Kylskåp, choklad och Brasilien

Idag har det varit den kanske varmaste dagen såhär långt sedan jag kom hit. Rent ut sagt hett. Igår var det också varmt. För att få lite äkta vinterkänsla då, for Jeremy (från Alaska) och jag och ställde oss i kylrummet i köket. Där var det både mörkt och kallt, så det kändes ungefär som den finländska vintern. Det var nog det närmaste julstämning jag kommit så här långt i år.

Idag har jag också fått mottaga ett paket med fazers blå. Det var en glad överraskning. Jag hade nog inte väntat att mina föräldrar skulle skicka choklad åt mig ända från Finland. Men paketet har idag mottagits med tacksamhet.

En vän här på basen åker tillbaka till Brasilien i natt. Egentligen är det ingen jag känner jätte bra, men han har alltid varit uppmuntrande och kärleksfull mot mig, och han har en plats här på basen som ingen annan kan fylla. Men sådant är livet, människor kommer och går och jag är kan inget annat än vara tacksam för den tid jag fått spendera på samma ställe. Ibland är det lättare att acceptera än andra gånger, men nu känner jag faktiskt bara tacksamhet. Men då DTS:en slutar på riktigt i slutet av februari, kommer det att vara jobbigt. Jag kommer att sakna de andra massor redan då vi delar på oss och åker på outreach till olika ställen, men sen när allt slutar på riktigt är det på något sätt så mera definitivt.
Natten till lördag åker en av mina bästa vänner här utanför DTS:en tillbaka, också han till Brasilien. Han har inte bara betytt mycket för mig här, utan också varit den som jag alltid spelat beachvolley med. Och det har gjort gott på många sätt. Jag har lärt mig mycket av honom, fast han egentligen inte alls är en djup person. Det kommer nog att lämna ett tomrum efter honom också. Men jag blivit lovad gratis härbärge närhelst jag kommer till Brasilien. Kanske fotbolls VM 2014 skulle vara ett bra tillfälle.

Vi har haft besök av en tjej från Canada/(Danmark) den senaste veckan här. Och nu funderar jag plötsligt på att spendera sommaren i Canada.
Livet är fullt av möjligheter.

Thanksgiving, Lilla Jul och Outreach

Thanksgiving
Vi firade Thanksgiving här på basen igår. Och det finns tusen saker jag har att vara tacksam över och som är värt att fira. Och vädret visade också sin bästa sida. Strålande solsken. Och fast halva mina rygg flagar från helgen i Goudini spa, så kan jag inte låta bli att njuta av solen.
Det här med Braai är nog något som sydafrikanerna är bra på. Nästan alltid då det firas är grillen i användning och det finns tillgång till en massa gott kött. Och nästa vecka börjar människorna lämna basen, så det var roligt att få fira en sista gång med alla på plats. Jag är så otroligt tacksam för den stora internationella familj jag har här. Detta är något unikt för mig.

Tacksamhet är nog ett ord som sammanfattar min Sydafrikavistelse så här långt ganska bra. Att få vara på ett ställe där det finns lite som distraherar runtomkring, en massa bra undervisning (I am actually really impressed), en alldeles underbar, stödjande, älskande, utmanande, uppmuntrande beundransvärd klass, en massa andra fantastiska människor runtomkring, ca 30 nationer, en massa vackra berg, härliga vänner i norden, drömmar som kommer tillbaka och bara växer, frihet på ett alldeles nytt sätt, en framtid som är oviss men spännande och en Gud som är mäktig, trofast, komisk och helt enkelt bäst.

Lilla Jul
Facebookstatusar säger att det är lilla jul. Själv har jag lite svårt att ha någon julstämning då det är närmare 30 grader varmt. Och det kändes lite som att höra julsånger mitt i sommaren då någon spelade julsånger på andra sidan staketet då vi spelade beachvolley i morse. Samtidigt var jag väldigt tacksam att det var just min favorit julskiva de spelade. Och efter att ha suttit i matsalen och lyssnat på julsånger från youtube med Canadaflickorna och Alaskapojkarna så började jag komma i lite lite julstämning. Och det har varit en bra dag. Idag for jag och spela fotboll för första gången under min tid här i Sydafrika och det var helt fantastiskt. Och nu börjar jag fundera varför jag inte joinat tidigare. Men bättre senare än aldrig. I morgon klockan 8 på morgon nästa gång. Thank you God!
Och ikväll har jag firat lilla jul med Ina (och de som råkade vara i närheten och hade äran att få joina vårt sällskap) och ätit jordgubbar och choklad. Sämber sko a kona ha e.

