När sagan tar slut

DTS:en är över. Fem månader går snabbt. Lite för snabbt ibland. Det känns lite om en saga. Att få komma till Sydafrika, omges av en massa vackra berg, en sol som aldrig sviker, människor som är mer omtänksamma än mitt förnuft kan förstå. Jag har njutit, jag har skrattat, jag har gråtit, jag har förundrats och jag har levt. Det har lite varit som att leva i en dröm. Lite för bra för att vara sant.
Vi hade vår avslutning i torsdags, och det var vackert. och vi fick en fin sista dag tillsammans.
Men plötsligt så tar sagan slut. Dagen kommer då det som varit vardag, inte finns mera. Två åkte hem redan samma kväll som vår avslutning. Ytterligare två dagen därpå, plus att både Rich och Joseph, (våra tidigare talare som varit med oss den senaste veckan) åkte hem igår också. Nu under helgen kommer nästan alla andra att åka tillbaka till sina hemland. På måndag är vi bara fyra kvar, plus tre som bodde här i trakten redan från förut.
Fram till nu har jag vetat vad jag kommer att göra och var jag kommer att vara, men nu är framtiden plötsligt helt öppen igen. Jag måste börja ta nya beslut, göra nya val och hitta en ny vardag.

Så idag är jag ledsen. Jag tycker det är jobbigt då människor kommer och går från mitt liv. Eller alla finns ju fortfarande kvar, och jag tror verkligen och hoppas att jag kommer att få se ganska månaga av dem igen, men en del kommer jag troligtvis aldrig att få återse. Men det är väl så som livet är. En del människor vandrar med dig en längre tid, medan andra bara finns där för en kort stund. Men oberoende hur lång tid de finns där kan de hinna göra djupa intryck.
Vi blev verkligen en familj här. Vi delade och upplevde varandras highs and lows. Oberoende vad som hände fanns de där.

Så nu börjar snart en ny vardag. Fast jag fortfarande kommer att vara i Sydafrika några veckor till kommer det att vara annorlunda. Inte dåligt, men annorlunda. Livet går vidare och Gud är trofast. Det är något jag verkligen fått uppleva här.

Ända sendan första dagen jag kom hit har jag jag dansat av glädje på den stora gränsmattan av tacksamhet över att få vara här. Så även fast jag kanske idag dansar i tårar av saknad och sorg är det också fortfarande av lycka och tacksamhet.

Sagan som var sann har tagit slut. Den slutade lyckligt. Och nu börjar nästa äventyr. Nya platser att utforska, nya utmaningar att övervinna och nya berg att bestiga.
Jag är nog lycklig trots allt.

Back in Worcester

Jag är tillbaka i Sydafrika och det är alldeles underbart. Och helt fantastiskt att få träffa människorna från de andra teamen. Speciellt människorna som varit i Angola. De är alla riktigt goda vänner och jag njuter varje dag av att få dem nära igen.

Malawi var bra. Jag trivdes. Jag fick en massa erfarenheter jag inte skulle byta bort och jag lärde mig många nya saker. Men det är skönt att vara tillbaka till civilisationen där det finns saker tillgängliga i butikerna. Vi sov över en natt i Johannesburg på väg tillbaka från Malawi. Och Jans vänner skämde verkligen bort oss. Det var den bästa frukosten jag haft sedan jag var till Mugg&Bean i början av december. Den bekvämaste sängen också för den delen sedan jag lämnade Finland.

Livet i Worcester är bra. Solen lyser och efter två intensiva dagar i början har vi ganska mycket ledig tid nu. Och att få svalka sig i polen och passa på att faktiskt kunna njuta av både solen, ledigheten och bra sällskap är en stor förmån. 

Och jag måste tacka människorna i Ödmjukhetens Palats för all träning jag fått att låta mig skämmas bort i matväg. Sedan jag kommit tillbaka finns det underbara människor som tar mig med på mat och beställer både förrätt och huvudrätt och dryck. Jag bjuds nästan dagligen på brasilianskt kaffe. Jag tas med på bio och vi hyr film. Jag är berörd. Ibland känns det så overkligt. Samtidigt har jag lärt mig vid det här laget att jag faktiskt får allt det här, och det är på riktigt och att jag inte behöver göra någonting för att ta emot det.

Och en av mina två favorit speakers som var här i oktober överraskade med att komma och spendera ännu en vecka med oss. Han stannade kvar i Sydafrika två veckor extra för vår skull. Och det är en man jag lärt mig mycket av. Dels av det han säger, men mer av det sätt han lever. 

Livet är vackert och jag tänker njuta av de sista veckorna här i Sydafrika. Och det börjar också kännas helt okej och faktiskt lite roligt att komma tillbaka till Finland också, även fast jag tror att jag inte kommer att stanna så länge där. 

Den 15 mars torde jag vara tillbaka i Finland och efter det vill jag gärna träffa er.

