Gränslös

Förra veckan började jag på riktigt fundera om jag har råd att åka ner till Åbo över vappen. Eller egentligen inte om jag har råd, utan mera om jag kan sätta så mycket pengar på nöjen en helg. Tågbiljetter är dyra, och att leva kostar också. Dessutom skulle jag ha fått jobba på vappen, så det var inte bara det att jag skulle ha slösat pengar, utan jag skulle också ha gått miste om inkomst. 

På något sätt tänker jag bara inom mina egna ramar. Visst tror jag att Gud har alla pengar i hela världen, och jag vet att han kan, men jag är inte alltid helt säker på om han vill del med sig av dem till mig. 

Men sen då jag plötsligt fått en gratis tur ner till Åbo med bil, så flödar mitt hjärta över av tacksamhet. Det samma hände då jag märkte att jag kan resa fram och tillbaka till Helsingfors och betala mindre än en tredjedel av det egentliga priset. Då jag sen befinner mig i Helsingfors och plötsligt blir bjuden på kaffe, och bara knappt två timmar senare blir bjuden på glass, börjar jag inse att jag nog har råd att åka tåg hem med gott samvete. Det finns tydligen någon som vill överösa mig med goda gåvor. Jag tror att jag börjar förstå vad det innebär att ha en Gud som älskar mig. 

Men när jag sedan på kvällen ska gå och lägga mig, får ett meddelande att ursprungliga planer ändrats och att det nu också erbjuds bilskjuts tillbaka till Österbotten vet jag inte vad jag ska säga. 

Och på jag bara visste att jag inte skulle få betala för den resan. Och inte nog med det blir jag bjuden på mat på vägen också.

Bägaren flödar över. 

Jag vet att det inte är något jag förtjänar. Jag vet att det inte är något jag fixat själv. Det är bara gränslös kärlek. Och jag lär mig mer och mer hela tiden att ta emot den.