Ntaja

Jag är tillbaka efter drygt tre veckor i bushen. Tre fina, roliga, utmanande, tunga, innehållsrika veckor. Det har varit bra. Riktigt bra. Men det har tagit på krafterna.
Och nu tillbaka i Blantyre är jag så otroligt tacksam över allting. En riktigt säng. En varm dusch (även om jag tyckte om att ha ett utebadrum under stjärnhimmeln). Mera varierande mat. Kaffe. Choklad. Det känns osm att jag är i ett annat land.

Men jag har fått se många människor bli fysisk helade. Döva få sin hörsel tillbaka. Mångåriga smärtor och krämpor försvinna. Muslimer som kommer och vill ge sina liv åt Jesus. Massor med människor komma till tro. Människor som kommit och vill vända om från witchcraft.
Människorn är öppna för andlighet här. Alla typer av andlighet dock.
Jag har fått ha en massa intressanta samtal och hört många historier. Jag har stigit ut ur min komfortzon ytterligare och jag har tyckt om det. Att utmana mig själv och se jag klarar av det. Att stiga ut i tro och bara våga lita på att det ordnar sig.
Och jag har fått arbeta med en massa fina människor. Hjälpsamma, tjänande, ödmjuka och roliga.
Under och mirakel händer ännu idag. Samma kraft som var verksam för 2000 år sedan är verksam ännu idag.

En morgon vaknade grabben i tältet bredvid av att hann blev biten av en skorpion i skuldran. De flesta har hunnit vara sjuka under dessa tre veckor. Jag har kommit väldigt lätt undan. En dag av illamående som ledde till att jag vilade typ hela dagen, men annars har jag mått bra. Dock väldigt trött i slutet. Trött, men lycklig.
Och vi har varit beskyddade. En halv timme efter att vi lämnade Ntaja på söndag blåste det upp till ordentlig storm och ett regnväder som aldrig förr. Och kyrkan som låg bredvid den vi sov i ramlade ihop och flera människor blev skadade och blev tvungna att fara till sjukhus.

Jag har tyckt om det enkla livet. Eller det har inte stört mig märkbart. Hämta vatten från brunnen, utetoalett och dusch. Kocka över öppen eld. Sova i tält på ett tunt liggunderlag. Och jag var redan från början ganska duktig på att bära vatten på huvudet. 30 kg känns inte alls så tungt om man bär det på huvudet istället för med armarna. Men all respekt åt de små späda tjejerna som bar 50 liters hinkar. Jag tyckte 30 räckte mer än väl, och då anser jag mig ändå inte var helt svag.
Jag har också blivit riktigt bra på att ta livet av hönor och även att tillreda dem från scratch.
Efter att inte haft någon kontakt med den yttre omvärlden så är jag lite efter med vad som hänt i resten av världen. Men jag har i alla fall lyckats få reda på vilka som är de två presidentkandidaterna.

Livet är spännande.

And these signs will accompany those who believe: in my name they will cast out demons; they will speak in new tongues; 18 they will pick up serpents, and if they drink any deadly thing, it will not hurt them; they will lay their hands on the sick, and they will  recover. Mark 16:17-18

Marknad

This is Malawi. Vi har ännu inte någon bensin, så vi åker inte iväg före tidigast lördag. Anna återhämtar sig bra och om det tar tillräckligt länge före vi får bensin kanske hon kommer med iallafall ;)

Och igår hade vi en bra dag då vi gick omkring på den lokala marknaden och talde med folk. Jag åt torkade termiter för första gången i mitt liv. Egentligen ska man fritera dem också, men jag nöjde mig med de smakprov jag fick. Det är något speciellt med marknader i Afrika. Speciellt alla olika stånd som erbjuder en massa ätbart. Det var samma sak i Katutura i Windhoek. Kött, vetcook, frukt,... I like it. 

En del tror att man inte kan äta sådant som erbjuds på marknaden utan att bli sjuk. Och visst kan man välja vad man sätter i sin mun, men oj vad mycket glädje man missar om man undviker allt. 

Överlag är allt som är importerat dyrt här i Malawi. Samma pris som i Finland eller till och med dyrare. Men lokala produkter är billiga. En mango kostar kanske 1,5-6 cent, beroende på storlek. En kyckligbit kanske 20-30 cent. 

