Sistaaugustitjugohundraelva

Och så var plötsligt den sista augusti här och sommaren tar slut även officiellt. Och tittar man ut och märker att det är nästan kolsvart så ser man att det är sant. Men det känns helt okej. Faktiskt riktigt bra. Jag är glad att jag hinner uppleva lite av hösten. Den kommer att bli kort i år.

Jag åkte ut till havet idag. Kanske för sista gången. Och så har jag stekt våfflor. Inte för att jag är speciellt förtjusta i dem (men inte har något emot dem heller), utan för att en sådan önskning framförs av bror med flickvän som säger att det tänker komma på besök.

Och snabba instanser i detta land fortsätter att överraska positivt. Jag besökte ambassaden förra onsdagen. På fredag eftermiddag mejlade jag in de sista dokumenten de behövde. Det skulle ta ca 15 dagar före det var klart. Och tidigt denna morgon, mindre än tre arbetsdagar efter att de fått alla mina dokument får jag mejl om att mitt visum är redo att avhämtas. Smooth. Nu är bara frågan, ska jag ta mig till Helsingfors ännu en gång för att hämta ut det, eller skulle det räcka med att jag hämtar ut det dagen före jag åker iväg, i och med att jag ändå ska till Helsingfors då.
Alla gånger jag det senaste året har haft bråttom att få alla papper i skick så har jag mötts av effektiva, trevliga och hjälpsamma människor. Det gäller hela proceduren med att få min gradu språkgranskad, att få ut min examen, att få iväg ansökningarna till Vustr, utdrag från brottsregistret och nu även visumansökan. Fantastiskt!

hej då sommar

Jag har varit ute och rott på spegelblankt vatten och sett solen gå ner. Jag har fått njuta av goda gåvor från grillen, kanske för sista gången den här sommaren. Jag har suttit på en sten ute vid vattnet och tittat på facklorna och raketer. Jag har druckit konjak. Jag har fått lyssna på live gitarrmusik. Detta är en rofull och stämningsfull avslutning på sommaren.

Denna eftermiddag har jag spelat kubb, blivit sockerhög, träffat en stor del av kusinskapet och diskuterat och skrattat åt sådant som endast denna sammansättning av människor gör. Vackert så.

En blondare tillvaro

Och så var det en sådan där dag då det småregnade hela dagen. Ibland så lite att det knappt märktes, men regnet var trofast. Och just sådant väder är världens bästa väder att springa i. Regnet är uppfriskande, men det kommer så lite att man knappt blir blöt. Trots alla goda förutsättningar tog det långt in på kvällen före jag kom iväg på min länk. Men skönt var det. Och mina ben tycker att det är barmhärtigare att springa än spela fotboll. Efter 2 träningar och 5 matcher har de ännu inte riktigt hunnit anpassa sig till den typ av ansträngning som fotbollen ger. Men jag tvingar dem att spela ändå. Och jag tror att dagens länk får dem att mjukna upp lite.

Det skulle ta 7 arbetsdagar före mitt utdrag från brottsregistercentralen skulle komma. Jag beställde det på onsdag eftermiddag, men redan idag på fredag damp det ner i brevlådan. Oj vad jag tycker om sådana instanser där det kan vara effektiva med sådant där. Speciellt då jag själv möjligtvis är ut i senare laget.

Flera av mina vänner har passat på att bli brunhåriga nu till hösten. Själv har jag blivit blondare än vad jag varit på väldigt länge. Det var en helt spontan grej jag kom på en kväll och två dagar senare blev det av. Och jag trivs riktigt bra med det, även fast det kanske inte alltid är en bra ide att börja färga håret mitt i natten. Men kanske är jag blond i själen. Och blondhet är också något jag förknippar med sommaren och snart får jag åka iväg  till våren i Sydafrika och en därpå följande lång het sommar.
Jag blir nog lite förvirrad med årstiderna det här året.

Min nya blonda tillvaro.

En dag i bilder

Efter att ha yrat på fram och tillbaka i drygt en vecka, så var det skönt med en ledig, alldeles vanlig dag.
En dag med en god vän, och en dag med lite fotografering och en dag med framskaffande av dokument.

Jag är nog lite stolt över att jag hittat alla de papper som jag behöver och att jag faktiskt var så förutseende i våras att jag tog en del kopior på olika papper som jag knappast skulle behöva men som det fanns ändå en liten risk att jag kunde få användning för, före jag skickade iväg dem. Bra tänkt Karolina!