Från något bra till någon annat bra

Sydafrika kommer väldigt nära. Bara en hel dag kvar här i Malawi. Jag är redo att åka tillbaka till Sydafrika, men jag vet inte om jag är redo att lämna Malawi. En del av mitt hjärta finns här.
Och jag har fått ta emot så mycket här. Underbara människor som jag aldrig kommer att glömma. I morgon far vi ut och äta och det blir bra att få en sista dag med människorna här. Jag tänker njuta. Och efter att vi kom tillbaka från Ntaja har allt varit så vackert här.

Men jag är ändå väldigt glad över att få åka tillbaka till Sydafrika. Att få återse människor jag delat liv med. Människor som hört mera om mig än många andra. Det känns märkligt att kunna säga att jag kommer att få se dem denna vecka. På söndag vänner. En dag av mycket glädje.

Och under tiden ute i bushen började jag faktiskt bli redo att åka tillbaka till Finland också. Det var första gången sedan jag kom hit som jag tänkte den tanken.

Jag kommer att gå från något bra vart jag än far. Malawi till Sydafrika. Sydafrika till Finland. Finland till... Ja, mina framtidsplaner är ännu öppna. Men det kommer att bli bra.

Och för övrigt hade de 43 grader varmt i Worcester igår. Det kommer att vara ett hett och torrt Worcester vi kommer att återvända till.
Malawi har varit behagligt. Varmt, men inte hett. Och inte alls så regnig som jag förväntat mig. Regnperioden har varit lite udda detta år. Slut på väder uppdateringar.

Ntaja

Jag är tillbaka efter drygt tre veckor i bushen. Tre fina, roliga, utmanande, tunga, innehållsrika veckor. Det har varit bra. Riktigt bra. Men det har tagit på krafterna.
Och nu tillbaka i Blantyre är jag så otroligt tacksam över allting. En riktigt säng. En varm dusch (även om jag tyckte om att ha ett utebadrum under stjärnhimmeln). Mera varierande mat. Kaffe. Choklad. Det känns osm att jag är i ett annat land.

Men jag har fått se många människor bli fysisk helade. Döva få sin hörsel tillbaka. Mångåriga smärtor och krämpor försvinna. Muslimer som kommer och vill ge sina liv åt Jesus. Massor med människor komma till tro. Människor som kommit och vill vända om från witchcraft.
Människorn är öppna för andlighet här. Alla typer av andlighet dock.
Jag har fått ha en massa intressanta samtal och hört många historier. Jag har stigit ut ur min komfortzon ytterligare och jag har tyckt om det. Att utmana mig själv och se jag klarar av det. Att stiga ut i tro och bara våga lita på att det ordnar sig.
Och jag har fått arbeta med en massa fina människor. Hjälpsamma, tjänande, ödmjuka och roliga.
Under och mirakel händer ännu idag. Samma kraft som var verksam för 2000 år sedan är verksam ännu idag.

En morgon vaknade grabben i tältet bredvid av att hann blev biten av en skorpion i skuldran. De flesta har hunnit vara sjuka under dessa tre veckor. Jag har kommit väldigt lätt undan. En dag av illamående som ledde till att jag vilade typ hela dagen, men annars har jag mått bra. Dock väldigt trött i slutet. Trött, men lycklig.
Och vi har varit beskyddade. En halv timme efter att vi lämnade Ntaja på söndag blåste det upp till ordentlig storm och ett regnväder som aldrig förr. Och kyrkan som låg bredvid den vi sov i ramlade ihop och flera människor blev skadade och blev tvungna att fara till sjukhus.

Jag har tyckt om det enkla livet. Eller det har inte stört mig märkbart. Hämta vatten från brunnen, utetoalett och dusch. Kocka över öppen eld. Sova i tält på ett tunt liggunderlag. Och jag var redan från början ganska duktig på att bära vatten på huvudet. 30 kg känns inte alls så tungt om man bär det på huvudet istället för med armarna. Men all respekt åt de små späda tjejerna som bar 50 liters hinkar. Jag tyckte 30 räckte mer än väl, och då anser jag mig ändå inte var helt svag.
Jag har också blivit riktigt bra på att ta livet av hönor och även att tillreda dem från scratch.
Efter att inte haft någon kontakt med den yttre omvärlden så är jag lite efter med vad som hänt i resten av världen. Men jag har i alla fall lyckats få reda på vilka som är de två presidentkandidaterna.

Livet är spännande.

And these signs will accompany those who believe: in my name they will cast out demons; they will speak in new tongues; 18 they will pick up serpents, and if they drink any deadly thing, it will not hurt them; they will lay their hands on the sick, and they will  recover. Mark 16:17-18

Marknad

This is Malawi. Vi har ännu inte någon bensin, så vi åker inte iväg före tidigast lördag. Anna återhämtar sig bra och om det tar tillräckligt länge före vi får bensin kanske hon kommer med iallafall ;)

Och igår hade vi en bra dag då vi gick omkring på den lokala marknaden och talde med folk. Jag åt torkade termiter för första gången i mitt liv. Egentligen ska man fritera dem också, men jag nöjde mig med de smakprov jag fick. Det är något speciellt med marknader i Afrika. Speciellt alla olika stånd som erbjuder en massa ätbart. Det var samma sak i Katutura i Windhoek. Kött, vetcook, frukt,... I like it. 