Outreach
Som jag redan nämnt så kommer jag att åka till Malawi på outreach. Vi har haft lite problem med att hitta lämpliga sätt att ta oss dit. Flygbiljetterna har av någon orsak varit fruktansvärt dyra dit. Lika dyra som att åka fram och tillbaka mellan Finland och Sydafrika. Bussarna här från Sydafrika går ganska sällan till Malawi och alla de som skulle passa var fullbokade. När vi sist och slutligen hittade ett flyg till överkomligt  pris, så ställde det flygbolagt in alla sina avgångar på grund av att de haft problem med säkerheten.
Men efter många om och men (och jag som nästan höll på att bli frustrerad och stressad) så har vi köpt biljetter halvvägs. Så nu vet vi att vi är på väg till Maputo, Mozambique åtminstone. Och jag är faktiskt riktigt glad att vi hamnar att åka där via. Det var en av mina önskningar från början, fast jag inte nämnde det. Det är oklart om vi kan fortsätta mot Malawi samma dag som vi kommer fram till Maputo, men för mig spelar det ingen roll. Det känns faktiskt lite som att alla dörrar att åka till Malawi direkt stängdes bara för att jag ville hinna uppleva lite av Mozambique också. Precis som när jag skulle åka till Sydafrika från Namibia tidigare i år, då vi blev tvungna att vänta vid gränsen till Botswana en hel natt, bara för att jag skulle få se Botswana i dagsljus.
Men hur som helst är vi på väg nu, eller rättare sagt den 13 december då vi planerar att lämna landet. Då börjar ett alldeles nytt äventyr.

framtid

En sak har jag lärt mig. Då jag tror att framtiden lite klarnat och att jag lite börjar veta vad den för med sig, så förändras plötsligt allt igen. Så allt är nog fortfarande väldigt öppet. Jag har ingen aning om vad jag vill. Eller lite vet jag vad jag vill, men jag vet inte om det är det jag vill göra sen i vår eller någon annan gång.
Jag vakande väldigt konfunderad i morse. Men efter morgonens worshipstund på basen så blev allt så mycket bättre, fast jag nästan bestämt mig för att idag har jag inte lust att göra något. Gud är så mycket större än vilket mood jag är i och större än omständigheterna runtomkring. Och dagen gick från klarhet till klarhet. Och jag fick plötsligt intressanta förfrågningar om några tankar och drömmar jag haft men som jag lagt åt sidan för ett tag. Mest för att jag inte tror att det är dags ännu och dels för att jag inte riktigt vet vad det hela handlar om och behöver ännu mera klarhet i, men det kommer upp med jämna mellanrum.

Och fast jag inte är någon filmmänniska så for jag jag ändå på bio ikväll. Mest för att jag fick så bra sällskap. Och det blev en riktigt angenäm kväll.

Pengar, saker och värde

Vi var borta under helgen. Under den tiden hade någon tagit sig in i vårt rum på basen och stulit en ipod, en telefon och några kameror. Kanske lite kläder också. Själv blev jag inte av med något. Tror inte de tittade i mitt skåp. JAg har egentligen bara tre dyra saker här. Det första är min dator. Den hade jag låst in i ett annat rum eftersom jag visste att jag skulle vara borta några dagar. Det andra är min kamera. Den hade jag med mig. Det tredje är min haglöfs jacka. Den tror jag inte någon riktigt förstår att är dyr, och den hade jag också med mig till vildmarken. Så egentligen var jag inte orolig att de skulle ha tagit något av mig, för allt det som var av värde fanns inte i rummet under tid de var där.

Men samma sak inträffade också då jag var i Namibia. En person tog sig in i Niinas och mitt hus och stal hennes mp3-spelare, telefon, kamera och lite andra småsaker. Då hon först kom ut och sade att hon blivit bestulen hann jag bli lite rädd, för jag visste att jag både hade min kamera och dator i det hus dit någon varit in. Men jag klarade mig undan den gången också. Och Niina fick sina saker tillbaka senare. Men den gången fick mig att fundera över vad jag sätter mina pengar på. Jag är nöjd med både min dator och kamera. De har tjänar mig väl och skänkt mycket glädje. Men samtidigt blev jag medveten om att alla saker jag har och sätter värde i kan försvinna när som helst. Så mina riktiga skatter borde jag samla i något som är mycket mera konstant. Skatter som inte kan köpas för pengar.


