Frukost

Jag är tillbaka från vildmarken. And I loved it. Sova i tält, äta med spork, bada ute och vandra i bergen. Jag har saknat det. Det påminde mig om hajkandet i Afrika i fjol. Leva på begränsad tillgång på mat och få somna under en fantastisk sjärnhimmel.
Och jag har njutit. Det var supervarmt den dagen vi vandrade hela dagen, men det var underbart.
Annars har vi haft en massa teamworkrelaterade uppgifter att utföra också. Det har varit utmanande, men det har varit fruktansvärt roligt.

Och för att få vila upp efter helgens äventyr fick vi måndagen ledig. Så jag har utnyttjat den genom att fara på kvalitetsfrukost med Ina till Mugg&Bean. Och det var välspenderad tid. Jag älskar verkligen alla nationer här och känner mig väldigt privilegierad att få ha människor från alla möjliga delar av världen runt omkring mig, men idag var det skönt att för första gången på två månader få prata svenska på riktigt och med någon som förstår sig på den Österbottninska kulturen. Och det är roligt att ha någon att dela sin upplevelser med, speciellt om det kommer en dag då jag måste lämna Sydafrika.
Och idag drack jag min första latte sedan jag lämnade Finland. Den var fantastisk. Stor och med extra grädde.
Att få sitta och diskutera intressanta och givande saker en helt vanlig måndagförmiddag är en gåva.

Stuff

Jag är exalterad över alla mina nya fina hikingsaker. Jag har köpt världens bekvämaste byxor som är lite för långa. Och så har jag en jättefin vattenflaska och fällkniv.
Så nu gör det ingenting fast stora delar av min rygg är rödbränd, för det finns så mycket annat som väger upp det hela.

Och så fick jag spela lite mera beachvolley i kväll. Och det gläder min själv att jag alltid blir tillfrågad de gånger de spelar.
Och förra veckan var riktigt bra. Jag tror faktiskt den var min favorit vecka så här långt. Alla veckor har varit bra. Några har varit riktigt riktigt bra. Men förra veckan satte spår på ett annat sätt än de andra.

Och jag fortsätter ha möten som berör, påverkar och spelar roll. Tack Gud att du förde mig hit.

Och jag vet jag har varit väldigt dålig på att hålla kontakt den senaste tiden. Men jag ska försöka svara på mejlen inom en snar framtid.

Goudini spa

Efter en hektisk vecka, beslöt våra skolledare att ta oss bort från basen ett par dagar för att bara koppla av. Och det var precis i rätt tid.
Söndag då vi skulle åka iväg var den första riktiga dagen av regn jag upplevt sedan jag kom till Sydafrika, men när vi kom fram till Goudini klarnade allt upp och det blev riktigt bra. Och egentligen spelar vädret inte så stor roll, för med en massa pooler med temperaturer mellan 30 och 38 grader, så ar det bara helt underbart. Och de skämde bort oss med att ta med en massa bra mat. Simma, braaia, simma lite till och titta på stjärnorna. En fantastisk frukost, simma, mera braai och mera simmande och ännu lite mera glass. Life is good. Och de flesta av oss njöt kanske lite väl mycket av solen. Hela gruppen kom tillbaka solbrända, och en del mer än andra med betoning på bränd. Men det var alldeles underbart.
Och efter att vi först hade vårt möte och diskussion om förändringen i gruppen (för det var dagen innan som två från gruppen åkte hem och hela situationen är lite komplicerad), så var det skönt för alla att komma bort och tänka på något anant. Och vi hade det bra tillsammans. Och jag uppskattar verkligen våra ledare och allt de gör för oss och deras förmåga att handskas med utmanande situationer.

Och nu ser jag framemot NIKO helgen. På torsdag åker vi iväg till bergen för att hajka och utmanas. Vi kommer att delas in i olika grupper, men vi har egentligen inte fått någon information om helgen, och det är lite det som är idéen med allt. Men vi har fått en lista med saker vi får ta med oss. Och det är lite roligt att höra hur en del av tjejerna funderar på hur de ska klara sig utan schampo, tandkräm, örhängen, maskara, deoderant och liknande i fyra dagar. Själv är jag bara förväntansfull och det ska bli spännande att se hur olika personer kommer att fungera under stress. Och snart ska jag åka iväg för att köpa en kniv och lite sådant som jag eventuellt kommer att behöva.

Den nakna sanningen

I am exhausted. Det har hittills varit en bra, men intensiv och tung vecka. Dels för att två av våra vänner tvingas lämna oss inom en snar framtid. Det är inget som någon är glad över. Samtidigt tror jag att våra ledare gjorde ett riktigt beslut och att det är det bästa just nu.

