Berättelser

En till livsberättelse. Bara några minuters tid att dela, men ändå hann den beröra mig djupt.  Smärta och hopplöshet som byttes mot glädje och seger. Vilken uppmuntran.
Vilken rikedom att få lyssna. Vilken rikedom att få ta del av den.

Och vilken rikedom att få dela och ha människor som orkar lyssna och bara finns där de dagar som det är just det man behöver. Och som älskar oberoende.

Som t.ex. en som då ovanstående bild togs. En dag jag plötsligt delade mera än vad jag kanske tänkt. Att med darrande röst och iskalla händer berätta vad som döljer sig bakom masken.
Men det var just då, där jag stod och kände mig tom och väldigt liten som jag på djupet insåg en hurudan fantastisk grupp av människor Gud hade gett mig för den tiden.
Människor som älskar och finns där trots allt. Vilken gåva!

Min nivå

Här i slutet av min Afrikavistelse då jag insåg att jag är på väg tillbaka till Finland då vintern håller på och tar slut, konstaterade jag att jag kunde åka till Sverige veckan efter påsken och hälsa på min syster som bor långt bort i norr och dessutom nära ett stort skidcentrum. Eftersom Ia skulle komma hem över påsken så skulle jag få gratis skjuts dit när hon åker tillbaka, plus att jag skulle kunna lasta snowboard och skidor och allt sådant i bilen och låta henne ta hem dem igen när hon kommer till Finland i sommar.

Men sen får jag ett jobberbjudande just den veckan. Och med tanke på att mina planer för resten av året kommer att kräva en del pengar, så borde jag nog nästan ta det. Så jag tackar ja och tänker att min skidsemester får bli något annat år, eller så får jag åka dit före påsken istället, men isåfall måste jag komma på något sätt att åka dit smidigt med all utrustning.

Så plötsligt en dag föreslår mamma att de kan skjutsa mig dit. Detta skulle innebära att jag skulle få all min utrustning dit och dessutom båda resorna gratis. Jag skulle dock vara tvungen att vara där en hel vecka i såfall.
Sedan kommer de fram med idéen att jag kan ju nog få ta en av bilarna också om jag vill. Ännu bättre. Då kan jag åka precis då jag vill. Dessutom tycker jag att det kan vara skönt att köra också, även om det skulle vara väldigt långt.
Men sen i söndags så fick jag bror på besök, som plötsligt säger att han hade tänkt ta ledigt från arbetet den veckan så han skulle också kunna komma. Ännu bättre. Jag får både någon som kör halva vägen och kanske kan stå för någon underhållning under de typ nio timmar det tar att köra dit, plus att jag får någon att snowboarda med där.

Nu börjar jag komma upp till min riktiga nivå. Då saker går från bra till bättre, till ännu bättre till bäst. Allt bara fixar sig. Jag tror det är såhär det ska vara.

Sedan min tid i Afrika lever jag i en ny verklighet. Och i den verkligheten är mycket mera möjligt än vad jag tidigare trodde.

Skype

Jag är typ en av de sista i landet som börjat använda skype. Och egentligen tycker jag ju inte särskilt mycket om att tala i telefon. Men nog får det ju världen att på något sätt kännas mycket mindre.

Och att kunna tal med människor på andra sidan jorden och dessutom kunna se dem kan ibland skänka enorm lycka.
Ett fåtal minuter med saknade människor kan vara guld värda.

A&S

Pizza, kladdkaka, korttittande, allmänt hängande och en massa inside jokes.

Mer än så behövs det inte om man inte setts på över ett halvt år.

Många

Då man varit borta en längre tid och plötsligt befinner sig på en lite större tillställning så finns det många man inte sett på länge. Men om man befann sig borta hemifrån tillräckligt länge före det så är det också många som inte ens vet att man varit borta på riktigt nu.

Men oberoende om de vet om det eller inte, så finns det många att tala med. Men om det är tillräckligt många där, så behöver man inte tala med alla, för alla är fullt sysselsatta ändå.

Så jag är glad att det var just en av mina kusiner jag fick sitta och tal med länge igår, fast det fanns tiotals potentiella personer. Även om det resulterade i att jag sov alldeles för lite. (Så kan de gå om man ska vara på plats i Jakobstad för fotbollsträningar 7:30 en söndagmorgon då man dessutom måste ställa om klockan)
Ibland är människor med liknande upplevelser guldvärda.

Och jag tror att det var för min skull som snön började ösa ner i går natt, bara för att jag inte hade upplevt snöfall på över ett år och för att jag just igår natt var tvungen att gå till någon kilometer genom stan för att hämta bilen.