En dag i Malawi

Bensinkrisen är fortfarande ganska stor i landet. En del av männen här satt sju-åtta timmar i bensinkön idag, men lyckades inte komma fram före de stängde eller bensinen tog slut. Vi är i behov av bensin före vi kan åka iväg norrut, så jag hoppas att vi lyckas få tag i bensin i morgon.

Planen just nu är att vi åker iväg på fredag morgon bara vi får tag i bensin och får allt ordnat. Anna kommer åtminstone inte att komma med från början. Troligtvis kommer hon inte att komma alls. Det är nog inte speciellt klokt att åka och kampa och sova i tält och leva i väldigt primitivt på mer eller mindre smutsiga områden direkt efter en operation. Det är tråkigt, men det är sådant som händer.

Annars har det varit en framgångsrik dag. Jag har tvättat alla mina kläder förhand utan att bli uttråkad. Benito, en av gentlemännen här i Malawi hade i ett skede lovat att han kunde tvätta mina kläder, men han fanns inte närvarande idag på dagen, och detta var sista dagen jag hade lite tid över för att tvätta kläder före vi åker iväg. Åtminstone om jag ska vara säker på att de hinner torka. Jag och Princess hade faktiskt ganska roligt där vi satt och sjöng, dansade tvättade och skrattade. Jag blir bättre. Första halvan i Namibia tyckte jag det var fruktansvärt tråkigt, men nu är det faktiskt okej.

Jag köpt några mangon idag. Det skänker glädje. 

Detta är kanske sista inlägget på en lång tid. Snart åker jag ut till bushen för att se vad som väntar där. Det kommer att vara högrisk malariaområde, så be gärna för det. Jag tror det kommer att bli spännande, intressant, utmanade och lärorikt. 

Jag kan inte förstå att jag redan varit en månad i Malawi och att jag om fyra veckor åker tillbaka till Sydafrika. Tiden är verkligen ett mysterium på den här kontinenten.

Hoppas att det nya året börjat bra. 

Vardag

Det börjar vara vardag att inget blir som den ursprungliga planen är här. Så gott som allting vi planerat att göra beror på en massa övriga faktorer. Och jag trivs faktiskt bra med att inte veta vad som väntar. Det har funnits tider i mitt liv, då jag vill veta på förhand vad som kommer att hända. 

Men här börjar det vara mera undantag än regel att man vet på förhand och jag bryr mig faktiskt inte. Det är ganska spännande att hela tiden kastas in i nya utmaningar eftersom det ibland förväntas att du ska göra saker som du inte har möjlighet att förbereda dig för eller får reda på det med ganska kort varsel. Det är utmanande men lärorikt. Men jag tycker faktiskt om det. 

(Även om jag i normala fall vill kunna förbereda mig om det förväntas att jag ska göra något som normalt kräver förberedelser) Men tiden i Sankt Olofsskolan och i Namibia vad bra förberedelser för att lära sig vara kreativ då det inte går att göra på det sätt som man först tänkt.

Nu när Anna ännu är på sjukhus och också Andrew är där ganska stor del av tiden, så är vi utan båda våra teamledare och ganska mycket av våra kommande planer beror på hur Anna återhämtar sig. Men hur som helst kommer vi att åka norrut nästa vecka, även om en del av programmet där kommer att ske på annat sätt än vad vi först tänkt.

Men fast dagarna är oförutsägbara här, så är det mest sköna dagar. Skön som i bra, spännande och innehållsrika och inte skön som i lata. Jag stiger, upp äter mitt morgonmål och har min tid för mig själv före jag entrar den övriga världen och beger mig till basen beredd för det mesta som kan tänkas hända. Inte frberedd, men beredd.

Under en av våra föreläsningsveckor i Worcester kom en av våra talare och profeterade och sade åt mig att jag inte alls är så  bunden och beroende av ordning och fast tidpunkter som jag tror. Jag är vild och flexibel och anpassningsbar. Och även om jag under normala förutsättningar föredrar att veta vad som väntar mig så har det inte varit 

Och jag har preliminära planer inför sommaren. Och det är spännande. 

En av mina trogna vänner här på basen i Blantyre är denna söta varelse.

Anna

Anna, en av våra härliga teamledare fick blindtarmen bortopererade igår. Efter några dagar av feber och diverse undersökningar så blev det med kortvarsel beslutat att det är klokaste att göra en operation.