Det här med pengar är för övrigt intressant. Det är nu mindre än tre veckor tills vi åker iväg på våra outreacher. Förra veckan var det ännu 7 personer som inte hade pengar för att ha råd att åka iväg. Vi saknade sammanlagt ca 6500€. Vi bad över saken och mindre än fyra timmar seanare hade vi fått in över 5000€. En del fick hela sina resor betalade. Och vilken glädje det var att få se ansiktsuttrycket på de människor som kommer från fattiga förhållanden ochsom jag vet varit ganska oroliga över hur de ska kunna åka iväg, få sina resor betalade. En del fick sina kostnader betalade av andra studerande. En del hade ingen aning om varifrån pengarna kom. Men det var ganska otroligt. Som t.ex. en från Tanzania som kom till klassen med ett underskott på 20 000 rand (ca 2000€) och går därifrån med hela resan betalad.

Och det är också beundransvärt att se hur människor ger upp sina rättigheter för att hjälpa andra då de upplever att det är det Gud säger dem att göra. Så en tjej från Canada som ger bort 1000€ som hon sparat till sina bröllopsresa nästa år, för att betala bort utgifterna för två andra. Och en tjej från Burkina Faso som helt plötsligt fått hela sin resa betalad, väljer att ge bort de sista 100 rand (10€) som hon har, eftersom det ännu finns de som behöver betala sina utgifter.

Och jag måste nog konstatera att vi i västvärlden är mycket rikare än vi tror.

Tid

Jag kan inte riktigt fatta att jag varit här i nio veckor redan och att lektionsfasen nästan är över. Tiden går fort. Nästa helg börjar en del av mina vänner från ELS att åka tillbaka. Forever. Människor som varit del av min vardag en ganska lång tid nu och som jag fått dela mina upplevelser, glädjeämnen och utmaningar med. Människor som alltid funnits där och som haft större betydelse för mig än vad de knappast vetat om. Suck. Men det är väl en del av livet. Människor kommer och går från ens liv. Och en del kommer att finnas kvar, fast de inte är fysiskt närvarande. Men jag tycker ändå att det är jobbigt då människor kommer och går från mitt liv. Men jag lär mig. Och jag är tacksam för den tid jag fått ha dem.

Och mina DTS människor finns ännu kvar en liten tid. Men det är mindre än tre veckor tills vi åker iväg till olika ställen. Jag kommer att sakna människorna i de andra teamen så otroligt mycket. Egentligen alla, men en del speciellt mycket. Vi har blivit en tajt grupp och de är min familj här. Jag har många goda vänner här på basen, men de från DTS:en delar jag så mycket mera med än de andra. De vet mera än det som syns.

Och det här med att julen är på väg kan jag inte fatta alls. Mest antagligen på grund av vädret. Det känns på riktigt mera som att det är juni än november.

Och det är spännande att se vad framtiden kommer att föra med sig.

Frukost

Jag är tillbaka från vildmarken. And I loved it. Sova i tält, äta med spork, bada ute och vandra i bergen. Jag har saknat det. Det påminde mig om hajkandet i Afrika i fjol. Leva på begränsad tillgång på mat och få somna under en fantastisk sjärnhimmel.
Och jag har njutit. Det var supervarmt den dagen vi vandrade hela dagen, men det var underbart.
Annars har vi haft en massa teamworkrelaterade uppgifter att utföra också. Det har varit utmanande, men det har varit fruktansvärt roligt.

Och för att få vila upp efter helgens äventyr fick vi måndagen ledig. Så jag har utnyttjat den genom att fara på kvalitetsfrukost med Ina till Mugg&Bean. Och det var välspenderad tid. Jag älskar verkligen alla nationer här och känner mig väldigt privilegierad att få ha människor från alla möjliga delar av världen runt omkring mig, men idag var det skönt att för första gången på två månader få prata svenska på riktigt och med någon som förstår sig på den Österbottninska kulturen. Och det är roligt att ha någon att dela sin upplevelser med, speciellt om det kommer en dag då jag måste lämna Sydafrika.
Och idag drack jag min första latte sedan jag lämnade Finland. Den var fantastisk. Stor och med extra grädde.
Att få sitta och diskutera intressanta och givande saker en helt vanlig måndagförmiddag är en gåva.

