Thank you Nkurenkuru

10.5.2011

Dagarna i Nkurenkuru börjar ta slut. Det är med mycket tacksamhet och lite sorg som jag konstaterar att jag snart måste åka härifrån. Jag trivdes bra här redan från början och det har blivit bättre hela tiden. Här är det skönt att vara. Det är varmt, det är säkert och det är fridfullt. Och jag har fått vänner här. Jag har blivit för bra mottagen för att jag skulle vilja åka iväg.

De senaste dagarna har det känts lite jobbigt då jag tänkt på att jag snart måste åka iväg. Det finns så mycket jag ännu skulle vilja uppleva här. Lite jobbigt känns det också att behöva börja helt från början på nytt. Här har jag börjat känna mig hemma. Jag trivs med människorna och jag känner mig ganska bekväm med att tala dålig finska och jag trivs med min vardag överlag. Jag trivs att leva så nära naturen, jag njuter av lugnet och jag njuter av att leva enkelt.

I Windhoek blir det att hitta en helt ny vardag. Niina åker tillbaka till Finland efter vår semester så det blir en vardag med helt nya människor. Jag tror inte att det kommer att bli dåligt. Tvärtom är jag säker på att det kommer att bli bra det också, bara på ett annat sätt. Men det är ändå jobbigt att behöva lämna och jobbigt att börja på nytt, även om jag vet att det är så det ska vara nu. Ändå är jag lite för lycklig för att vara ledsen. Jag känner redan lite saknad fast jag inte ens åkt iväg, men mest är jag bara fylld av tacksamhet för den tid jag fått ha här. Tid att finnas och tid att leva.

Nu ska jag ännu njuta av de sista soluppgångarna vid floden, blicka över till Angola, dansa en sista gång under stjärnhimlen och ta till mig, minnas och tacka. Sen ska jag njuta av Etosha oberoende av hur det bli och av buffeten vi ska inta på kvällen. Jag ska sitta och se ut genom fönstret på vägen tillbaka till Windhoek och beundra och förundras.

Efter det är jag redo att fortsätta min tid i Windhoek.