Some days

I have been a bit discouraged the first two days this week. And there has not been any special reason. Sometimes I am like that, and I do not really like it. Maybe it is because I know I am going home soon. I am excited about it too, but also very sad and a bit scared. But I think it's gonna be good. And the fact that I plan to come back in the end of August makes it a bit easier.

But today has it been a good day. I'm gonna enjoy my last week here. And I get more friends here all the time. And it is a real blessing. The people here are really encouraging and loving.
Jazmin took me for a swim today. I think I needed it. I had expected a small indoor pool, but instead was it a big outdoor pool and almost nobody there except us. And nowadays is the sun always shining.

My sandal broke some months ago. I kind of fixed it, but it gonna brake anytime again. I really needed a new pair. Especially when they are the only pair I use nowadays, cause I have a wound on my foot the don't really want to heal (we get different souvenirs from our outreaches ;) that makes the choice of shoes a bit limited. So when I left the house we stayed in during our weekend in Saldanha bay, came my host suddenly and gave me a pair of shoes, which had the right size and the right kind of straps for my wound. God is good. I had lend Jazmin my computer when I was away last weekend. When I came back had she bought a new CD and put in on itunes on my computer. And it was exactly the CD I the last week had been thinking about that I wanted. Sometimes is life so amazing. All these small details, that actually makes such a big difference. I just receive.

Note: Since I came back from my outreach have I seen more action movies then I probably have done under my whole life before I came here. I don't know what, but something must has went wrong.

Asiphe

Helgen vid havet var uppfriskande. Tror det var det jag behövde. Och mat har vi fått i mängder och massor. Det blev en köttrik helg.

Min vän Asiphe som bor här på basen i Worcester åkte hem till Cape Town över helgen. Han hade verkligen sett fram emot att besöka sin familj där. På lördagkväll blev han rånad och knivhuggen och befinner sig nu på sjukhus. Han repar sig dock ganska.
Han blev knivhuggen i bröstet, och armen och en lungan blev punkteras, så även fast han repar sig ganska bra, så är det ganska allvarligt.
Så sent som två dagar tidigare följde han med mitt gäng in till centrum här, för vi behövde mera folk då vi rör oss ute på kvällen här. Det finns alltid en del trogna män här som följer med oss tjejer om vi vill gå någonstans. Vi blir väl omhändertagna. Så det är tråkigt att han måste råka ut för det, bara några kvarter från sitt eget hem. Han som brukar följa med oss för att vi ska få en tryggare färd genom stan.
Jag pratade med honom i telefon en stund igår, och han verkar efter omständigheterna må ganska bra. Men hela situationen gör mig nog lite ledsen. Och jag hoppas att han hinner komma tillbaka hit till basen före jag åker i väg nästa veckas onsdag.

Det känns konstigt att säga att jag åker hem till Finland nästa vecka. Jag känner mig hemma här. Vad är hem nuförtiden? Jag är mitt emellan en massa olika saker just nu. Känner mig lite vilsen.

Hav och rum

Och så kommer det en sådan där dag då man utan minsta förvarning får en förfrågan om man vill följa med ut till havet för en helg. Och om man sedan råkar att älska att befinna sig där, så är det ett ganska hett erbjudande. Och då jag sedan får höra att både transport, mat och uppehälle är gratis så är det nästan lite för bra för att vara sant. Och med tanke på att det redan klockan tio på morgonen var 37 grader varmt ute så är också tidpunkten riktigt bra.

Sedan vi kom tillbaka till Worcester efter outrechen så har vi alla flickor delat rum. Men ganska fort flyttade de ut en efter en, då de åkte tillbaka till sina respektive länder eller vidare på nya äventyr. Igentligen borde vi ha flyttat ut redan i söndags, men jag är tacksam att jag fick stanna ända till idag fredag. Eftersom alla utom Jazmin åkt iväg så fick vi ha hela rummet för oss själva. Jazmin stannar här på basen för att jobba med nästa DTS grupp, så hon flyttade till en staffdoorm igår. Jag visste att jag också skulle bli tvungen att flytta snart och antog att jag skulle hamna på något massinkvarteringsställe mina sista veckor här. Men när Valeria kom och visade mig mitt nya rum idag visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Alla andra som flyttat ut har hamnat i små trånga utrymmen. Jag fick nu ett eget rum i huvudbyggnaden med en dubbelsäng.

Nu är mitt dilemma ifall jag ska åka till Durban i början av nästa vecka eller inte. Jag borde egentligen bestämma mig idag, för vi åker iväg till Saldanha.