Stuff

Jag är exalterad över alla mina nya fina hikingsaker. Jag har köpt världens bekvämaste byxor som är lite för långa. Och så har jag en jättefin vattenflaska och fällkniv.
Så nu gör det ingenting fast stora delar av min rygg är rödbränd, för det finns så mycket annat som väger upp det hela.

Och så fick jag spela lite mera beachvolley i kväll. Och det gläder min själv att jag alltid blir tillfrågad de gånger de spelar.
Och förra veckan var riktigt bra. Jag tror faktiskt den var min favorit vecka så här långt. Alla veckor har varit bra. Några har varit riktigt riktigt bra. Men förra veckan satte spår på ett annat sätt än de andra.

Och jag fortsätter ha möten som berör, påverkar och spelar roll. Tack Gud att du förde mig hit.

Och jag vet jag har varit väldigt dålig på att hålla kontakt den senaste tiden. Men jag ska försöka svara på mejlen inom en snar framtid.

Goudini spa

Efter en hektisk vecka, beslöt våra skolledare att ta oss bort från basen ett par dagar för att bara koppla av. Och det var precis i rätt tid.
Söndag då vi skulle åka iväg var den första riktiga dagen av regn jag upplevt sedan jag kom till Sydafrika, men när vi kom fram till Goudini klarnade allt upp och det blev riktigt bra. Och egentligen spelar vädret inte så stor roll, för med en massa pooler med temperaturer mellan 30 och 38 grader, så ar det bara helt underbart. Och de skämde bort oss med att ta med en massa bra mat. Simma, braaia, simma lite till och titta på stjärnorna. En fantastisk frukost, simma, mera braai och mera simmande och ännu lite mera glass. Life is good. Och de flesta av oss njöt kanske lite väl mycket av solen. Hela gruppen kom tillbaka solbrända, och en del mer än andra med betoning på bränd. Men det var alldeles underbart.
Och efter att vi först hade vårt möte och diskussion om förändringen i gruppen (för det var dagen innan som två från gruppen åkte hem och hela situationen är lite komplicerad), så var det skönt för alla att komma bort och tänka på något anant. Och vi hade det bra tillsammans. Och jag uppskattar verkligen våra ledare och allt de gör för oss och deras förmåga att handskas med utmanande situationer.

Och nu ser jag framemot NIKO helgen. På torsdag åker vi iväg till bergen för att hajka och utmanas. Vi kommer att delas in i olika grupper, men vi har egentligen inte fått någon information om helgen, och det är lite det som är idéen med allt. Men vi har fått en lista med saker vi får ta med oss. Och det är lite roligt att höra hur en del av tjejerna funderar på hur de ska klara sig utan schampo, tandkräm, örhängen, maskara, deoderant och liknande i fyra dagar. Själv är jag bara förväntansfull och det ska bli spännande att se hur olika personer kommer att fungera under stress. Och snart ska jag åka iväg för att köpa en kniv och lite sådant som jag eventuellt kommer att behöva.

Den nakna sanningen

I am exhausted. Det har hittills varit en bra, men intensiv och tung vecka. Dels för att två av våra vänner tvingas lämna oss inom en snar framtid. Det är inget som någon är glad över. Samtidigt tror jag att våra ledare gjorde ett riktigt beslut och att det är det bästa just nu.

Mest är jag dock slut nu för att jag idag visade mer än någonsin förut visade vad som finns under ytan och döljer sig bakom masken. Visa vad man försöker gömma sig bakom.
Att blotta sig själv. Att göra sig sårbar. Att våga visa sina svaga sidor. Att öppna de sår som funnits länge, men som aldrig läkt helt. Åtminstone öppna en del av dem. Att rensa dem helt och föra fram saker i ljuset, för det finns en enorm kraft i det.
Men för mig är det utmanande. Att plötsligt låta folk få en inblick i sådant som jag burit själv i många år. Att lita, att våga och att förmå. Svälja sin stolthet och dela och både vara djup och personlig. Riktig personlig. Tillåta andra att få vara en del i ens helande. Att berätta sådant som jag aldrig berättat förut. Inte åt någon alls. Att både erkänna för mig själv, men också högt för andra. Det var motstånd. För jag är stolt. Men samtidigt vet jag att jag måste bli mera öppen om jag vill fortsätta krossa alla de murar som finns. Och jag vill vara äkta. Så idag var det dags. Inför mina 20 hjältar + ledare visade jag vad som döljer sig under ytan.
Och dessa människor är värda all respekt i hela världen. Jag ser verkligen upp till dem på så många olika sätt. De lyssnar, de bryr sig och de älskar. Kanske extra mycket då det behövs som mest.
Att få umgås med dem dagligen är en stor välsignelse. Och att få ta del av deras historier ser jag som en stor ära. Detta är min familj här på den här kontinenten.