Och nu borde jag bara jag också ha fixat fram de sista dokumenten som jag ännu behöver för visumansökan. Det är bara att vänta på att ett utdrag från brottsregistret ska dimpa ner i postlådan. Nu börjar jag faktiskt tro på att jag ska få åka iväg.

Söta Linda

Filosofiska Karolina

                                                            

Ambassaden

Och människorna på ambassaden var snälla mot mig. Det kändes lite som att jag redan var i Sydafrika för ett ögonblick då jag kommer in och möts av en trevlig sydafrikansk man vid konsulatet som ler, hälsar glatt och frågar hur det står till. Det där som är vardag där, men som är något utöver det vanliga här.

Kvinnan jag pratade med sedan var också trevlig och det var först efteråt som jag märkte att det inte störde mig att vi pratade finska hela tiden. Inte är det någon vacker finska jag pratar och nog varierar det från gång till gång hur bekväm jag känner mig med det, men nog tog Namibiavistelsen bort många spärrar. Det är något jag märkt flera gånger de senaste veckorna.
Och vid ambassaden fick jag svar på det frågor jag hade och det ända som jag oroade mig lite för verkar ordna sig riktigt bra. De behöver fortfarande några dokument, men de verkar inte vara så svåra att få fram. Så nu har jag program för de återstående dagarna av veckan.

Och Helsingfors är nog egentligen ganska fint. Kanske jag skulle kunna bo här någon gång i framtiden. Och det här med att fara på restaurang med Emma på tisdagskvällar har ju också blivit en riktigt trevlig tradition.

Hesa och hästar

Och ännu en gång befinner jag mig i Helsingfors. Hurra för mig.
Och må nu människorna på ambassaden ha en bra dag i morgon, för jag tänker fara dit med halvfullständiga dokument och ändå hoppas att de vill ge mig visum.

För övrigt tycker jag att Nokia tune ringsignal borde förbjudas. Åtminstone för personer över 50. Den signalen med kombinationen hög volym och en telefonägare som behöver säkert två minuter på sig att få fram telefonen och lyckas svara är ingen hit. I går lyckades jag tydligen att vara omringad av tre sådana människor på jaro-matchen.

Och mina dagar i stallet är förbi för den här gången. Det var fyra fina dagar med två av de vackraste av djur jag fått ha. Och att att få rida igen väckte en del av mig till liv på nytt. Tänk er att få sväva fram på idel styrka och skönhet. Det är nog något jag borde göra oftare.

Hur bra är det inte att få spendera några dagar med att se på de här?

Too much of a good thing is wonderful

Och jag har levt bra dagar i söder. Jag lyckades få kvalitetstid med flera vänner än vad jag vågat hoppas, fast jag hör av mig med väldigt kort varsel. Ja, faktiskt alla jag frågade av hade möjlighet att träffas.
Helt fantastiskt.

Och när det lär ha regnat i Purmo precis hela dagen, så har solen lyst och varit glad i Åbo. Bra val av dag.

Och efter att ha fått ha flera bra dagar på rad bakom mig så följer ännu flera bra dagar. Från och med i morgon ska jag få spendera några dagar med två hästar och en stor studsmatta. Det ni. Det går ingen nöd på mig för tillfället.


(Rubriken är hämtad från väggen på ett av Åbos matställen/caféer)

Papper och café

Och så sitter jag här på ett café och dricker min latte, läser lite Willard och slösurfar och facebookar. Hur bra är det inte med öppna nätverk.

Och efter att ha läst igenom några papper och dokument gällande en visumansökan lite noggrannare blev jag genast lite gladare. Det verkar inte bli så stressigt som jag trodde. Det verkar som att jag kan fixa en sak sedan då jag redan är på plats.
För ja, det ser ut som att jag far iväg till Sydafrika till hösten.
Och det är ju lämpligt att nätet ger upp där hemma, just då jag som mest behöver mejla och fixa olika papper från andra sidan av jorden. Men fast tidpunkten på det sättet är väldigt olämplig, så kom den riktigt lämpligt med tanke på att jag just nu känner mig stark och till och med motiverad att strida och fixa fram allting som jag egentligen inte tycker om.
Min förra helg var nog bra på många sätt. Inte minst att den var väldigt rolig, men den var också uppbyggande och gav också en massa kraft. Och jag kom mera till insikt vad jag egentligen behöver.