När sagan tar slut

DTS:en är över. Fem månader går snabbt. Lite för snabbt ibland. Det känns lite om en saga. Att få komma till Sydafrika, omges av en massa vackra berg, en sol som aldrig sviker, människor som är mer omtänksamma än mitt förnuft kan förstå. Jag har njutit, jag har skrattat, jag har gråtit, jag har förundrats och jag har levt. Det har lite varit som att leva i en dröm. Lite för bra för att vara sant.
Vi hade vår avslutning i torsdags, och det var vackert. och vi fick en fin sista dag tillsammans.
Men plötsligt så tar sagan slut. Dagen kommer då det som varit vardag, inte finns mera. Två åkte hem redan samma kväll som vår avslutning. Ytterligare två dagen därpå, plus att både Rich och Joseph, (våra tidigare talare som varit med oss den senaste veckan) åkte hem igår också. Nu under helgen kommer nästan alla andra att åka tillbaka till sina hemland. På måndag är vi bara fyra kvar, plus tre som bodde här i trakten redan från förut.
Fram till nu har jag vetat vad jag kommer att göra och var jag kommer att vara, men nu är framtiden plötsligt helt öppen igen. Jag måste börja ta nya beslut, göra nya val och hitta en ny vardag.

Så idag är jag ledsen. Jag tycker det är jobbigt då människor kommer och går från mitt liv. Eller alla finns ju fortfarande kvar, och jag tror verkligen och hoppas att jag kommer att få se ganska månaga av dem igen, men en del kommer jag troligtvis aldrig att få återse. Men det är väl så som livet är. En del människor vandrar med dig en längre tid, medan andra bara finns där för en kort stund. Men oberoende hur lång tid de finns där kan de hinna göra djupa intryck.
Vi blev verkligen en familj här. Vi delade och upplevde varandras highs and lows. Oberoende vad som hände fanns de där.

Så nu börjar snart en ny vardag. Fast jag fortfarande kommer att vara i Sydafrika några veckor till kommer det att vara annorlunda. Inte dåligt, men annorlunda. Livet går vidare och Gud är trofast. Det är något jag verkligen fått uppleva här.

Ända sendan första dagen jag kom hit har jag jag dansat av glädje på den stora gränsmattan av tacksamhet över att få vara här. Så även fast jag kanske idag dansar i tårar av saknad och sorg är det också fortfarande av lycka och tacksamhet.

Sagan som var sann har tagit slut. Den slutade lyckligt. Och nu börjar nästa äventyr. Nya platser att utforska, nya utmaningar att övervinna och nya berg att bestiga.
Jag är nog lycklig trots allt.

Back in Worcester

Jag är tillbaka i Sydafrika och det är alldeles underbart. Och helt fantastiskt att få träffa människorna från de andra teamen. Speciellt människorna som varit i Angola. De är alla riktigt goda vänner och jag njuter varje dag av att få dem nära igen.

Malawi var bra. Jag trivdes. Jag fick en massa erfarenheter jag inte skulle byta bort och jag lärde mig många nya saker. Men det är skönt att vara tillbaka till civilisationen där det finns saker tillgängliga i butikerna. Vi sov över en natt i Johannesburg på väg tillbaka från Malawi. Och Jans vänner skämde verkligen bort oss. Det var den bästa frukosten jag haft sedan jag var till Mugg&Bean i början av december. Den bekvämaste sängen också för den delen sedan jag lämnade Finland.

Livet i Worcester är bra. Solen lyser och efter två intensiva dagar i början har vi ganska mycket ledig tid nu. Och att få svalka sig i polen och passa på att faktiskt kunna njuta av både solen, ledigheten och bra sällskap är en stor förmån. 

Och jag måste tacka människorna i Ödmjukhetens Palats för all träning jag fått att låta mig skämmas bort i matväg. Sedan jag kommit tillbaka finns det underbara människor som tar mig med på mat och beställer både förrätt och huvudrätt och dryck. Jag bjuds nästan dagligen på brasilianskt kaffe. Jag tas med på bio och vi hyr film. Jag är berörd. Ibland känns det så overkligt. Samtidigt har jag lärt mig vid det här laget att jag faktiskt får allt det här, och det är på riktigt och att jag inte behöver göra någonting för att ta emot det.

Och en av mina två favorit speakers som var här i oktober överraskade med att komma och spendera ännu en vecka med oss. Han stannade kvar i Sydafrika två veckor extra för vår skull. Och det är en man jag lärt mig mycket av. Dels av det han säger, men mer av det sätt han lever. 

Livet är vackert och jag tänker njuta av de sista veckorna här i Sydafrika. Och det börjar också kännas helt okej och faktiskt lite roligt att komma tillbaka till Finland också, även fast jag tror att jag inte kommer att stanna så länge där. 

Den 15 mars torde jag vara tillbaka i Finland och efter det vill jag gärna träffa er.