Mest är jag dock slut nu för att jag idag visade mer än någonsin förut visade vad som finns under ytan och döljer sig bakom masken. Visa vad man försöker gömma sig bakom.
Att blotta sig själv. Att göra sig sårbar. Att våga visa sina svaga sidor. Att öppna de sår som funnits länge, men som aldrig läkt helt. Åtminstone öppna en del av dem. Att rensa dem helt och föra fram saker i ljuset, för det finns en enorm kraft i det.
Men för mig är det utmanande. Att plötsligt låta folk få en inblick i sådant som jag burit själv i många år. Att lita, att våga och att förmå. Svälja sin stolthet och dela och både vara djup och personlig. Riktig personlig. Tillåta andra att få vara en del i ens helande. Att berätta sådant som jag aldrig berättat förut. Inte åt någon alls. Att både erkänna för mig själv, men också högt för andra. Det var motstånd. För jag är stolt. Men samtidigt vet jag att jag måste bli mera öppen om jag vill fortsätta krossa alla de murar som finns. Och jag vill vara äkta. Så idag var det dags. Inför mina 20 hjältar + ledare visade jag vad som döljer sig under ytan.
Och dessa människor är värda all respekt i hela världen. Jag ser verkligen upp till dem på så många olika sätt. De lyssnar, de bryr sig och de älskar. Kanske extra mycket då det behövs som mest.
Att få umgås med dem dagligen är en stor välsignelse. Och att få ta del av deras historier ser jag som en stor ära. Detta är min familj här på den här kontinenten.

Tiden här i Worcester är så annorlunda än vad jag hade förväntat mig. Jag trodde att jag ungefär visste vad jag gav mig in i. Men jag får så mycket mera. Det är djupare, personligare, roligare. Så mycket mera livgivande än vad jag kunnat ana.
Jag lär mig och får uppleva så mycket. Och jag får ta emot. Ta emot, men också ge. Och det här är det mest uppmuntrande miljön jag någonsin befunnit mig i. Det är helande i sig.
Och efter att ha tagit del av varandras berättelser känns gemenskapen starkare och djupare än någonsin.

Jag tror jag aldrig har tyckt att det har varit så här roligt att leva.

Finlandssvensk och sol

Och svenska dagaen till ära kan jag meddela att svenskfinland fortsätter och inta basen i Worcester. För en tid sedan ökad antalet finlandssvenskar på basen med 50% då allra finaste Ina anländet. Så nu tro hela världen att alla i Finland har ett par röda byxor. I och med att Ina kom så konstaterade en del också att alla finlandssvenskar tydligen inte skrattar på samma sätt. För jag och Nanna har tydligen samma sorters säregna skratt, medan Ina är mera normal.
Och det är roligt att få tala lite svenska mellan varven igen.

Och igår så after att ha fryst i en och en halv månad så köpte jag lite varmare kläder, och har således garanterat att vädret kommer att hållas varmt hädanefter så att jag inte kommer att kunna använda dem.
Så givetvis var det varmt och soligt idag. Men det stör mig faktiskt inte alls. Jag njöt av mina drygt tre timmar i solen till max. Det här med att ladda upp med sol för att överleva vintern sitter nog ganska långt inne i ryggmärgen hos en blond Purmobo. Sen spelar det ingen roll att denna jul kommer att bli den varmaste jag någonsin upplevt.

Och att köpa en massa kläder utan att orka prova och allt passar perfekt är nåd.

Jag har inte så mycket att skriva. Eller jag har egentligen en massa, men jag orkar inte riktigt tänka och formulera mig. 

Men ungefär så här ser det ut runtomkring staden.

Och här är två bilder från förra helgen då vi flickor sov över vid Danieles.

Alla bilder är Marilyns. Internet här klarar inte av att ladda upp stora bilder och jag orkar inte komprimera mina. Åtminstone inte så många. Kanske senare.

Ninnas nattliga betraktelser och meddelanden

Efter att Finland bytt till vintertid, är det ingen tidsskillnad alls mera mellan Sydafrika och Finland.

Annars så har jag kommit fram till att jag nog inte kommer att skaffa någon Sydafrikans telefonnummer. Jag känner inte alls att jag har något behov av telefon här. Så jag har fortfarande min finska nummer, ifall någon vill något. Men för tillfället används telefonen bara som alarm.

Jag har fått tre nya vänner att tala franska med.

Jag stiger ur min bekvämlighetszon mer och mer för varje dag. Och för det mesta är det faktiskt ganska roligt, fast det också är lite jobbigt.

I love the nations!! Och jag är förvånad hur lätt det har varit att leva med så många olika kulturer på ett och samma ställe.

Ibland undrar jag om Gud faktiskt har sänt typ100 olika människor hit bara för mig. Ibland känns det som att alla bara är här för min skull. Jag förstår inte riktigt hur det kan vara möjligt, men jag bara tackar, njuter och tar emot.

Annars så kommer jul och nyår att firas i Malawi för min del. Och jag tror att det kommer att bli riktigt riktigt bra.

Efter först en vecka med temat Releasing Destiny och sen en vecka med temat Holy Spirit, så kan jag konstatera att det varit två helt crazy amazing veckor vi har bakom oss. Mycket har talat till mitt hjärta och jag kommer till insikt på riktigt om en del saker.
God is good!


Detta är en ny tid. Och jag ser fram emot den mera än någonsin!