Och att jag ännu idag fick möjlighet att sitta och tala med några riktigt fina var en gåva. Ibland är det lustigt hur saker och ting går ihop och hur olika sammanträffande kan leda vidare till något helt annat. Så i morgon ska jag helt plötsligt och spontant åka till Evijärvi av alla ställen. Och jag tror att det kommer att bli riktigt bra.

Vinter

Många dagar har jag inte så mycket att säga, men skriver ändå. Och många gånger säger eller skriver jag något helt annat än vad jag egentligen kanske borde skriva. Kanske jag bara borde låta bilder tala istället.

Och lite ledsen är jag över att all snö håller på och smälter bort. Men jag antar att största delen av Finlands befolkning gläder sig ikapp med solen, så jag är glad för deras skull. Och alla har ju inte haft 11 månader sommar bakom sig då börjar uppleva andra halvan av mars.
Jag tror att folk skulle tycka mera om snö i mars bara de inte skulle ha haft en kall mörk vinter bakom sig.


Men hur som helst har jag hunnit skida lite, vilket var en av de saker jag såg fram emot med att komma till Finland.

Bygga ett Bo

För exakt en vecka sedan lämnade jag flygfältet i Kapstaden. Hjälp!
Jag var och hälsade på fina Ina igår. Lite avundsjuk är jag att hon får åka dit snart igen, samtidigt är jag väldigt glad för hennes skull.
Och det var skönt att få tala med någon som varit där och som känner samma människor som jag känner. Men oj vad jag saknar människorna och gemenskapen där. Men samtidigt tror jag att det kan vara hälsosamt att komma bort därifrån en stund för att sedan få åka dit igen.

Och de två senaste dagarna har jag byggt. Inte sådär koja i skogen byggt, utan jag har byggt på riktigt. Jag har byggt hus. Jag har hjälpt en av de bästa och hennes man med deras hus, och nu har jag glasfibersplitter som pickar sådär skönt över hela kroppen. Det finns skönare känslor.

Hem???

Jag är som sagt tillbaka i Finland. Har redan hunnit bli uttråkad. Gick genom stan på fredagskvällen med Linda då vi skulle på mat och jag började fundera vart jag egentligen har kommit. Allt var så stendött. Ett fåtal människor som gick över gågatan helt i sina egna tankar. Jag började lite mera första vad Sanda menade då han så att européerna och amerikanerna går som robotar. Men Jakobstad fyller nog sina funktioner dagstid, så jag ska inte klaga.
Och det har varit roligt också. Jag har hunnit träffa många jag inte sett på alltför länge. Jag har njutit av att få börja träna fotboll igen. Och att få göra min egen latte på morgnarna. Det är verkligen något underskattat. Och jag tycker om mitt land.

Men allt känns bara så konstigt. Eller kanske inte konstigt, men jag tror att det finns, eller i alla fall borde finnas mer.
Jag sade upp lägenheten i Åbo då jag for till Afrika. Detta är nu bara en förvaringsplats till jag vet vad jag ska göra. En förvaringsplats jag är väldigt tacksam för dock. Men jag vet inte om det riktigt känns som hemma. Vad är hem nuförtiden?
Jag funderade ofta på begreppet hem under min tid i Sydafrika. Mest för att jag umgicks med människor som växt upp i flera olika länder och kulturer och aldrig riktigt vetat vad som har varit hem. Jag har ju i princip bara bott i Finland. Ändå känns är begreppet hem att ord jag inte riktigt kan fatta.
Men jag tror att ordet inte bara är en fysisk plats. Hela jorden är mitt hem. Var jag än sätter ner min fot, så intar jag det territoriet just då. Jag är hemma då och där jag är älskade. Det må sen vara var som helst.
Slut flummat om det. Jag är i Finland nu och ska försöka göra det bästa av min tid här. Och även fast jag inte kan frångå att jag saknar Sydafrika fruktansvärt mycket så är det här min plats är just nu.

Men det kändes nog lite konstigt att skypa en vän i Worcester och se honom sitta i matsalen på kvällen och se en massa bekanta människor gå förbi. Den plats som brukade vara min plats att hänga på om kvällarna kändes plötsligt så nära igen. Så nära men samtidigt så långt borta.

Skatter

Det finns så många skatter runtomkring. Det gäller bara att hitta dem. Hitta dem och att ta till vara dem. Och det finns så många dolda skatter som väntar på att bli funna.

Bilder

Jag har inte varit speciellt flitig med att sätta in bilder hit på bloggen. Mest för att internetuppkopplingen på basen inte riktigt klarade av att hantera lite större bilder. Men nu framöver ska jag försöka vara lite flitigare.