Tiden här i Worcester är så annorlunda än vad jag hade förväntat mig. Jag trodde att jag ungefär visste vad jag gav mig in i. Men jag får så mycket mera. Det är djupare, personligare, roligare. Så mycket mera livgivande än vad jag kunnat ana.
Jag lär mig och får uppleva så mycket. Och jag får ta emot. Ta emot, men också ge. Och det här är det mest uppmuntrande miljön jag någonsin befunnit mig i. Det är helande i sig.
Och efter att ha tagit del av varandras berättelser känns gemenskapen starkare och djupare än någonsin.

Jag tror jag aldrig har tyckt att det har varit så här roligt att leva.

Finlandssvensk och sol

Och svenska dagaen till ära kan jag meddela att svenskfinland fortsätter och inta basen i Worcester. För en tid sedan ökad antalet finlandssvenskar på basen med 50% då allra finaste Ina anländet. Så nu tro hela världen att alla i Finland har ett par röda byxor. I och med att Ina kom så konstaterade en del också att alla finlandssvenskar tydligen inte skrattar på samma sätt. För jag och Nanna har tydligen samma sorters säregna skratt, medan Ina är mera normal.
Och det är roligt att få tala lite svenska mellan varven igen.

Och igår så after att ha fryst i en och en halv månad så köpte jag lite varmare kläder, och har således garanterat att vädret kommer att hållas varmt hädanefter så att jag inte kommer att kunna använda dem.
Så givetvis var det varmt och soligt idag. Men det stör mig faktiskt inte alls. Jag njöt av mina drygt tre timmar i solen till max. Det här med att ladda upp med sol för att överleva vintern sitter nog ganska långt inne i ryggmärgen hos en blond Purmobo. Sen spelar det ingen roll att denna jul kommer att bli den varmaste jag någonsin upplevt.

Och att köpa en massa kläder utan att orka prova och allt passar perfekt är nåd.

Jag har inte så mycket att skriva. Eller jag har egentligen en massa, men jag orkar inte riktigt tänka och formulera mig. 

Men ungefär så här ser det ut runtomkring staden.

Och här är två bilder från förra helgen då vi flickor sov över vid Danieles.

Alla bilder är Marilyns. Internet här klarar inte av att ladda upp stora bilder och jag orkar inte komprimera mina. Åtminstone inte så många. Kanske senare.

Ninnas nattliga betraktelser och meddelanden

Efter att Finland bytt till vintertid, är det ingen tidsskillnad alls mera mellan Sydafrika och Finland.

Annars så har jag kommit fram till att jag nog inte kommer att skaffa någon Sydafrikans telefonnummer. Jag känner inte alls att jag har något behov av telefon här. Så jag har fortfarande min finska nummer, ifall någon vill något. Men för tillfället används telefonen bara som alarm.

Jag har fått tre nya vänner att tala franska med.

Jag stiger ur min bekvämlighetszon mer och mer för varje dag. Och för det mesta är det faktiskt ganska roligt, fast det också är lite jobbigt.

I love the nations!! Och jag är förvånad hur lätt det har varit att leva med så många olika kulturer på ett och samma ställe.

Ibland undrar jag om Gud faktiskt har sänt typ100 olika människor hit bara för mig. Ibland känns det som att alla bara är här för min skull. Jag förstår inte riktigt hur det kan vara möjligt, men jag bara tackar, njuter och tar emot.

Annars så kommer jul och nyår att firas i Malawi för min del. Och jag tror att det kommer att bli riktigt riktigt bra.

Efter först en vecka med temat Releasing Destiny och sen en vecka med temat Holy Spirit, så kan jag konstatera att det varit två helt crazy amazing veckor vi har bakom oss. Mycket har talat till mitt hjärta och jag kommer till insikt på riktigt om en del saker.
God is good!


Detta är en ny tid. Och jag ser fram emot den mera än någonsin!