Kontextbyte

Jag hör en sång som jag hört flera gånger förut. Men denna gång hör jag den i en helt annan kontext än vad jag är van med. I ett annat paradigm. Plötsligt blir orden så mycket mera levande och talar rakt in i mitt hjärta. Orden blir verkliga och en längtan i mig föds, eller kanske snarare väcks till liv. Den får mig att känna. Jag blir lite emotionell för några ögonblick. Sen återvänder jag till den verkliga världen igen, lite gladare och lite mera levande. 

Att slitas sönder

Ibland grips jag av en känsla av rolöshet, otillräcklighet och stundom även ångest. En känsla som stjäl all min uppmärksamhet från det som jag borde rikta den på och som stjäl min frid och glädje.

Å ena sidan vill jag bara springa långt bort, å andra sidan vill jag stå kvar och strida. Jag vet att jag klarar det, och att det i de många fall är det enda rätta. Men ändå är det så lätt att bara ge efter och låta det påverka. Tyvärr negativt i de flesta fall. Viljan finns, men inte alltid styrkan.

Det vara inte för evigt. Det går över oberoende av vad jag gör. Men om jag flyr vet jag att det kommer tillbaka. Det gör det kanske ändå, men i så fall vet jag att jag redan leder 1-0. Jag har vunnit förut och jag kan göra det igen.

 Att springa bort och fly är lite som att acceptera att man ger upp. Det är på ett sätt samma sak som att förlora. Ingen vill vara en förlorare. Inte ens de som upplever att de är födda till förlorare. För övrigt är ingen det. Född till förlorare alltså.

Ibland undrar jag om stormen aldrig kommer att ta slut och varifrån denna känsla av rolöshet och vilja att bara vilja fly kommer ifrån. Varför känns det som att något vill slita en i stycken och jag dras åt tusen olika håll samtidigt. Och varför kommer den ofta när saker och ting håller på att ordna upp sig och håller på att bli riktigt bra?

Ibland vet jag inte riktigt vad jag strider mot egentligen. Är det bara negativa tankar, destruktiva tankebanor och invanda mönster eller är det den andliga verklighet som finns där ute. Hur som helst finns det något som vill dra mig bort från den frid och det liv som jag alltmer börjar hitta. 

Ibland är det just genom att erkänna att jag är svag som jag blir stark. Det finns någon större och starkare som också strider på min sida. Jag behöver inte strida själv. Jag är på den vinnande sidan, även fast det händer att jag vacklar och faller. Men jag tänker resa mig varje gång på nytt. 

Jag är starkare nu vad jag varit förut. Jag vägrar se mig besegrad. Jag tänker fortsätta kämpa. 

Det finns redan för mycket som har bundit mig alltför länge. Jag tänker inte förlora mera. Även hur mycket det än finns som vill dra mig tillbaka till sådant som bara bryter ner tänker jag stå emot. Klippan jag står på är stadigare än vad stormen är stark. Jag tänker stå där och låta det blåsa. Faller jag igen, litar jag på att det ändå kommer att ordna sig. Och de dagar som jag känner mig som allra svagast hoppas jag och ber att stormen ska vara lite lugnare. 

Söndagarnas söndag

Det är inte bara söndag idag, utan det är en söndag som följs av en ledig vecka! Det är nog en av de bästa sorters söndagar man kan ha, även om söndagar överlag brukar vara ganska bra. Och jag anser mig både vara värd och förtjäna en veckas sportlov.

Och nu jag sitter och surfar på MIN dator. Att betala kåravgiften för hela läsåret är nog något av de bästa val jag gjorde i höstas. 1) Jag har kunnat utnyttja gripens datasal och printer hela läsåret. 2) Jag har får träna på ASA-gymet. 3) Jag får åka tåg för halva priset... listan kan göras oändligt lång.
O du ljuva studietid.

Livets mysterier

Det här livet är många gånger så märkligt. På många sätt så förunderligt. På ett sätt så enkelt och samtidigt så komplicerat. Och allt som oftast så oförutsägbart.
Det är söndag kväll och jag kommer hem från gudstjänsten. Jag sätter mig på balkongen och tänder en cigarill. Det är inget som jag har som vana. Det var inte planerat heller, utan mest bara ett infall.
För bara ett år sedan skulle jag aldrig ha trott att det skulle ske. Men tider förändras och jag med den. Innan jag vet ordet av har jag förändrats på nytt. Om några månader kanske jag inte förstår vad jag tänkte med just denna kväll. Men i så fall är det så. Livet är här och nu och det är de val jag gör nu som spelar roll.