Från något bra till någon annat bra

Sydafrika kommer väldigt nära. Bara en hel dag kvar här i Malawi. Jag är redo att åka tillbaka till Sydafrika, men jag vet inte om jag är redo att lämna Malawi. En del av mitt hjärta finns här.
Och jag har fått ta emot så mycket här. Underbara människor som jag aldrig kommer att glömma. I morgon far vi ut och äta och det blir bra att få en sista dag med människorna här. Jag tänker njuta. Och efter att vi kom tillbaka från Ntaja har allt varit så vackert här.

Men jag är ändå väldigt glad över att få åka tillbaka till Sydafrika. Att få återse människor jag delat liv med. Människor som hört mera om mig än många andra. Det känns märkligt att kunna säga att jag kommer att få se dem denna vecka. På söndag vänner. En dag av mycket glädje.

Och under tiden ute i bushen började jag faktiskt bli redo att åka tillbaka till Finland också. Det var första gången sedan jag kom hit som jag tänkte den tanken.

Jag kommer att gå från något bra vart jag än far. Malawi till Sydafrika. Sydafrika till Finland. Finland till... Ja, mina framtidsplaner är ännu öppna. Men det kommer att bli bra.

Och för övrigt hade de 43 grader varmt i Worcester igår. Det kommer att vara ett hett och torrt Worcester vi kommer att återvända till.
Malawi har varit behagligt. Varmt, men inte hett. Och inte alls så regnig som jag förväntat mig. Regnperioden har varit lite udda detta år. Slut på väder uppdateringar.

Ntaja

Jag är tillbaka efter drygt tre veckor i bushen. Tre fina, roliga, utmanande, tunga, innehållsrika veckor. Det har varit bra. Riktigt bra. Men det har tagit på krafterna.
Och nu tillbaka i Blantyre är jag så otroligt tacksam över allting. En riktigt säng. En varm dusch (även om jag tyckte om att ha ett utebadrum under stjärnhimmeln). Mera varierande mat. Kaffe. Choklad. Det känns osm att jag är i ett annat land.

Men jag har fått se många människor bli fysisk helade. Döva få sin hörsel tillbaka. Mångåriga smärtor och krämpor försvinna. Muslimer som kommer och vill ge sina liv åt Jesus. Massor med människor komma till tro. Människor som kommit och vill vända om från witchcraft.
Människorn är öppna för andlighet här. Alla typer av andlighet dock.
Jag har fått ha en massa intressanta samtal och hört många historier. Jag har stigit ut ur min komfortzon ytterligare och jag har tyckt om det. Att utmana mig själv och se jag klarar av det. Att stiga ut i tro och bara våga lita på att det ordnar sig.
Och jag har fått arbeta med en massa fina människor. Hjälpsamma, tjänande, ödmjuka och roliga.
Under och mirakel händer ännu idag. Samma kraft som var verksam för 2000 år sedan är verksam ännu idag.

En morgon vaknade grabben i tältet bredvid av att hann blev biten av en skorpion i skuldran. De flesta har hunnit vara sjuka under dessa tre veckor. Jag har kommit väldigt lätt undan. En dag av illamående som ledde till att jag vilade typ hela dagen, men annars har jag mått bra. Dock väldigt trött i slutet. Trött, men lycklig.
Och vi har varit beskyddade. En halv timme efter att vi lämnade Ntaja på söndag blåste det upp till ordentlig storm och ett regnväder som aldrig förr. Och kyrkan som låg bredvid den vi sov i ramlade ihop och flera människor blev skadade och blev tvungna att fara till sjukhus.

Jag har tyckt om det enkla livet. Eller det har inte stört mig märkbart. Hämta vatten från brunnen, utetoalett och dusch. Kocka över öppen eld. Sova i tält på ett tunt liggunderlag. Och jag var redan från början ganska duktig på att bära vatten på huvudet. 30 kg känns inte alls så tungt om man bär det på huvudet istället för med armarna. Men all respekt åt de små späda tjejerna som bar 50 liters hinkar. Jag tyckte 30 räckte mer än väl, och då anser jag mig ändå inte var helt svag.
Jag har också blivit riktigt bra på att ta livet av hönor och även att tillreda dem från scratch.
Efter att inte haft någon kontakt med den yttre omvärlden så är jag lite efter med vad som hänt i resten av världen. Men jag har i alla fall lyckats få reda på vilka som är de två presidentkandidaterna.

Livet är spännande.

And these signs will accompany those who believe: in my name they will cast out demons; they will speak in new tongues; 18 they will pick up serpents, and if they drink any deadly thing, it will not hurt them; they will lay their hands on the sick, and they will  recover. Mark 16:17-18