Bilder

Jag har inte varit speciellt flitig med att sätta in bilder hit på bloggen. Mest för att internetuppkopplingen på basen inte riktigt klarade av att hantera lite större bilder. Men nu framöver ska jag försöka vara lite flitigare.

Taylor, jag, Jeremy och Jazmin.

Mina älskade friends in crime. 

Mission completed. We reached the top. 

Cape Town är väldigt vacker.

Snö och flipflops

Jag har lämnat Sydafrika med sorg, saknad och tacksamhet. Vilken underbar tid. Vilka underbara människor. En massa utmaningar också. Men en massa erfarenheter och fina minnen.
Och tack till Susan som tog mig till flygfältet och Jazmin, Jeremy och Taylor som kom med och bar mina väskor och kom på middag med mig en sista gång. De är helt enkelt bäst! Det värmer mitt hjärta att de spenderade hela sin kväll på detta sätt för min skull. Jag är rörd. Rörd och väldigt väldigt tacksam.

Jag sov nästan hela natten på flyget. Är mäkta imponerad över mig själv. Vaknade inte före de kom och serverad frukost. Och jag råkar faktiskt vara en av de som typ tycker om flygplansmaten. Jag anlände till Helsingfors i flipflops och yllevantar. Bytte shortsen mot byxor i London. Igår var det 36 grader varmt då jag lämnade Worceser. I måndags 40 grader, and I loved it. Men jag älskar också att få komma tillbaka till snö. Efter 11 månader sommar är jag mer än redo för det. Jag hoppas pappa har förstått att ha mina skidor färdigt vallade.

Träffade oväntat en Purmobo på tågstationen i Helsingfors som bjöd mig på kaffe och cheesecake. Sen bar han min väska också. Det kan finns många roliga sammanträffande i livet.

Och idag betalade jag fullpris på min tågbiljett för första gångne i mitt liv. Du gamla ljuva studierabatt är ett minne blott. Åtminstone på en obestämd tid. Men även fast det svider i börsen så är det ett bekvämt sätt att resa. Och internet fungerar någorlunda bra.

Jag hoppas jag får se er snart.,

Två dagar i Cape Town

Vi tittade på sälar. Vi blev erbjudna att ta lemonad eller öl från kylen vid iFix butiken då lämnade in Taylors Macbook. Vi hajkade upp för Table Mountain. Vi campade på toppen fast jag tror att man inte får. Vi tittade ner och beundrade Cape Town på natten. Vi höll på att blåsa bort. Jag och Jazmin skrattade oss halvhysteriskt till sömns.
Vi klättrade över staket för att komma närmare kanten. Vi beundrade staden och utsikten lite till. Jag simmade i den iskalla oceanen och lär vågorna kasta mig hit och dit. Vi drack kalla drycker och njöt av den sydafrikanska solen. Jag hittade en död fluga på bottnen av min amarula och fick två extra gratis. Vi åt de godaste nachos jag någonsin ätit.
Vi hängde runt i stan. Vi åt lite mera glass. Vi njöt. Vi åkte ett stekhett, men billigt tåg. Vi kom tillbaka.
Tack, tack, tack!

Cape Town one more time

Vi äter ut mer än vad som kanske är tillåtet. Och jag känner mig faktiskt ganska bekväm med det. Sedan själva DTS:en tog slut och alla andra åkte härifrån har den vi, den kvartett som lämnade kvar ätit ute typ 5 dagar i veckan. Jag vet inte vad som gick fel...
Vi åker till Cape Town i morgon. Tåget går okristligt tidigt. Till och med för mig. Planen är att hajka upp för Table Mountain, hänga runt i stan, kanske åka till beachen och njuta av goda gåvor som Cape Town och Sydafrika har att erbjuda.

Asiphe är annars tillbaka på basen nu. Lungan var inte punkterad, men knivhuggen är alla djupa och en del inre blödningar. Men han repar sig bra och han hade tur. Skulle knivhuggen ha varit på andra sidan skulle de ha varit rakt i hjärtat. Och det känns bra att ha honom tillbaka här. Ibland är det först något oväntat händer som man kommer till insikt hur värdefull livet kan vara.
Men det gjorde mig ledsen då jag fick höra att han måste vänta till söndageftermiddag före han fick se en doktor, då han kom in till sjukhuset lördagkväll och förlorade en massa blod hela tiden. Men det får mig också att uppskatta hur sjukvården fungerar i Finland.

För övrigt finns det typ en kubikmeter med färska fikon här på basen nu som donerats hit. Det är verkligen rätt tid att vara i Sydafrika nu.
Och jag njuter. Jag tänker göra det mina sista dagar här. Av livet, solen, människorna och tillvaron. Och jag vet att allt bra inte kommer att ta slut bara för att jag åker härifrån.
"Greater things are yet to come, greater things are still to be done".