Insvept i en filt och med endast en tomtelykta som belysning sitter jag där i klänning och med Goretexytterbyxor och ser på månen och stjärnorna och förundras. Förundras över livet. Förundras över njutning och förundras över Gud.
Där på balkongen i -17 graders köld och med en cigarill mellan mina fingrar möter jag också Gud. Jag ler lite för mig själv då jag tänker på hur absurd situationen på ett sätt är. Det finns inga platser och stunder där Gud är långt borta. Och vi ska inte hindra honom från att tala med våra fördomar om var och hur ett Gudsmöte bör ske. För just där på balkongen känns han på ett underligt sätt plötsligt så väldigt nära. Och jag når en djupare medvetenhet än vad jag gjort på länge. En medvetenhet om att finnas och en medvetenhet om att vara del av något mycket större. Jag blir medveten om hur mycket jag behöver Gud och jag blir medveten om hur mycket jag behöver andra människor. Samtidigt blir jag också medveten om både om min otillräcklighet och att jag ändå på något sätt räcker till. Där min egen kraft och förmåga tar slut, tar någon annans vid.
I ett halvmelankoliskt, men ändå lyckligt tillstånd sitter jag och njuter. Jag tillåter mig att njuta. Även av det som kanske är fel, men som jag ändå tror att i vissa situationer kan vara rätt. Livet är inte så svartvitt som jag så många gånger trott. Det skrämmer mig lite, samtidigt som det ger en befriande känsla också.
Jag tänker tillbaka på de möten, upplevelser och samtal jag haft och förundras. Jag minns, jag tänker, jag saknar och jag känner.
Jag är välsignad på många sätt. Och för varje dag som går lär jag mig mera om vad det innebär att leva.
Jag är välsignad med vänner som gjort att saker som jag upplever som svåra och jobbiga har blivit så mycket enklare. Inte lätta, men lättare. Människor som orkar lyssna och som får mig att inse att jag måste göra det jag måste. Människor som både delar min börda och samtidigt också får mig att orka bära den bättre. Jag kanske inte förtjänar det. Men jag upplever ändå att jag är värd det. Förut såg jag inte riktigt skillnaden mellan de två. Nu har jag faktiskt insett att skillnaden är enorm. Och det spelar all roll i världen.

Sydafrika

Efter att i drygt en timme suttit och diskuterat med den vän från Sydafrika, kom detta land starkt tillbaka till mina tankar och mitt hjärta. När är det dags att få återvända? Snart får jag åka nära nog, men ändå inte just dit. Det är så det ska vara denna gång.

Men just nu är mitt minne fullt av fina minnen från mina Sydafrika veckor. Och jag kan se en massa platser framför mig, jag kan höra ljudet av havet och jag kan känna doften. Jag känner och jag minns. Och det är positiva tankar som finns i mitt huvud.

Sent eller aldrig.

Det är bättre att reda upp saker alltför sent än att aldrig göra det.
Jag har ännu mycket att lära. Att ha människor i sin vänskapskrets som gör svåra lättare är guldvärt.
Ibland får man mera än man förtjänar.
Jag är på väg. Vägen är lång. Men den leder framåt. Fram mot nya vyer, mera glädje, mera godhet och större skönhet.
TACK!

Gudomliga stunder

En del samtal är nödvändiga. En del är både nödvändiga och jobbiga, men de kan ändå få stenar att falla. Stenar som borde ha kastats för länge sen.
Efter en helg med samtal och umgänge med människor som jag tycker mycket om känner jag mig ganska redo för nästa arbetsvecka.
Under vissa goda stunder infinner sig en känslan av att allt kommer nog att bli bra och allt kommer nog att ordna sig hur det än blir. En stund då allt som kan kännas jobbigt plötsligt känns väldigt avlägset och jag känner mig närvarande här och nu och jag känner att Gud är närvarande här och nu och det är det ända som räknas. Alla omständigheter och ännu ogjorda saker på "to do-listan" har för några ögonblick ingen makt att stjäla min glädje elelr frid. Jag vet att dessa stunder inte vara för evigt. Jag har inte kommit till den punkten ännu åtminstone. Men när dessa stunder väl infaller tänker jag passa på och njuta av dem. Att kunna njuta och känna att man är värd att ha det bra är en gåva. En gåva som jag är tacksam för att jag håller på och lär mig. Och en stor tacksamhet känner jag också för de människor som på många sätt hjälpt mig att nå dessa tillstånd och fått mig att förstå och inse all den gudomliga godhet som finns i dem. Himmelriket är inte så långt bort som man ofta tror.

Att man dessutom kan sitta och njuta av solen på balkongen redan i början av februari gör ju inte saken värre.
Det är två veckor kvar till sportlovet.