En del tror att man inte kan äta sådant som erbjuds på marknaden utan att bli sjuk. Och visst kan man välja vad man sätter i sin mun, men oj vad mycket glädje man missar om man undviker allt. 

Överlag är allt som är importerat dyrt här i Malawi. Samma pris som i Finland eller till och med dyrare. Men lokala produkter är billiga. En mango kostar kanske 1,5-6 cent, beroende på storlek. En kyckligbit kanske 20-30 cent. 

En dag i Malawi

Bensinkrisen är fortfarande ganska stor i landet. En del av männen här satt sju-åtta timmar i bensinkön idag, men lyckades inte komma fram före de stängde eller bensinen tog slut. Vi är i behov av bensin före vi kan åka iväg norrut, så jag hoppas att vi lyckas få tag i bensin i morgon.

Planen just nu är att vi åker iväg på fredag morgon bara vi får tag i bensin och får allt ordnat. Anna kommer åtminstone inte att komma med från början. Troligtvis kommer hon inte att komma alls. Det är nog inte speciellt klokt att åka och kampa och sova i tält och leva i väldigt primitivt på mer eller mindre smutsiga områden direkt efter en operation. Det är tråkigt, men det är sådant som händer.

Annars har det varit en framgångsrik dag. Jag har tvättat alla mina kläder förhand utan att bli uttråkad. Benito, en av gentlemännen här i Malawi hade i ett skede lovat att han kunde tvätta mina kläder, men han fanns inte närvarande idag på dagen, och detta var sista dagen jag hade lite tid över för att tvätta kläder före vi åker iväg. Åtminstone om jag ska vara säker på att de hinner torka. Jag och Princess hade faktiskt ganska roligt där vi satt och sjöng, dansade tvättade och skrattade. Jag blir bättre. Första halvan i Namibia tyckte jag det var fruktansvärt tråkigt, men nu är det faktiskt okej.

Jag köpt några mangon idag. Det skänker glädje. 

Detta är kanske sista inlägget på en lång tid. Snart åker jag ut till bushen för att se vad som väntar där. Det kommer att vara högrisk malariaområde, så be gärna för det. Jag tror det kommer att bli spännande, intressant, utmanade och lärorikt. 

Jag kan inte förstå att jag redan varit en månad i Malawi och att jag om fyra veckor åker tillbaka till Sydafrika. Tiden är verkligen ett mysterium på den här kontinenten.

Hoppas att det nya året börjat bra. 

Vardag

Det börjar vara vardag att inget blir som den ursprungliga planen är här. Så gott som allting vi planerat att göra beror på en massa övriga faktorer. Och jag trivs faktiskt bra med att inte veta vad som väntar. Det har funnits tider i mitt liv, då jag vill veta på förhand vad som kommer att hända. 

Men här börjar det vara mera undantag än regel att man vet på förhand och jag bryr mig faktiskt inte. Det är ganska spännande att hela tiden kastas in i nya utmaningar eftersom det ibland förväntas att du ska göra saker som du inte har möjlighet att förbereda dig för eller får reda på det med ganska kort varsel. Det är utmanande men lärorikt. Men jag tycker faktiskt om det. 

(Även om jag i normala fall vill kunna förbereda mig om det förväntas att jag ska göra något som normalt kräver förberedelser) Men tiden i Sankt Olofsskolan och i Namibia vad bra förberedelser för att lära sig vara kreativ då det inte går att göra på det sätt som man först tänkt.

Nu när Anna ännu är på sjukhus och också Andrew är där ganska stor del av tiden, så är vi utan båda våra teamledare och ganska mycket av våra kommande planer beror på hur Anna återhämtar sig. Men hur som helst kommer vi att åka norrut nästa vecka, även om en del av programmet där kommer att ske på annat sätt än vad vi först tänkt.

Men fast dagarna är oförutsägbara här, så är det mest sköna dagar. Skön som i bra, spännande och innehållsrika och inte skön som i lata. Jag stiger, upp äter mitt morgonmål och har min tid för mig själv före jag entrar den övriga världen och beger mig till basen beredd för det mesta som kan tänkas hända. Inte frberedd, men beredd.

Under en av våra föreläsningsveckor i Worcester kom en av våra talare och profeterade och sade åt mig att jag inte alls är så  bunden och beroende av ordning och fast tidpunkter som jag tror. Jag är vild och flexibel och anpassningsbar. Och även om jag under normala förutsättningar föredrar att veta vad som väntar mig så har det inte varit 

Och jag har preliminära planer inför sommaren. Och det är spännande. 

En av mina trogna vänner här på basen i Blantyre är denna söta varelse.