Taylor, jag, Jeremy och Jazmin.

Mina älskade friends in crime. 

Mission completed. We reached the top. 

Cape Town är väldigt vacker.

Snö och flipflops

Jag har lämnat Sydafrika med sorg, saknad och tacksamhet. Vilken underbar tid. Vilka underbara människor. En massa utmaningar också. Men en massa erfarenheter och fina minnen.
Och tack till Susan som tog mig till flygfältet och Jazmin, Jeremy och Taylor som kom med och bar mina väskor och kom på middag med mig en sista gång. De är helt enkelt bäst! Det värmer mitt hjärta att de spenderade hela sin kväll på detta sätt för min skull. Jag är rörd. Rörd och väldigt väldigt tacksam.

Jag sov nästan hela natten på flyget. Är mäkta imponerad över mig själv. Vaknade inte före de kom och serverad frukost. Och jag råkar faktiskt vara en av de som typ tycker om flygplansmaten. Jag anlände till Helsingfors i flipflops och yllevantar. Bytte shortsen mot byxor i London. Igår var det 36 grader varmt då jag lämnade Worceser. I måndags 40 grader, and I loved it. Men jag älskar också att få komma tillbaka till snö. Efter 11 månader sommar är jag mer än redo för det. Jag hoppas pappa har förstått att ha mina skidor färdigt vallade.

Träffade oväntat en Purmobo på tågstationen i Helsingfors som bjöd mig på kaffe och cheesecake. Sen bar han min väska också. Det kan finns många roliga sammanträffande i livet.

Och idag betalade jag fullpris på min tågbiljett för första gångne i mitt liv. Du gamla ljuva studierabatt är ett minne blott. Åtminstone på en obestämd tid. Men även fast det svider i börsen så är det ett bekvämt sätt att resa. Och internet fungerar någorlunda bra.

Jag hoppas jag får se er snart.,

Två dagar i Cape Town

Vi tittade på sälar. Vi blev erbjudna att ta lemonad eller öl från kylen vid iFix butiken då lämnade in Taylors Macbook. Vi hajkade upp för Table Mountain. Vi campade på toppen fast jag tror att man inte får. Vi tittade ner och beundrade Cape Town på natten. Vi höll på att blåsa bort. Jag och Jazmin skrattade oss halvhysteriskt till sömns.
Vi klättrade över staket för att komma närmare kanten. Vi beundrade staden och utsikten lite till. Jag simmade i den iskalla oceanen och lär vågorna kasta mig hit och dit. Vi drack kalla drycker och njöt av den sydafrikanska solen. Jag hittade en död fluga på bottnen av min amarula och fick två extra gratis. Vi åt de godaste nachos jag någonsin ätit.
Vi hängde runt i stan. Vi åt lite mera glass. Vi njöt. Vi åkte ett stekhett, men billigt tåg. Vi kom tillbaka.
Tack, tack, tack!

Cape Town one more time

Vi äter ut mer än vad som kanske är tillåtet. Och jag känner mig faktiskt ganska bekväm med det. Sedan själva DTS:en tog slut och alla andra åkte härifrån har den vi, den kvartett som lämnade kvar ätit ute typ 5 dagar i veckan. Jag vet inte vad som gick fel...
Vi åker till Cape Town i morgon. Tåget går okristligt tidigt. Till och med för mig. Planen är att hajka upp för Table Mountain, hänga runt i stan, kanske åka till beachen och njuta av goda gåvor som Cape Town och Sydafrika har att erbjuda.

Asiphe är annars tillbaka på basen nu. Lungan var inte punkterad, men knivhuggen är alla djupa och en del inre blödningar. Men han repar sig bra och han hade tur. Skulle knivhuggen ha varit på andra sidan skulle de ha varit rakt i hjärtat. Och det känns bra att ha honom tillbaka här. Ibland är det först något oväntat händer som man kommer till insikt hur värdefull livet kan vara.
Men det gjorde mig ledsen då jag fick höra att han måste vänta till söndageftermiddag före han fick se en doktor, då han kom in till sjukhuset lördagkväll och förlorade en massa blod hela tiden. Men det får mig också att uppskatta hur sjukvården fungerar i Finland.

För övrigt finns det typ en kubikmeter med färska fikon här på basen nu som donerats hit. Det är verkligen rätt tid att vara i Sydafrika nu.
Och jag njuter. Jag tänker göra det mina sista dagar här. Av livet, solen, människorna och tillvaron. Och jag vet att allt bra inte kommer att ta slut bara för att jag åker härifrån.
"Greater things are yet to come, greater things are still to be done".