Snart blir det dags att åka iväg på mitt möte här, för att sedan rocka loss i Åbo med några palatsmänniskor.

Hufvudstaden

Jag åker söderut.

Och hur kan man bättre börja en vistelse i Helsingfors än att få fara med Emma och David och en för mig okänd person på middag. Men jag tror nog att hon är riktigt bra hon också.
Och jag är redan varit hungrig jättelänge.

I morgon ska jag på utvärderingssamtal angående min Namibiapraktik.
Sen på eftermiddagen drar jag vidare västerut för att spendera lite tid med några härliga i Åbo.

He vaar no bra dehär!

Underskattat

En helkväll med tre mycket fina och en massa uppbyggande samtal. Sådant gör gott på så många flera sätt än jag kunnat förstå. Jag har skattat det högt tidigare, men jag tror ändå att jag underskattat det. Och vi har rundat stadens inneställen och jag varit ute på stan längre än på väldigt länge. Att få en av dessa fina som nattgäst gav också.

Tidigare idag kände jag mig stark som ett lejon och var beredd och till och med såg fram emot att strida igen. Nu är jag kanske mest som ett lite trött lejon. Men efter en natts sömn tror jag att det reder upp sig ganska bra. Oj vad jag tycker om att det är söndag i morgon. Länge sedan jag sett fram emot den så här mycket.

Ikväll har jag varit och berättat och visat bilder från Namibia till församlingen. Och jag tyckte att jag var ganska duktig.

Och att avsluta kvällen med en kopp varm choklad på balkongen känns rätt och värdigt.

Och från och med igår gillar jag faktiskt massor att det håller på och blir höst.

TACK H, H och H för igår! <3

Det här med fotboll

Att det har en märklig inverkan på mänskligheten är väl inget nytt. I Sverige är väl fotbolls VM en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning, men ibland blir jag ändå förvånad vilken inverkan det kan ha på ens psykiska hälsa.
För just nu blir jag helt enkelt bara på så bra humör av det. Idag har jag igen kommit upp till att ha varit på lika många matcher som träningar, men dessa fotbollsdagar har tydligt bidragit till att jag varit på bättre humör. Och saker som egentligen inte har någonting med saken att göra, som kan ha stört mig tidigare har knappt någon inverkan alls mera. Jag flyttas liksom tillbaka till det universum där jag borde försöka hållas jämnt, där allt är möjligt.

Och att vi vunnit och gjort sammanlagt 25 mål på de två senaste matcherna gör ju inte saken sämre. Och så är det ju en stor förmån att inte bara få spela med de härligaste flickorna, utan dessutom med de bästa och snyggaste.
För mycket tack vare dessa fina flickor har jag aaltid åkt hem uppmuntrad och uppbyggd efter varje träning och match.

Regn

Vilken intet sägande rubrik. Eller kanske mer tråkig. 

Jag tror att regnet som kommit de senaste dagarna är tänkt för mig. Jag har nämligen en massa små och lite större saker jag borde ha gjort sedan jag kom hem från Afrika. Men det med strålande solsken på utsidan blev det liksom inte av. Så nu går det nästan inte att smita undan.

Men samtidigt finns det en massa andra saker som är så mycket roligare att göra inomhus också.

Och så drack jag typ världens godaste latte imorse.

Tretton månader

Efter att ha fått vara fri i 13 månader har jag nu dragit på mig en förkylning igen. Inte av den värsta sorten, men tillräckligt för att jag ska hoppas om kvällen fotbollsträningar. Menar jag ska vara frisk till torsdagens match. Och att ha fått vara frisk hela vintern är ju inte något jag brukar lyckas med alla år.

Men jag får i alla fall träffa åtminstone två DANSare ikväll, så jag sörjer inte.

Och egentligen är det nog lite skönt också att bara ta det helt lugnt och ligga hemma i sängen och läsa en massa bra böcker och dricka kaffe och te mellan varven, för att sedan fara ut och fotografera lite då jag inte orkar vara inne mera.

Och att hösten snart börjar komma på riktigt känns faktiskt helt okej. JAg är ändå lite vilsen vad det gäller årstider just nu och kanske fortsätter det så även i höst sen... Vi får se.

