt. Samtidigt har jag lärt mig vid det här laget att jag faktiskt får allt det här, och det är på riktigt och att jag inte behöver göra någonting för att ta emot det.

Och en av mina två favorit speakers som var här i oktober överraskade med att komma och spendera ännu en vecka med oss. Han stannade kvar i Sydafrika två veckor extra för vår skull. Och det är en man jag lärt mig mycket av. Dels av det han säger, men mer av det sätt han lever. 

Livet är vackert och jag tänker njuta av de sista veckorna här i Sydafrika. Och det börjar också kännas helt okej och faktiskt lite roligt att komma tillbaka till Finland också, även fast jag tror att jag inte kommer att stanna så länge där. 

Den 15 mars torde jag vara tillbaka i Finland och efter det vill jag gärna träffa er.

Från något bra till någon annat bra

Sydafrika kommer väldigt nära. Bara en hel dag kvar här i Malawi. Jag är redo att åka tillbaka till Sydafrika, men jag vet inte om jag är redo att lämna Malawi. En del av mitt hjärta finns här.
Och jag har fått ta emot så mycket här. Underbara människor som jag aldrig kommer att glömma. I morgon far vi ut och äta och det blir bra att få en sista dag med människorna här. Jag tänker njuta. Och efter att vi kom tillbaka från Ntaja har allt varit så vackert här.

Men jag är ändå väldigt glad över att få åka tillbaka till Sydafrika. Att få återse människor jag delat liv med. Människor som hört mera om mig än många andra. Det känns märkligt att kunna säga att jag kommer att få se dem denna vecka. På söndag vänner. En dag av mycket glädje.

Och under tiden ute i bushen började jag faktiskt bli redo att åka tillbaka till Finland också. Det var första gången sedan jag kom hit som jag tänkte den tanken.

Jag kommer att gå från något bra vart jag än far. Malawi till Sydafrika. Sydafrika till Finland. Finland till... Ja, mina framtidsplaner är ännu öppna. Men det kommer att bli bra.

Och för övrigt hade de 43 grader varmt i Worcester igår. Det kommer att vara ett hett och torrt Worcester vi kommer att återvända till.
Malawi har varit behagligt. Varmt, men inte hett. Och inte alls så regnig som jag förväntat mig. Regnperioden har varit lite udda detta år. Slut på väder uppdateringar.

Ntaja

Jag är tillbaka efter drygt tre veckor i bushen. Tre fina, roliga, utmanande, tunga, innehållsrika veckor. Det har varit bra. Riktigt bra. Men det har tagit på krafterna.
Och nu tillbaka i Blantyre är jag så otroligt tacksam över allting. En riktigt säng. En varm dusch (även om jag tyckte om att ha ett utebadrum under stjärnhimmeln). Mera varierande mat. Kaffe. Choklad. Det känns osm att jag är i ett annat land.

Men jag har fått se många människor bli fysisk helade. Döva få sin hörsel tillbaka. Mångåriga smärtor och krämpor försvinna. Muslimer som kommer och vill ge sina liv åt Jesus. Massor med människor komma till tro. Människor som kommit och vill vända om från witchcraft.
Människorn är öppna för andlighet här. Alla typer av andlighet dock.
Jag har fått ha en massa intressanta samtal och hört många historier. Jag har stigit ut ur min komfortzon ytterligare och jag har tyckt om det. Att utmana mig själv och se jag klarar av det. Att stiga ut i tro och bara våga lita på att det ordnar sig.
Och jag har fått arbeta med en massa fina människor. Hjälpsamma, tjänande, ödmjuka och roliga.
Under och mirakel händer ännu idag. Samma kraft som var verksam för 2000 år sedan är verksam ännu idag.

En morgon vaknade grabben i tältet bredvid av att hann blev biten av en skorpion i skuldran. De flesta har hunnit vara sjuka under dessa tre veckor. Jag har kommit väldigt lätt undan. En dag av illamående som ledde till att jag vilade typ hela dagen, men annars har jag mått bra. Dock väldigt trött i slutet. Trött, men lycklig.
Och vi har varit beskyddade. En halv timme efter att vi lämnade Ntaja på söndag blåste det upp till ordentlig storm och ett regnväder som aldrig förr. Och kyrkan som låg bredvid den vi sov i ramlade ihop och flera människor blev skadade och blev tvungna att fara till sjukhus.

Jag har tyckt om det enkla livet. Eller det har inte stört mig märkbart. Hämta vatten från brunnen, utetoalett och dusch. Kocka över öppen eld. Sova i tält på ett tunt liggunderlag. Och jag var redan från början ganska duktig på att bära vatten på huvudet. 30 kg känns inte alls så tungt om man bär det på huvudet istället för med armarna. Men all respekt åt de små späda tjejerna som bar 50 liters hinkar. Jag tyckte 30 räckte mer än väl, och då anser jag mig ändå inte var helt svag.
Jag har också blivit riktigt bra på att ta livet av hönor och även att tillreda dem från scratch.
Efter att inte haft någon kontakt med den yttre omvärlden så är jag lite efter med vad som hänt i resten av världen. Men jag har i alla fall lyckats få reda på vilka som är de två presidentkandidaterna.

Livet är spännande.

And these signs will accompany those who believe: in my name they will cast out demons; they will speak in new tongues; 18 they will pick up serpents, and if they drink any deadly thing, it will not hurt them; they will lay their hands on the sick, and they will  recover. Mark 16:17-18