Some days

I have been a bit discouraged the first two days this week. And there has not been any special reason. Sometimes I am like that, and I do not really like it. Maybe it is because I know I am going home soon. I am excited about it too, but also very sad and a bit scared. But I think it's gonna be good. And the fact that I plan to come back in the end of August makes it a bit easier.

But today has it been a good day. I'm gonna enjoy my last week here. And I get more friends here all the time. And it is a real blessing. The people here are really encouraging and loving.
Jazmin took me for a swim today. I think I needed it. I had expected a small indoor pool, but instead was it a big outdoor pool and almost nobody there except us. And nowadays is the sun always shining.

My sandal broke some months ago. I kind of fixed it, but it gonna brake anytime again. I really needed a new pair. Especially when they are the only pair I use nowadays, cause I have a wound on my foot the don't really want to heal (we get different souvenirs from our outreaches ;) that makes the choice of shoes a bit limited. So when I left the house we stayed in during our weekend in Saldanha bay, came my host suddenly and gave me a pair of shoes, which had the right size and the right kind of straps for my wound. God is good. I had lend Jazmin my computer when I was away last weekend. When I came back had she bought a new CD and put in on itunes on my computer. And it was exactly the CD I the last week had been thinking about that I wanted. Sometimes is life so amazing. All these small details, that actually makes such a big difference. I just receive.

Note: Since I came back from my outreach have I seen more action movies then I probably have done under my whole life before I came here. I don't know what, but something must has went wrong.

Asiphe

Helgen vid havet var uppfriskande. Tror det var det jag behövde. Och mat har vi fått i mängder och massor. Det blev en köttrik helg.

Min vän Asiphe som bor här på basen i Worcester åkte hem till Cape Town över helgen. Han hade verkligen sett fram emot att besöka sin familj där. På lördagkväll blev han rånad och knivhuggen och befinner sig nu på sjukhus. Han repar sig dock ganska.
Han blev knivhuggen i bröstet, och armen och en lungan blev punkteras, så även fast han repar sig ganska bra, så är det ganska allvarligt.
Så sent som två dagar tidigare följde han med mitt gäng in till centrum här, för vi behövde mera folk då vi rör oss ute på kvällen här. Det finns alltid en del trogna män här som följer med oss tjejer om vi vill gå någonstans. Vi blir väl omhändertagna. Så det är tråkigt att han måste råka ut för det, bara några kvarter från sitt eget hem. Han som brukar följa med oss för att vi ska få en tryggare färd genom stan.
Jag pratade med honom i telefon en stund igår, och han verkar efter omständigheterna må ganska bra. Men hela situationen gör mig nog lite ledsen. Och jag hoppas att han hinner komma tillbaka hit till basen före jag åker i väg nästa veckas onsdag.

Det känns konstigt att säga att jag åker hem till Finland nästa vecka. Jag känner mig hemma här. Vad är hem nuförtiden? Jag är mitt emellan en massa olika saker just nu. Känner mig lite vilsen.

Hav och rum

Och så kommer det en sådan där dag då man utan minsta förvarning får en förfrågan om man vill följa med ut till havet för en helg. Och om man sedan råkar att älska att befinna sig där, så är det ett ganska hett erbjudande. Och då jag sedan får höra att både transport, mat och uppehälle är gratis så är det nästan lite för bra för att vara sant. Och med tanke på att det redan klockan tio på morgonen var 37 grader varmt ute så är också tidpunkten riktigt bra.

Sedan vi kom tillbaka till Worcester efter outrechen så har vi alla flickor delat rum. Men ganska fort flyttade de ut en efter en, då de åkte tillbaka till sina respektive länder eller vidare på nya äventyr. Igentligen borde vi ha flyttat ut redan i söndags, men jag är tacksam att jag fick stanna ända till idag fredag. Eftersom alla utom Jazmin åkt iväg så fick vi ha hela rummet för oss själva. Jazmin stannar här på basen för att jobba med nästa DTS grupp, så hon flyttade till en staffdoorm igår. Jag visste att jag också skulle bli tvungen att flytta snart och antog att jag skulle hamna på något massinkvarteringsställe mina sista veckor här. Men när Valeria kom och visade mig mitt nya rum idag visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Alla andra som flyttat ut har hamnat i små trånga utrymmen. Jag fick nu ett eget rum i huvudbyggnaden med en dubbelsäng.

Nu är mitt dilemma ifall jag ska åka till Durban i början av nästa vecka eller inte. Jag borde egentligen bestämma mig idag, för vi åker iväg till Saldanha.