Parallelluniversum

Livet leker, vinden blåser, allt är möjligt, världen är vacker, det mesta är lärorikt och livet är ett äventyr som är spännande, underbart och fantastiskt. Livet är inte perfekt, men det spelar ingen roll vad som händer runt omkring och vad andra tycker. Ingen motgång eller omständighet känns som stor nog och nederlag ger bara mera motivation och styrka. Det är lycka att få uppleva, ja,  att få leva. Hela världen och alla dess godheter och välsignelser finns till mitt förfogande och jag är fri att göra prcis vad som helst.

Men ibland är allt som vanligt. Ibland låter jag andras åsikter, handlanden och kommentarer bryter ner. Varför prova på sådant som andra säger att inte går. Jag måste planera och inte tro att det fixar sig ändå. Jag vill veta på förhand. Jag borde, istället för får.
Livet är inte helt uselt. Det behöver inte ens vara dåligt. Det kan även vara bra. Men allt det där livet som är liv FULLT ut finns mest bara i teorin. Jag vet att det existerar, men jag är inte där HELT.
På något sätt har jag lyckats flytta mig till dess parallelluniversum där begränsningarna är mycket fler och där den Österbottniska versionen av Jantelagen är fast rotad. Hur kom jag hit, eller kanske dit. Vilket ska jag utgå ifrån att är det normala?

Och jag vet att det riktiga LIVET som är värt att kallas LIV finns. Jag kan ske skymten av det, de gånger jag är på andra sidan. Och varför nöja sig med något som är halvbra? Jag vet att det borde vara möjligt att hållas där konstant. Men ibland tycks det vara så lätt att falla ut till ett liv som bara är halvfullt.

Fotbollens pris

Och saldot efter säsongens första fotbollsmatch är en ond vrist, en lätt sträckning i låret, en lite förvärrad förkylning (som troligtvis blivit värre ändå) och en vinst med 15-1.

Det här med fotboll är kostsamt, men ack vad mycket de ger ändå. Och jag spelar inte bara i världens bästa lag, utan också i världens snyggaste.

tid och nåd

Och nåden når nya gränser. Jag är sent ute med att ordna en del saker. Jag vet att jag borde ha börjat genast jag kom hem från Namibia, men det blev liksom inte av. Sen inser jag plötslig att nu är det bråttom på riktigt. Sen inser jag att de också är andra som är inblandade i hela proceduren som i princip borde har bråttom för att jag börjar väldigt sent. Och så plötsligt säger båda dessa personer idag att de nu har fixat det jag bad dem om. Jag förtjänar det inte, men jag får ändå tacksamt ta emot det. Vad är detta om det inte är nåd?
Tack fina ni! Jag uppskattar det verkligen.

Likaså insåg jag idag att jag borde betala min fotbollslicens idag om jag vill spela i morgon. Jag kunde ha gjort det redan förra veckan, men så är plötsligt den sista möjliga dagen här. Och just när jag håller på och ska göra det  märker jag att de bytt system från tidigare och proceduren blir mycket mera omständig i och med att jag saknar visa koder för att kunna göra det. Och sen är typ alla som kan komma in i systemet för att ge mig dessa koder bortresta eller semester. Men sen så reder allt upp sig när den sista möjliga personen som skulle kunna se till att det skulle fixas idag. Så nu får jag spela i morgon. Och detta beror inte det minsta på mig.

hej

Jag är tillbaka från lägret. Jag har känt många olika saker under dagarna där, men jag har nog ändå haft det bra. Det finns någon som fixar då själv inte kan. Och jag har lärt mig nya saker.

Jag har inlett fotbollssäsongen. Och vilka härliga lagkamrater jag har. Det har jag vetat länge, men jag blev ändå berörd av deras varma mottagande när jag kom tillbaka efter att inte ha spelat tillsammans med dem sedan augusti 2009. Och tänk till vilket uppmuntran vissa kommentarer kan vara.

Och denna vecka börjar jag på riktigt ta tag i saker. Och hittills har jag fått ordnat en hel del. Och vilken glädje och tacksamhet jag känner att det finns folk som svarar på mina frågor och mejlar tillbaka nästan genast då jag behöver svar snabbt. Egentligen vet jag ju att det är jag som borde ha börjat ordna en del av dessa saker betydligt tidigare. Men den mesta ser ut att ordna sig ändå, och det är väldigt lite tack vare mig själv. Detta är nåd.

Och om ni precis som tusen andra undrar vad jag ska göra till hösten, så kan jag svara att jag inte vet säkert ännu.