Some days

I have been a bit discouraged the first two days this week. And there has not been any special reason. Sometimes I am like that, and I do not really like it. Maybe it is because I know I am going home soon. I am excited about it too, but also very sad and a bit scared. But I think it's gonna be good. And the fact that I plan to come back in the end of August makes it a bit easier.

But today has it been a good day. I'm gonna enjoy my last week here. And I get more friends here all the time. And it is a real blessing. The people here are really encouraging and loving.
Jazmin took me for a swim today. I think I needed it. I had expected a small indoor pool, but instead was it a big outdoor pool and almost nobody there except us. And nowadays is the sun always shining.

My sandal broke some months ago. I kind of fixed it, but it gonna brake anytime again. I really needed a new pair. Especially when they are the only pair I use nowadays, cause I have a wound on my foot the don't really want to heal (we get different souvenirs from our outreaches ;) that makes the choice of shoes a bit limited. So when I left the house we stayed in during our weekend in Saldanha bay, came my host suddenly and gave me a pair of shoes, which had the right size and the right kind of straps for my wound. God is good. I had lend Jazmin my computer when I was away last weekend. When I came back had she bought a new CD and put in on itunes on my computer. And it was exactly the CD I the last week had been thinking about that I wanted. Sometimes is life so amazing. All these small details, that actually makes such a big difference. I just receive.

Note: Since I came back from my outreach have I seen more action movies then I probably have done under my whole life before I came here. I don't know what, but something must has went wrong.

Asiphe

Helgen vid havet var uppfriskande. Tror det var det jag behövde. Och mat har vi fått i mängder och massor. Det blev en köttrik helg.

Min vän Asiphe som bor här på basen i Worcester åkte hem till Cape Town över helgen. Han hade verkligen sett fram emot att besöka sin familj där. På lördagkväll blev han rånad och knivhuggen och befinner sig nu på sjukhus. Han repar sig dock ganska.
Han blev knivhuggen i bröstet, och armen och en lungan blev punkteras, så även fast han repar sig ganska bra, så är det ganska allvarligt.
Så sent som två dagar tidigare följde han med mitt gäng in till centrum här, för vi behövde mera folk då vi rör oss ute på kvällen här. Det finns alltid en del trogna män här som följer med oss tjejer om vi vill gå någonstans. Vi blir väl omhändertagna. Så det är tråkigt att han måste råka ut för det, bara några kvarter från sitt eget hem. Han som brukar följa med oss för att vi ska få en tryggare färd genom stan.
Jag pratade med honom i telefon en stund igår, och han verkar efter omständigheterna må ganska bra. Men hela situationen gör mig nog lite ledsen. Och jag hoppas att han hinner komma tillbaka hit till basen före jag åker i väg nästa veckas onsdag.

Det känns konstigt att säga att jag åker hem till Finland nästa vecka. Jag känner mig hemma här. Vad är hem nuförtiden? Jag är mitt emellan en massa olika saker just nu. Känner mig lite vilsen.

Hav och rum

Och så kommer det en sådan där dag då man utan minsta förvarning får en förfrågan om man vill följa med ut till havet för en helg. Och om man sedan råkar att älska att befinna sig där, så är det ett ganska hett erbjudande. Och då jag sedan får höra att både transport, mat och uppehälle är gratis så är det nästan lite för bra för att vara sant. Och med tanke på att det redan klockan tio på morgonen var 37 grader varmt ute så är också tidpunkten riktigt bra.

Sedan vi kom tillbaka till Worcester efter outrechen så har vi alla flickor delat rum. Men ganska fort flyttade de ut en efter en, då de åkte tillbaka till sina respektive länder eller vidare på nya äventyr. Igentligen borde vi ha flyttat ut redan i söndags, men jag är tacksam att jag fick stanna ända till idag fredag. Eftersom alla utom Jazmin åkt iväg så fick vi ha hela rummet för oss själva. Jazmin stannar här på basen för att jobba med nästa DTS grupp, så hon flyttade till en staffdoorm igår. Jag visste att jag också skulle bli tvungen att flytta snart och antog att jag skulle hamna på något massinkvarteringsställe mina sista veckor här. Men när Valeria kom och visade mig mitt nya rum idag visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Alla andra som flyttat ut har hamnat i små trånga utrymmen. Jag fick nu ett eget rum i huvudbyggnaden med en dubbelsäng.

Nu är mitt dilemma ifall jag ska åka till Durban i början av nästa vecka eller inte. Jag borde egentligen bestämma mig idag, för vi åker iväg till Saldanha.