Parallelluniversum

Livet leker, vinden blåser, allt är möjligt, världen är vacker, det mesta är lärorikt och livet är ett äventyr som är spännande, underbart och fantastiskt. Livet är inte perfekt, men det spelar ingen roll vad som händer runt omkring och vad andra tycker. Ingen motgång eller omständighet känns som stor nog och nederlag ger bara mera motivation och styrka. Det är lycka att få uppleva, ja,  att få leva. Hela världen och alla dess godheter och välsignelser finns till mitt förfogande och jag är fri att göra prcis vad som helst.

Men ibland är allt som vanligt. Ibland låter jag andras åsikter, handlanden och kommentarer bryter ner. Varför prova på sådant som andra säger att inte går. Jag måste planera och inte tro att det fixar sig ändå. Jag vill veta på förhand. Jag borde, istället för får.
Livet är inte helt uselt. Det behöver inte ens vara dåligt. Det kan även vara bra. Men allt det där livet som är liv FULLT ut finns mest bara i teorin. Jag vet att det existerar, men jag är inte där HELT.
På något sätt har jag lyckats flytta mig till dess parallelluniversum där begränsningarna är mycket fler och där den Österbottniska versionen av Jantelagen är fast rotad. Hur kom jag hit, eller kanske dit. Vilket ska jag utgå ifrån att är det normala?

Och jag vet att det riktiga LIVET som är värt att kallas LIV finns. Jag kan ske skymten av det, de gånger jag är på andra sidan. Och varför nöja sig med något som är halvbra? Jag vet att det borde vara möjligt att hållas där konstant. Men ibland tycks det vara så lätt att falla ut till ett liv som bara är halvfullt.