Vi åkte till sjukhuset och besökte henne en stund idag. Nu är det bara att hoppas och be att hon får komma hem snart och att hon återhämtar sig fort, för tanken är att vi ska åka iväg på vår långa outreach norrut i mitten av nästa vecka.

Phalombe

I början av veckan åkte vi en bill full ut på vår första village outreach. Phalombe området ligger ungefär än två timmar bilresa härifrån Blantyre.
En idyllisk liten by. En del här från YWAM Blantyre har hållit på och renoverat en skola där från tidigare, så delvis fortsatte vi med det arbetet. Monterade lite vattenledningar, fixade belysning och sådant. Själv måste jag erkänna att jag inte var så delaktig i de delarna, utan på dagarna så fixade jag antingen lunch åt gänget eller gick ut och talade med folk i byn.

Livet är mera primitivt här på landsbygden. Men jag gillar det. Sova på liggunderlag på cementgolv, med myggnät som sänghimmel. Koka på gas eller öppen eld. Dammigt, men mysigt med regnet som öser ner på plåttaket. Hönsen som ena dagen trippar på gården och några timmar senare befinner sig i kastrullen på över öppen eld.
Tisdag och onsdagskväll åkte vi ut till två byar och hade program där. Vi tog med en generator, projektor och en stor skärm och började med att spelade musik. Och då afrikaner hör musik så börjar de nästan automatsikt dansa. Bor man i en by in the middle of nowhere så är det inte heller varje dag som någon kommer och ordnar något, och musiken hördes långa vägar så folket samlades till marketplatsen där vi ställt upp allting. När det började skymma visade vi en Jesusfilm som berättade om Jesus liv här på jorden. Båda kvällarna kom det ca 600 människor. Båda kvällarna delade vi ett budskap efter filmen och några hundra människor per kväll gav sina liv till Jesus. Efteråt bad vi för sjuka och vi fick se många helande. Sjuka ryggar som blev helade, huvudvärkar som försvann, och människor som återfick skärpan i sin syn osv. Det är märkligt hur Gud kan arbeta. Jag har aldrig sett så många helanden som jag gjort här i Afrika. Människorna här är öppna att diskutera andliga saker på ett helt annat sätt än i västvärlden. Det är kanske en av orsakerna till att det finns mycket häxkraft här också. En stor del av de som kom och ville ha förbön hade problem med mardrömmar och när de vaknar har de värk i hela kroppen. En del av dem hör röster. Men det är roligt att se folk bli fria från sådant de lider av.
Livet känns så annorlunda här. På ett sätt så verkligt, men samtidigt så overkligt. Kanske bara annorlunda.

Back to Maoni

Igår på nyårsafton åkte vi tillbaka till Maoni orphange där vi också firade jul. Det var roligt och kändes bra att få besöka dem igen och spendera ännu en kväll/natt med dem. Det var en massa dans och musik. Och det var en bra kväll även fast jag var jättetrött. Jag var trött redan på dagen. Jag har fått som vana att vakna mellan fem och sex på morgonen då solen går upp, och igår råkade vara en sådan dag då jag mest bara var trött och hade huvudvärk. Och om man förväntas vara uppe hela natten efter en sådan dag kan det få konsekvenser. Men jag fick nåd att orka hålla mig vaken och Gud är större än omständigheterna. Vi hade egentligen inte så mycket aktiviteter, utan var bara där. Vi hade förmånen att be för sjuka och flera av dem blev helade. Vi delade lite vittnesbörd och tankar inför det nya året och uppmuntrande ord. Lite efter fyra på morgonen började vi åka hemåt.

Och jag lyckades sova till tolv idag så jag gjorde det bra. Och jag har haft en skön avslappnad första dag på det nya året.

I morgon åker vi iväg till Mpolombi och kampar där tre nätter. Vi ska besöka några byar och ha program. Det är under dessa by-outreacher som vi kommer att möta de fattigaste delarna av Malawi. Det ska bli intressant att åka ut i bushen och se mera av landet och spännande att se vad som väntar. Jag ser fram emot mötena med människorna vi kommer att ha.
Nu åker vi också ut till ett mera högrisk malariaområde, så vi ska hoppas att vi klarar oss undan sådana överraskningar.

Tack och god natt!